Var med om att höja kattens status!

Är det moraliskt försvarbart att föda upp katter när det finns så många hemlösa katter och katter som far illa? Ja, det är en fråga som har diskuterats en hel del på min blogg den senaste tiden. Själv har jag kommit fram till att jag visserligen tycker att det är försvarbart att föda upp sibiriska raskatter, men att det skulle kännas fel att inte samtidigt engagera mig för alla andra katter som inte är lika lyckligt lottade här i Sverige. Enligt Göteborgs katthjälp så skulle det behövas ytterligare 2000 katthem för att alla hemlösa katter i Sverige skulle kunna få plats. Och detta samtidigt som kattklubbarna i landet är mer eller mindre passiva. Det känns inte rätt, tycker jag. Därför har jag, efter bästa förmåga, börjat göra det lilla jag kan för att hjälpa till, och det skulle vara jättekul om fler i SäSK ville vara med och bidra på ett eller annat sätt.

Men vad ska man göra? Hjälpa ett katthem är en väg, men det löser inte problemet på sikt. Det kommer hela tiden nya katter som ingen vill ta hand om. Därför tror jag att vi behöver jobba politiskt och juridiskt, och vi behöver informera allmänheten om vad de kan göra för att höja kattens status: Det första som vi alla kan göra är förstås att kastrera, märka och registrera våra katter. Men sen då?

Nu när situationen är som den är, att tusentals katter är hemlösa och kattens status är så otroligt låg, så har jag känt att den bästa åtgärden att börja med är att jobba fram en lag för obligatorisk märkning och registrering av katter i Sverige. Detta är inte en fråga som SVERAK aktivt arbetar för, men tycker inte ni som jag att SVERAK borde börja med det? Därför kan ni, om ni vill, skriva en motion till er kattklubb om att SVERAK ska börja arbeta aktivt för att nå ut till allmänhet och politiker i den här frågan. Det skulle inte bara hjälpa alla hemlösa katter, det skulle även höja statusen för alla katter, inklusive raskatter, och det skulle inte, som nu, vara tveksamt om det ens är rätt att föda upp katter överhuvudtaget.

Ett annat sätt att bidra är att gå ihop och skriva insändare till tidningar. Det beror i många fall på okunskap att människor inte förstår att de behöver märka och kastrera sina katter och att vi behöver en lag för att alla svenska katter, precis som hundar, ska finnas med i ett ID-register som sköts av Jordbruksverket. Jag tror att om många kattuppfödare tillsammans går ihop och skriver insändare, så kommer allmänheten att börja förstå att det här är viktigt. Alla som känner för att på något sätt jobba med den här frågan är välkomna att kontakta mig på saga_emelie@hotmail.com

Emelie Nilsson, Miss Emmi’s sibiriska katter

Bild på C-kullen.

Idag fyller min B-kull och Lisens första kull ett år! Hurra, hurra, hurra för Billie, Bonnie, Beata och Baltzar!

""Mina köpare får till exempel skriva på ett kontrakt om att de sköta katten väl och kastrera sällskapskatter före en viss ålder och ultraljudstesta hjärtat minst en gång i livet. Om de inte följer detta så har jag rätt att ta tillbaka katten."
Tyvärr har du fel här, ta och läs igenom lagen ordentligt. Har du sålt till privatperson så spelar det ingen roll vad dom gör och det är därför det är så viktigt att välja sina köpare med omsorg."

Mitt svar: Om man skriver in en ordentlig vitessumma på exempelvis 25000 kronor i kontraktet så är kontraktet juridiskt bindande och håller i en rättegång. Det är i alla fall den information som juridiskt kunniga personer har gett till mig. Men jag är inte jurist.

Jag tror i vilket fall som helst att man tjänar på att ha ett sådant kontrakt när man säljer sina katter, därför att det gör att köparen måste tänka till lite extra innan de skriver på. Om det är någon som har tänkt använda katten till avel utan att tala om det för mig, så börjar de nog exempelvis ställa frågor om punkten om kastrering. Och då kan jag välja att inte sälja katten till den personen, eftersom jag kanske vill att katten ska bli sällskapskatt. Att skriva på ett kontrakt är en viktig handling, som få människor gör lättvindigt. På bilden ser ni Charlie Champ.