Jag måste säga att det finns lika många anledningar till varför man ska ställa ut på kattutställningar som varför man inte ska det. Till exempel:

• Man får se paniken i allas ögon när en bengalhane sliter sig loss från assistenten under panelen och rusar iväg genom hela lokalen och upp för en trappa. När han återfinns applåderar alla.
• Man får se glädjetjut och tårar, efter en dag känns det som att man levt med dessa människor länge. Och det har man ju också. Från tidigt på morgonen till sent på kvällen.
• Man får se små svarta kulor som ramlar ner på golvet under en av de nominerade katterna. Inte konstigt att han var arg, han behövde ju bajsa!
• Man får prata med den norska abessinieruppfödaren, som i stället för ett burskynke har en grå filt till sin bedårande kattkull på fyra abessinier. Man frågar: "Hur många katter har du?" Han vill inte svara. Sedan erbjuds man att köpa en av kattungarna för 5000 kronor.
• Man får prata med den andra norska manliga abessinieruppfödaren, som har gått på över 40 utställningar om året de senaste 25 åren. Denna uppfödare har massor av fuskdiamanter på sina svarta glasögonbågar. Han berättar att han alltid ser till att hans honor blir Europachampion innan de paras första gången. För honom brukar det bli när honan är runt 2 år gammal. (För att bli Europachampion ska man ha varit på minst 25 utställningar.)
• Man får se domarna in action. Jag gillade särskilt han med fönat hår, cowboyboots, tajta jeans och röd glittertröja.
• Man får sitta i toalettkö på en bänk i ett omklädningsrum. I den kön får man jämföra varandras naglar och inse att man blivit utklassad av hon med de röd-svart-tigrerade naglarna som bara är målade längst ut. Sedan får man veta att det har blivit stopp i toan. 
• Man får sitta och småprata med de andra sibiruppfödarna om veterinärer, domare, ja, det mesta. Och man får gratulera dem till sina utställningsframgångar.
• Man får gå runt och titta på alla roliga saker som går att köpa: bilder som är graverade på trä eller sten, katträd i alla format, krimskrams som man aldrig skulle intressera sig för om man inte visste att man skulle stanna där hela dagen.
• Man får sitta där med sin katt och sin bur och känna sig som en del av ett sammanhang, och egentligen är det väl det som det hela går ut på. Eller hur?

Titta vad fin Amanda var på utställningen! Hon var jätteduktig, men lite rädd, och fick en fin bedömning av domaren Eiwor Andersson. Jag kände mig inte så jättestressad, utan det var faktiskt riktigt kul att träffa de andra sibbeuppfödarna, som jag nu börjar känna lite, och domarna börjar jag också känna igen. Nu är jag faktiskt en i "kattnördsgänget".