Obs! Det jag kommer att skriva nu är ironiskt.

Jag vet: Jag kan bli en lågbudgetuppfödare som bara bryr mig om att allt ska vara så billigt som möjligt. Välja de avelshanarna som är billigast. Aldrig ställa ut. Låta varje hona få så många kullar som möjligt. Köpa billig mat. Då måste jag göra allt tvärtom mot vad jag har gjort hittills. Dumt att jag tog den där uppfödarcertifieringen och åkte ner till Spanien för att hämta en katt. Slöseri med pengar.

Men hur kul är det? Om jag hade den inställningen så skulle jag dessutom tröttna ganska snart. Kanske skulle H bli nöjd då?

Jag önskar att jag var intresserad av något som man kunde tjäna mycket pengar på, som datorer eller att göra affärer. Fast då skulle jag å andra sidan inte behöva några pengar till att köpa katter för. För hur många människor är passionerat intresserade av datorer och av kattuppfödning?

Tack Guro och Margita för uppmuntrande kommentarer! Gudarna ska veta att det behövs ibland.

Jag känner mig inte lika nedstämd längre, för jag lyssnade på Eckhart Tolle och insåg (för tusende gången) att ingenting i formens värld kan göra oss lyckliga....Varför glömmer jag det hela tiden?

Har försökt övertala H att köpa Mr Perfect, men han vill inte säga varken ja eller nej. Jag sa: "Om jag hittar en fodervärd och lovar att bli lycklig?"   ;-)   Det där sista kan ju vara lite svårt att lova.....

Såg just ett bisarrt program på TV om en perseruppfödare som ville äga en katt som var World Winner. Hon hade 25 katter och var helt besatt. Det konstiga var att jag inte blev avskräckt, utan jag tänkte mer att jag också ville ha katter som vann tävlingar...och så började jag tänka på Mr Perfect. Men vem vet, han kanske inte är så perfekt när allt kommer till kritan?