Miss Emmi's sibiriska katter

Alla inlägg under november 2011

Av Emelie - 22 november 2011 22:30

Nuförtiden är det bara kulturprogrammen i TV som verkligen vågar prata om politik. Och om klass. För ordet klass har under en lång tid bannlysts ur samhällsdebatten. Det senaste avsnittet av Kobra väckte många funderingar inom både mig och H. Vad betyder uttrycket "White trash"? Och varför har ordet lånats in i svenskan? Vi började tala om våra föräldrar och deras bakgrund, och hur olika förväntningar man har på sig som barn beroende på vilken klass ens föräldrar tillhör. Och att det anses okej att se ner på värderingar och livsstilar som förknippas med underklass. Detta är i högsta grad politiskt, och det var därför otroligt intressant att se programmet, för det gav oss en tankeställare. Tänk på: vad människor anstränger sig för att andra ska uppfatta dem som tillhörande medelklassen, absolut inte underklassen. Hur viktigt det är för många att uppfattas som duktiga, dugliga samhällsmedborgare tillhörande "det nya folkhemmet", och för att markera detta så ska man arbeta hårt och klä sig fint och ha rätt sorts fritidsaktiviteter. Och hur "white trash" blir ett sorts samlingsnamn för allt som inte tillhör folkhemmet, medelklassen, allt som inte anses tillräckligt "fint", som rasism och lättja.


Under mina många år som lärare så har jag, likt så många andra universitetsutbildade lärare, försökt pracka på mina elever den dominerande medelklassvärderingen som säger att utbildning och kunskap är viktigare än nästan allt annat. Men vem är jag att tala om för andra vad som ska vara viktigt för dem? Och med tanke på hur otroligt olika förutsättningar olika människor har att tillgodogöra sig utbildning, så skulle man, ur ett medelklassperspektiv, nästan kunna sålla bort vissa personer direkt. "De som inte är duktiga i skolan kommer inte att lyckas i livet." Ska man kasta dem på soptippen då eller? Är det därför de kallas för "trash"? Men så ser ju inte verkligheten ut. Många människor som varit duktiga i skolan slutar som arbetslösa (jag själv till exempel) och många som inte varit duktiga i skolan skapar sina drömmars liv.

Skolan är inte bra på att bemöta människor som har svårt att ta till sig teoretisk kunskap. Och det är inte skolans fel, egentligen, för skolans viktigaste uppgift är ju att lära ut saker till eleverna. Om då inte eleverna lär sig så mycket så är det lätt att se det som ett misslyckande, antingen för eleven eller för skolan. De borgerliga politikernas lösning på problemet är att ge betyg vid lägre åldrar. De tror att det handlar om en informationsmiss från skolans sida. Om eleven bara får svart på vitt att hon inte har klarat målen så kommer hon att ta sig i kragen och börja lära sig saker. Om det bara blir ordning och reda så löser det sig. Och vänstern tror att det beror på att vissa människor inte har fått chansen att studera. Om vi ökar mängden utbildning för dem som fått minst tillgång till den i det förflutna så kommer det hela att rättas till, anser de. Därför ska de som inte klarar målen få mer tid på sig, mer lärarresurser och fler lektioner. För får de bara mer tid på sig, så kommer de att klara målen.

Fast ingen av dessa metoder har fungerat i praktiken, det kan man lätt se. För människorna ändras inte bara för att man hoppas att de ska göra det. Faktum är att vissa människor har väldigt svårt för att ta till sig teoretisk kunskap, och det hjälper inte med ordning och reda eller mer lärartid. Så ser verkligheten ut, det vet jag av egen erfarenhet som lärare. (Okej, det hjälper kanske lite, men inte så mycket som potitikerna hoppas.)  Människors förutsättningar när det gäller förmåga till teoretiska resonemang varierar mycket, men frågan är hur vi ska hantera det. Jag anser inte att lösningen på problemet är att erbjuda personer som har svårt att klara skolan mer utbildning. Det blir ju bara ett upprepande av en tidigare känsla av misslyckande. Inte konstigt då att de ger upp, och slutar anstränga sig. Nej, det är något annat de behöver, kanske ett praktiskt yrke, kanske en lärlingsutbildning.

Nuförtiden anser jag inte längre att utbildning är så viktigt. Det är mycket viktigare hur man beter sig mot andra levande varelser. Att man är en hygglig prick.  Att man mår bra och trivs med livet. Utbildning kommer långt, långt ner på listan över vad som är viktigast i livet. Men det tog några år för mig att fatta, och jag kan ändå aldrig komma ifrån min medelklassbakgrund. Men tack och lov att det finns elever!  

Hur är det egentligen, är det de fattigas eget fel att de är fattiga? Det finns ju trots allt många exempel på fattiga människor som "lyckats" och blivit rika. Alltså måste det väl vara så att fattiga människor är lite sämre än oss andra. Eller hur är det egentligen? Ska vi kanske gömma undan de fattiga människorna, de misslyckade, och låtsas att de inte finns? I Sverige finns det väl inga klasskillnader. Eller?


På torsdag åker jag iväg på konstellationsutbildning i Oslo. Jag har massor av resfeber och känslor av motstånd, men jag ska åka i alla fall. Apropå klass: för att utbilda sig till certifierad konstellatör så måste man ha mycket pengar, och det har inte jag. Så jag borde alltså var otroligt tacksam för att jag får den här chansen. Men inom mig gnager en liten fråga: Passar jag in? Får jag vara med? Duger jag? Eller blir det här en i raden av utbildningar som inte leder till någon försörjning, där jag inte passar in? Jag skulle definitivt ha behövt en karriärcoach när jag var 14 år som hade kunnat hjälpa mig att välja utbildning.....Det blir antagligen en paus i bloggen ett tag.

Av Emelie - 22 november 2011 00:02

Kalla det ett försök att få god karma, kalla det crazy, men vad jag längtar mest efter just nu är att lägga ner kattuppfödningen och ta emot hemlösa kattmammor med deras kattungar. Rent ekonomiskt skulle jag ju gå back som bara den, och det skulle väl inte bli lätt att hitta köpare till de små liven, men jag skulle få umgås med kattungar hela dagarna och samtidigt göra världen lite bättre. Finns väl bara en enda lite hake egentligen: min kattallergi. Jag har helt enkelt glömt bort hur det är att känna sig allergisk hela tiden. Fast en del av mig skulle vilja ha ett eget litet katthem i miniformat, så känns det just nu.

Av Emelie - 21 november 2011 20:04

En sak som jag har lite svårt att förstå är de kvinnor vars högsta mål i livet är att få barn, helst många barn. Dessa kvinnor (för det är oftast kvinnnor) är nästan beredda att göra vad som helst för att få barn. Det är konstigt tycker jag. I alla fall när man tänker på vilket otroligt ansvar det är att ha barn, själv känner jag mig ganska ofta ansvarstyngd.


Såna kvinnor verkar förresten också tycka att det är så självklart och enkelt att ha barn. De verkar oftast känna sig säkra på sig själva som föräldrar. En del är till och med lite självgoda. Själv har jag aldrig varit sån, för jag har alltid haft en känsla av att det inte skulle bli lätt för mig att få barn. Och det blev det inte heller. För mig har det varit en stor utmaning alltifrån graviditet till förlossning och babytid och det är det faktiskt fortfarande, fastän Lilla Lo nu är 9 år gammal. Jag har alltid känt mig otillräcklig, fastän jag har gjort så gott jag har kunnat för att vara en bra förälder. Jag har också alltid känt att det är ganska tillräckligt för mig att bara ha ett barn, medan det faktiskt finns andra kvinnor som har över fem barn och som verkar tycka att det är hur naturligt som helst.


Jag är så glad att jag har Lilla Lo och att jag lyckades ta mig igenom graviditet och småbarnstid på ett någorlunda bra sätt. Igår tittade vi på film från när hon var ett år gammal, och hon var bara SÅÅÅÅÅ söt när hon tultade omkring!


Sen älskar jag ju djurungar, särskilt kattungar. Jag sörjer fortfarande Cornelias kattungar som aldrig kommer att födas....Just nu ligger Cornelia i husses famn och ser precis så där njutningsfull ut som bara hon kan göra. Cornelia är Hs favoritkatt, för hon kommer ofta och lägger sig i hans famn. Cornelia är den enda av våra katter som tolererar att vi pussar på henne. Troligen är det för att hon har fått så många pussar under uppväxten.   



Av Emelie - 21 november 2011 18:23

"Hej Emelie,

Jag har goda nyheter ang Alvin.
Han har idag HCM-testats och han hade ett friskt litet hjärta så nu kan vi pusta ut!
Testar väl honom igen om fyra år eller nåt skulle jag tro.
Hoppas dom andra kissarna i kullen också får samma resultat som vi fick!
Här hemma lever vi som vanligt, sover, leker, äter, kelar och busar!
Nu för tiden får han tom sova i sängen på nätterna fast han föredrar att sova på den blågrå soffan och hålla koll på oss istället!
Allergin är som vanligt går lite upp och ner med årstiderna. Alltså oftast bra, i och med att han har fått vara i sovrummet så mycket det sista halvåret.
Annars har han i helgen vart ett litet busfrö.
Han har i princip aldrig hoppat upp på bänken i köket men igår gjorde han det och slickade glatt på kycklingen som låg där och tinade.
Dessutom hade han under natten stulit ett kex från vardagsrumsbordet vilket jag heller aldrig vart med om.
Han brukar aldrig stjäla något, han är ju alltid så duktig annars.
Han har dessutom bara blivit keligare och keligare och kryper gärna upp i armvecket i soffan!
Massa lyckliga hälsningar från
Alvin & gänget!
Ps vet inte om jag skickat bilden!"
 
Av Emelie - 20 november 2011 13:35

I februari är det utställning i Mölndal som vanligt, men jag har bestämt mig för att inte vara med den här gången. Gick ju på två utställningar under 2011, så det får räcka för ett tag. Lite synd är det dock, för jag köpte ett så fint nytt utställningsskynke på Janitas design i ett svagt ögonblick.  

 


Nästa stora händelse i Miss Emmi's kattuppfödning är förstås att Chanel ska paras med snyggingen Aram (Sesam). Jag håller alla fingrar och tår för att det ska bli en fin kull med friska kattungar! Det finns redan en kattungeintressent som väntar på kullen, och jag tror att hon helst önskar sig en stor brunmönstrad hane. Vi hoppas på det!

Av Emelie - 19 november 2011 12:53

Tänk vad man ska behöva vara om sig och kring sig. Nu har jag skickat in en kopia på Jaspers HCM-test, för att Blå Stjärnan inte skickade in den till Pawpeds när det först gjordes. Hoppas det funkar den här gången. Hans resultat var i alla fall normalt.

Av Emelie - 18 november 2011 18:46

Jag har länge önskat mig nyttig mat som också är god. Mat som man slipper laga till, som man bara kan ta fram och äta. Ungefär som torrfoder för katter, fast för människor i stället. Och till min stora glädje upptäckte jag idag Skyr! Skyr är lika god som smaksatt yoghurt, men mycket nyttigare, eftersom den innehåller mycket mer protein och nästan inget fett. Hur blir det bättre än så?   Att sedan islänningarna har ätit Skyr i 1000 år gör ju inte saken sämre! Köp i din butik idag! Och har de inte fått in den så kräv att de tar in den nu! (Jag lovar: jag får inget för att skriva det här, jag är bara ett nyblivet Skyr-fan!)   Skyr passar för alla som tränar, vill gå ner i vikt, eller som är laktovegetarianer. Passar dock inte till människor som inte tål mjölk, fast det innehåller mindre laktos än vanlig mjölk. Vårt kyskåp kommer från och med nu att ha en hylla med massor av Skyr-yoghurtar! Fyra goda smaker finns det: vanilj, blåbär, jordgubb och hallon-granatäpple.

 

Av Emelie - 17 november 2011 23:03

Novembermörkret har tagit min själ i besittning och håller den fast i ett järngrepp. Den lilla kraft jag lyckas uppbåda går åt till dagliga rutiner som att hämta Lilla Lo på skolan och - i bästa fall - laga middag. Lusten att leva är slut, drunknad i någon av de oräkneliga virusinfektionerna eller kanske i dammråttorna under soffan. Ibland är jag illamående, ibland svimfärdig, ibland fryser jag av feber, ibland bara gråter jag. När jag gråter så tror jag att jag är den enda i hela världen som är så ledsen, som det är så synd om. Fast det är ju inte sant. Jag har ju ändå en familj. Jag har ju ändå någonstans att bo, jag är inte helt ensam, även om det känns så just då när jag kryper allt längre ner under täcket. Såna gånger tänker jag: åt helvete med alla konstellatörsplaner, om att gå en utbildning i Norge. Hur kunde jag få för mig något så dumt? Jag som knappt orkar ta mig iväg till affären för att handla, hur ska jag kunna leda en konstellation? Hur ska jag orka ta mig till Norge och gå en krävande utbildning där?


Tänk om jag blir sjuk när jag är där. Ensam på ett pensionatsrum med 40 graders feber och hallucinationer. Tänk om jag aldrig blir frisk igen. Tänk om jag hamnar på sjukhus och sakta tynar bort där. Beroende av andra för att gå på toaletten, tänk om mitt liv slutar så. Mitt hjärta har börjat slå oregelbundet ibland, undrar om det är farligt. Vilken tur att jag inte har några kattungar att ta hand om nu när mitt liv snart ska ta slut. H och de andra kommer att få städa upp efter mig, ordna min begravning. Kanske kommer de att testa en sån där ekologisk begravning så att jag blir näring för träden. På ett sätt skulle det vara en lättnad att inte behöva prestera något längre. Lämna över stafettpinnen till yngre förmågor, människor som fortfarande orkar göra något.


Eller också är det inte meningen att jag ska dö. Kanske ska jag bara plågas i den här helvetestillvaron som kallas Emelie i november. Ont i magen, men tillräckligt frisk för att sköta min egen hygien, tillräckligt frisk för att gå till apoteket och tillräckligt frisk för att känna att jag borde gå till gymet, jag borde ha ett mål i livet precis som de där Biggest loser-deltagarna som satsar allt de har på att gå ner i vikt. Jag borde tycka det är viktigt att vara smal och snygg. Jag borde rycka upp mig. Jag borde börja tjäna pengar till familjen och inte bara gå på bidrag och konstiga utbildningar som inte leder till något vettigt. Jag borde vara lönsam. Eller åtminstone intressant. Jag borde ha genomtänkta åsikter. Jag borde vara påläst. Fast samtidigt borde jag bara sköta markservicen här hemma och vara nöjd. Tacksam borde jag vara. För att jag har det så bra. Jag borde bli en lycklig hemmafru som gör storkok och har ett sånt där käckt leende. Jag borde vara lycklig, i alla fall på ytan. Sån borde jag vara.

Vem är jag?

Var med och rösta!

Hur brukar du göra med katten/katterna när du reser på semester?
 Jag tar oftast med mig katten
 Jag låter oftast en granne/vän/släkting ta hand om katten (katten bor kvar i mitt hem)
 Jag brukar oftast betala någon en skälig summa pengar för att ta hand om katten (katten bor kvar)
 Jag låter oftast en granne/vän/släkting ta hand om katten (katten bor hos kattvakten)
 Jag brukar oftast betala någon en skälig summa pengar för att ta hand om katten (katt hos kattvakt)
 Jag lämnar oftast in katten på ett kattpensionat

Kattkurser jag gått

   

        

     

Här kan du ställa frågor!

166 besvarade frågor

Emmisibirier tidigare år!

Sök något i min blogg!

Saker jag skriver om!

Bloggkalender!

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5
6
7 8 9 10 11
12
13
14 15 16 17 18 19 20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2011 >>>

Mina senaste inlägg!

Tidigare inlägg!

Massor av länkar!

Antal bloggläsare!

Skriv i min gästbok!

RSS-format!

Feedit

Happy Cat Kaoani

Bloggplatsen


Skapa flashcards