Idag har jag varit på kurs för att lära mig mer om att sälja Marja Entrichs hudvårdsprodukter. Eftersom jag själv verkligen gillar produkterna och har använt dem så länge, så känner jag att det faktiskt skulle kännas helt rätt att sälja dem, och nu går de ju inte ens att få tag på i hälsokostbutikerna längre.... Och jag kände mig så inspirerad av alla kvinnor som jag träffade på kursen: driftiga, hälsomedvetna och positiva. Men nu i kväll när jag skulle börja boka in visningar och ringde runt till mina närmaste, så var det inte helt lätt. Det är då man inte får tappa taget, utan fortsätta och inte ge upp. För egentligen är det bara inom mig själv som begränsningarna finns, eller hur?  Synd att mormor G bor så långt borta, annars hade hon varit given för en visning!!!

Bli inte förvånade om jag snart ringer och frågar om jag får komma hem till er och ha ett "Sparty" (homeparty med biologiska hudvårdsprodukter).

Försöker skriva detta samtidigt som Cornelia hänger på min axel och vill att jag ska hålla upp ena armen för att hon inte ska ramla ner.

Idag har jag varit på en sorts anställningsintervju. Ja, alltså inte för ett jobb, nej inte alls. Jag hör ju numera till den del av befolkningen som inte anses "anställningsbara" och därför måste samhället med lock och pock försöka förmå De Fina Arbetsgivarna att ta sig an mig genom att nedlåta sig till att låta mig jobba hos dem utan lön några månader så att jag åtminstone kan få något att skriva på min ynkliga meritförteckning i framtiden och de kan känna sig ädla som hjälper en sån "misslyckad människa" som jag.

Så igår fick jag börja med att inventera hela min garderob i jakt på en tillräckligt formell, tillräckligt neutral, tillräckligt duglig "outfit", så att jag, på bästa möjliga sätt skulle kunna "spela med i powerspelet". Det gällde att se ut som om jag går omkring i skor med klackar och svarta kavajer och mascara och sånt varenda dag, när jag i själva verket schasar omkring i mjukisbyxor och utan BH. I går kväll hade jag ångest och grät hela kvällen. Idag gick jag omkring med gråten i halsen från det att jag vaknade på morgonen tills jag kom hem.

Intervjun gick bra på så vis att jag framhävde mig själv på ett positivt sätt samtidigt som jag var ärlig med de arbetshinder som jag faktiskt har. De som intervjuade var två kvinnliga chefer, en äldre och en lite yngre. De var noga med att påpeka att på deras arbetsplats fanns ingen möjlighet till anställning efter praktikplatsen och de antydde att det här med att de ibland tog emot praktikanter var en sorts tjänst gentemot samhället.

Så nu är frågan: kommer jag att få äran att jobba som "volontär" på den här Fina Arbetsplatsen, eller kommer de att stämpla mig som "Icke Önskvärd"? Svaret får vi under nästa vecka.

Jag har blivit tipsad om Kattkommando Syd, som är ett stort katthem med egen webshop, där de säljer en massa fina saker. Jag vill rekommendera deras handvirkade små kattmöss med eller utan kattmynta. Jättefina och personliga och inte särskilt dyra heller!

Jag tycker också att det vore bra om du, min kära bloggläsare, kunde vara med och stödja verksamheten på något sätt. En väldigt bra sak är att sätta in pengar på Kattkommando Syds konto (se hemsidan). Alla bidrag, stora som små, är välkomna! En ännu bättre väg är att bli fadder och sätta in en fast summa varje månad. Ytterligare ett bra sätt att hjälpa till är att sätta upp rivlappar överallt i närheten av där du bor: till exempel på mataffärer, djuraffärer, bibliotek, högskolor, affischplank etc. Detta sätt att hjälpa till kostar ju nästan ingenting för dig, och du får en promenad på köpet! Ladda ner och skriv ut här: http://www.kks.nu/downloads/riv_permanent_hem.pdf

Kattkommando syd har verksamhet i hela södra Sverige, inklusive Stockholm och Göteborg! Kanske är det just din rivlapp som hjälper en katt att få komma in i värmen i ett permanent hem!

Eller kanske du kan hjälpa dessa två gosiga katter, Nelli och Eemeli, att få ett nytt varaktigt hem? De bor i Malmö.

Nu har jag ringt och talat med en avtalsjusrist hos Juristjouren (tel. 0771-333444) och mina avtal ÄR juridiskt bindande! Så det så! Alltså lönar det sig visst att skriva sådana avtal när man säljer katter.

Juristen sa att huvudregeln är att avtal ska hållas och om en kattungeköpare inte vill hålla sig till avtalet så kan han eller hon välja att inte köpa katten av mig. Enda anledningen till att man skulle kunna hävda att avtalet inte gäller är om det som står i avtalet är oskäligt. Ett exempel på detta som juristen tog upp är om man som uppfödare exempelvis skulle kräva att katten måste borstas varje dag, eller liknande. Men de saker som jag har med i mitt avtal är inte oskäliga, enligt juristen.

Var med om att höja kattens status!

Är det moraliskt försvarbart att föda upp katter när det finns så många hemlösa katter och katter som far illa? Ja, det är en fråga som har diskuterats en hel del på min blogg den senaste tiden. Själv har jag kommit fram till att jag visserligen tycker att det är försvarbart att föda upp sibiriska raskatter, men att det skulle kännas fel att inte samtidigt engagera mig för alla andra katter som inte är lika lyckligt lottade här i Sverige. Enligt Göteborgs katthjälp så skulle det behövas ytterligare 2000 katthem för att alla hemlösa katter i Sverige skulle kunna få plats. Och detta samtidigt som kattklubbarna i landet är mer eller mindre passiva. Det känns inte rätt, tycker jag. Därför har jag, efter bästa förmåga, börjat göra det lilla jag kan för att hjälpa till, och det skulle vara jättekul om fler i SäSK ville vara med och bidra på ett eller annat sätt.

Men vad ska man göra? Hjälpa ett katthem är en väg, men det löser inte problemet på sikt. Det kommer hela tiden nya katter som ingen vill ta hand om. Därför tror jag att vi behöver jobba politiskt och juridiskt, och vi behöver informera allmänheten om vad de kan göra för att höja kattens status: Det första som vi alla kan göra är förstås att kastrera, märka och registrera våra katter. Men sen då?

Nu när situationen är som den är, att tusentals katter är hemlösa och kattens status är så otroligt låg, så har jag känt att den bästa åtgärden att börja med är att jobba fram en lag för obligatorisk märkning och registrering av katter i Sverige. Detta är inte en fråga som SVERAK aktivt arbetar för, men tycker inte ni som jag att SVERAK borde börja med det? Därför kan ni, om ni vill, skriva en motion till er kattklubb om att SVERAK ska börja arbeta aktivt för att nå ut till allmänhet och politiker i den här frågan. Det skulle inte bara hjälpa alla hemlösa katter, det skulle även höja statusen för alla katter, inklusive raskatter, och det skulle inte, som nu, vara tveksamt om det ens är rätt att föda upp katter överhuvudtaget.

Ett annat sätt att bidra är att gå ihop och skriva insändare till tidningar. Det beror i många fall på okunskap att människor inte förstår att de behöver märka och kastrera sina katter och att vi behöver en lag för att alla svenska katter, precis som hundar, ska finnas med i ett ID-register som sköts av Jordbruksverket. Jag tror att om många kattuppfödare tillsammans går ihop och skriver insändare, så kommer allmänheten att börja förstå att det här är viktigt. Alla som känner för att på något sätt jobba med den här frågan är välkomna att kontakta mig på saga_emelie@hotmail.com

Emelie Nilsson, Miss Emmi’s sibiriska katter

Bild på C-kullen.

Idag fyller min B-kull och Lisens första kull ett år! Hurra, hurra, hurra för Billie, Bonnie, Beata och Baltzar!

""Mina köpare får till exempel skriva på ett kontrakt om att de sköta katten väl och kastrera sällskapskatter före en viss ålder och ultraljudstesta hjärtat minst en gång i livet. Om de inte följer detta så har jag rätt att ta tillbaka katten."
Tyvärr har du fel här, ta och läs igenom lagen ordentligt. Har du sålt till privatperson så spelar det ingen roll vad dom gör och det är därför det är så viktigt att välja sina köpare med omsorg."

Mitt svar: Om man skriver in en ordentlig vitessumma på exempelvis 25000 kronor i kontraktet så är kontraktet juridiskt bindande och håller i en rättegång. Det är i alla fall den information som juridiskt kunniga personer har gett till mig. Men jag är inte jurist.

Jag tror i vilket fall som helst att man tjänar på att ha ett sådant kontrakt när man säljer sina katter, därför att det gör att köparen måste tänka till lite extra innan de skriver på. Om det är någon som har tänkt använda katten till avel utan att tala om det för mig, så börjar de nog exempelvis ställa frågor om punkten om kastrering. Och då kan jag välja att inte sälja katten till den personen, eftersom jag kanske vill att katten ska bli sällskapskatt. Att skriva på ett kontrakt är en viktig handling, som få människor gör lättvindigt. På bilden ser ni Charlie Champ.

Var gärna med i min nya omröstning om kattuppfödning! Så här ser brevväxlingen mellan "Göteborgs katthjälp" och mig ut:

Från mig, Emelie: Nu har jag varit och lämnat kattmaten till A. Jag känner att jag gärna skulle vilja vara med och bidra på något mer sätt, bland annat är jag väldigt intresserad av den politiska delen av det hela: skriva insändare och påverka politiker osv. Men till att börja med så undrar jag om jag skulle kunna sitta något pass under en helg och passa en fälla tillsammans med någon som vet mycket, så att jag har tid att ställa frågor? Jag skulle även kunna tänka mig att mata katter eller köra katter till veterinären etc. Känner verkligen mycket för detta!

Från Göteborgs katthjälp: "Jag kommer att ta upp din förfrågan med de övriga i styrelsen då jag kan se vissa svårigheter i det faktum att du har föder upp katter.
Återkommer när jag vet mer. Under tiden kanske du kan ge mig dina åsikter om vad du själv tycker om att föda upp katter medan det finns tusentals som inte har ett hem."

Från mig, Emelie: "Jag förstår hur du tänker. Jag funderade en helt del innan jag bestämde mig för att börja föda upp katter, och det som avgjorde var att jag valde en allergivänlig ras, som många kattallergiker kan tåla (är själv allergisk). På så vis når jag en grupp människor som annars inte skulle kunna ha katt alls och på så vis kunde jag motivera det för mig själv. Min blogg har även mer och mer blivit en väg för mig att påverka människor till att se katten som värdefull på olika sätt. Jag når ut till väldigt många människor genom min blogg. Ett annat argument för att fortsätta föda upp är att jag tycker det är fel att bara oansvariga människor (som kanske inte ens kan hitta köpare till sina katter) ska få föda upp katter. Om mina katter inte blev sålda så skulle jag behålla dem och sluta föda upp.
 
Vi som föder upp raskatter är till den stora merparten mycket noga med att hitta bra kombinationer för att få fram friska katter med bra temperament. Vi avlar bara på friska djur och vi lägger ner mycket tid och energi på att måna om kattens bästa på både lång och kort sikt. Inom den sibiriska rasen har vi exempelvis ett avelsråd som man rapporterar in alla sjukdomar och defekter till. Vi är också väldigt noga med vilka som får köpa våra katter. Mina köpare får till exempel skriva på ett kontrakt om att de sköta katten väl och kastrera sällskapskatter före en viss ålder och ultraljudstesta hjärtat minst en gång i livet. Om de inte följer detta så har jag rätt att ta tillbaka katten. Därför tycker jag att man kan se aveln med raskatter (i alla fall sibiriska katter, som är den ras jag känner till) som ett föredöme när det gäller att ge katterna ett bra liv, som förhoppningsvis i någon mån kan smitta av sig på (den ofta tanklösa) aveln med huskatter.
 
En tredje aspekt av det hela är att jag tror att det är bra att det finns ett samarbete mellan kattuppfödare/kattklubbar/SVERAK å ena sidan och katthem å andra sidan. Tillsammans kan vi förbättra villkoren för många katter.
 
Hör av dig när du har diskuterat med styrelsen!"
 

Från Göteborgs katthjälp: "Jag har nu fått höra alla styrelsemedlemmarnas åsikter i frågan om att ha uppfödare som aktiva medlemmar i föreningen. En stor majoritet tycker att det av olika anledningar inte är förenligt med vår policy. Jag ska försöka sammanfatta de olika åsikterna.
 
I Sverige finns det ca 100 000 hemlösa katter. Det skulle behövas 2 000 katthem till för att kunna ta hand om alla dessa katter. Det finns även otillräckligt med seriösa hem till alla katter som föds. Vi anser därför att så länge det finns så många hemlösa katter som i sin tur ser till att antalet växer att det då inte behövs uppfödning av ännu fler katter, varken genom huskatt- eller raskattavel.  Varje katt som föds är en för mycket just nu, anser vi.

Av de som vill adoptera från oss eller som vill vara jourhem åt oss kräver vi att deras egna katter är kastrerade.  Detta för att vi inte vill jobba emot våra egna principer. Ingen av de volontärerna som är aktiva inom föreningen just nu har okastrerade katter.
 
Vad gäller människor som är allergiskt mot katt tycker vi att om man absolut vill ha katt så kan man äta medicin eller desensibilisera sig. Vi har ett antal adoptanter som är/varit allergiska och har valt en av dessa möjligheter. Att avla fram ett ras som passar in på vissa människors liv kan vi, ur etiskt synpunkt, tycka är ett steg för långt. Det är ju ingen rättighet att få ha katt till vilken pris som helst.
 
Att man själv anser sig vara en seriös uppfödare löser antagligen inte problemet med oseriös uppfödning. Oseriös uppfödning orsakas oftast inte pga brist på kunskap om uppfödning men om att strunta i att kastrera katten. Ju fler som förespråkar kastrering, och själv kastrerar sina katter desto fler katter kommer att bli kastrerade hos de som inte ännu har gjort det. Jag tycker själv att fortsatt avel av både hus- och raskatt har motsatt effekt.
Många uppfödare påstår att de tycker att huskatter och raskatter är lika mycket värda. Varför anses det då samtidigt att det inte ska bedrivas avel med huskatter men at det däremot är okej att avla på raskatter när det finns ett växande antal hemlösa katter och brist på seriösa hem? För varje kattunge som föds minskar en hemlös kattunges chans att komma in i värmen.
 
Inte alla uppfödare är så seriösa som de själv gärna vill framstå de är.
Inom föreningen har vi inte enbart hand om f.d hemlösa huskatter. Vi har/har haft katter som visar tydliga tecken på att vara avkomma från raskatter. T ex har vi haft en renrasig Maine Coon (uppfödaren har bekräftat att katten är uppfödd av henne) från ett vanvårdsärende där det fanns flera renrasiga Maine Coon och Européer. Katter med lockig päls (enligt Rex uppfödare behövs både föräldrarna ha genetiskt anlag för lockig päls), katter med mycket kort ansikte som i perserkatter.
 
Inte nog med att det finns för många katter finns det även många kattraser som har kommit till genom att avla på genetiska defekter som ger hälsoproblem. Även det anser vissa av oss är etiskt oförsvarbart.
 
Till att fatta det hela kort är vi emot att det avlas fram fler kattungar när det föds ett stort och växande antal hemlösa katter. Det ska inte födas fler katter, varken hos seriösa eller oseriösa uppfödare, varken inom planerad eller oplanerad avel.
 
Däremot står det naturligtvis var och en fritt att välja de åtgärder man själv tycker är rätt i frågan om problematiken med hemlösa katter. Dock har vi kommit fram till att det för uppfödare inte finns plats inom vår förening.
 
Hoppas du har förståelse för våra åsikter. "