Efter att ha läst artikeln av Irina Sadovnikova som jag just hänvisade till, så måste jag erkänna att min syn på syskonrasen till sibiriern: Neva Masquerade, har förändrats.

Hon hänvisar till Alex Kolesnikov's artiklar, som är oerhört kända bland sibbeuppfödare, och när man läser hans artikel, så får man lätt intrycket, att Neva Masquerade-färgen (alltså samma färg som siameser och birmor) är mindre "ursprunglig" och därför mindre "äkta" än de andra färgerna. Men Sadovnikova argumenterar övertygande att så inte är fallet. Hon menar däremot, att flera av de första katterna som användes i sibir-aveln, var just maskade.

Det är helt otroligt hur mycket starka åsikter och känslor det finns kring detta ämne bland sibir-uppfödare. Fast egentligen är det ju bara en färg! Precis som vi människor finns i olika färger, så gör katter också det. Att undvika vissa kattfärger känns faktiskt lite som rasism...   ;-)  Tänk om man till exempel skulle förbjuda alla vita byxor! Det är egentligen lika absurt.

Jag känner själv att jag ofta har pendlat mellan min fascination för kattfärger och kattgenetik och min önskan att "bevara den ursprungliga sibiriern". Nu behöver jag faktiskt inte tänka så längre, även om jag fortfarande kommer att välja katter mer utifrån typ än färg. Fast jag kommer nog aldrig att satsa på att föda upp nevor (peppar, peppar).

Jag, som skrev in i mitt avelsavtal för avelskatter, att man inte får para med Neva Masquerade-katter, måste nog formulera om det nu!

Summan av kardemumman är att jag och de flesta andra som håller på med sibirier, egentligen vet väldigt lite om rasens ursprung. Jag menar, ingen dokumenterade ju utvecklingen med tanke på eftervärlden medan rasen bildades.

Och det som Sadovnikova skrev om att den sibiriska rasen är den ras som har störst genetisk mångfald, är ju toppenbra, för det ökar chanserna till friska kattungekullar nu och i framtiden! Och det avelsarbete som vi håller på med här i Sverige känns verkligen hoppfullt inför framtiden, tycker jag!

Det är inte ofta det publiceras nya artiklar om den sibiriska rasen. Därför är det lika spännande varje gång: http://www.pawpeds.com/pawacademy/general/siberiancat/

Jag råkade läsa i tidningen "Damernas värld" att det i Japan nu finns "kattcaféer". Ett kattcafé är helt enkelt ett café där man betalar ett inträde och sedan får man gosa hur mycket man vill med söta kattungar! För mig låter det som en dröm, men eftersom det inte finns några kattcaféer i Sverige, så har jag i stället valt att bli kattuppfödare. För då får man också gosa hur mycket man vill! Att umgås med kattungar är en sorts terapi för själen, tycker jag. Så det är mest egoistiska skäl som gör att jag blev kattuppfödare.

Sedan finns det faktiskt en LITEN oegoistisk sida också. Och det är att jag vill göra det möjligt för kattallergiker att kunna ha katt.

Förresten: Om det är någon som funderar på att starta kattcafé i Göteborg, så kan jag gärna bidra med små kattungar!  ;-)

Om bilden: Katter anses vara lyckobringande i Japan. I affärer finns det ofta en vinkande katt som kallas Maneki Neko (Neko betyder katt). Sådana lyckobringande katter kan ni se här på bilden!

Nu när jag ändå är inne på att skriva om mina politiska övertygelser, så vill jag passa på att göra reklam för den räntefria banken JAK. Den är demokratiskt uppbyggd och om man är med så får man en superbra medlemstidning som heter "Grus och Guld". Bara tidningen är värt pengarna! Tack vare att jag hade varit med i JAK ett tag när vi köpte vår bostadsrätt, så kunde vi  låna en del av pengarna där.

Så här funkar det: du sparar pengar ett tag i banken först. Sedan får du låna pengar utan ränta. Man betalar en medlemsavgift på 250 kr per år. Visst är det en bra idé? Gå in på deras hemsida, så får du veta mer:

http://www.jak.se/

Just nu längtar jag efter att bo i en ekoby eller liknande, med människor som vill leva på ett "alternativt" sätt. Ni vet: ekologisk mat, andlighet, personlig utveckling, räntefri ekonomi, egen energiförsörjning, att man hjälps åt med olika saker, kanske med en egen valuta eller liknande. Ibland blir man så trött på att utvecklingen i "det vanliga" samhället går så långsamt och då får man lust att skapa sig en egen ekoby eller alternativsamhälle, bara för att få bo med vettiga människor runtomkring sig.

Och ja, jag vet att många sådana experiment har kollapsat. Men håll med om att det vore mysigt?   *drömmer sig bort*

Margita skriver:

"Åh vad jag gillar såna här inlägg från dig!!! Jag kan hålla med dig i mycket men tyvärr är det väl så att det faktiskt finns människor som inte bryr sig om sin nästa bara de själva har det bra. Det har jag aldrig förstått men eftersom de finns så är det en utmaning att få dessa människor att förstå att om man hjälper en annan människa så hjälper man samtidigt sig själv! Det ser lite mörkt ut i världen idag men vi får inte ge upp!! Och vi måste börja med oss själva! Inse att vi är en länk i det hela och kan medverka till en förändring till det bättre!"

Margita: det är vi två mot världen!    ;-)  Skojade bara.

Gå till Margitas sida, så får ni se bilder från hennes besök hos oss och även bilder på hennes två egna sibbar:

http://mareli.bloggagratis.se/

Ps. Vid två tillfällen har jag försökt få H att se filmen "Zeitgeist: addendum" som jag publicerade för ett litet tag sedan här i bloggen. Båda gångerna somnade han efter ca en tredjedel av filmen!  ;-)  Så nu har han "bara" den sista tredjedelen kvar. Han verkar inte direkt längta efter att se den...

Idag ska jag skriva om politik:

En sak som jag blir lika förvånad över varje gång, är när jag pratar med någon, som jag utgår ifrån tycker att det nuvarande världssystemet är sjukt (vilket det är) och så säger jag: "Det är helt fel att majoriteten av världens invånare lever i fattigdom, medan en liten del lever i obeskrivlig lyx. Så här tycker jag att vi ska göra: Vi skippar det monetära systemet, alltså systemet med pengar (det funkar ju ändå inte, kolla bara på nyheterna i kväll, så får du se) och så börjar vi om från början".

"Vi gör så här: Det ska inte finnas någon ränta och man ska inte kunna tjäna pengar på pengar. I stället ska människors arbete vara det man "köper" saker för. En arbetad timme = si och så mycket köpkraft. Och man kan inte sälja och köpa dessa arbetstimmar av varandra. Var och en tjänar under sina arbetsföra år in det arbete som behövs för att ta hand om henne under barndomen och ålderdomen. Enkelt, eller hur? Och så inför vi det systemet i hela världen, bra va?"

Då säger den andra: "Nej, men det går ju inte." eller: "Men vi har ju redan provat kommunism, och det fungerade inte." Men hallå! Nu var det inte diktatur jag talade om, utan demokrati! Inga partipampar som skor sig på andras bekostnad, ingen korruption. Det skulle vara lika för alla, även för politikerna. Det jag menar är att för att vi ska få rättvisa i världen, så kan vi inte ha några som tjänar pengar utan att arbeta, medan andra arbetar hur mycket som helst och ändå är fattiga. Vad är det för demokratiskt eller rättvist med det? Det är ju slaveri, fast i en mer raffinerad form!

Då inser jag, att de flesta människor faktiskt inte vill ha rättvisa! De vill att det ska vara orättvist, för de är rädda för att förlora sina privilegier om det blir rättvist i världen. För mig är detta helt ofattbart. Hur kan man med att se på när andra människor lider och säga: "Jag vill inte att du ska få det bättre, för jag är så rädd att jag själv måste få det lite, lite sämre. Dessutom är jag rädd för förändringar. Oavsett om de leder till något bättre eller ej."

Jag menar, detta är ju helt otroligt själviskt. Jag tror faktiskt inte att det är sant när jag hör välutbildade människor över 30 år som på fullt allvar tycker att de fattiga har sig själva att skylla, och att man därför inte behöver bry sig om dem. Hur cynisk får man bli? Fattar de inte att alla på jorden får det sämre när vi har så stora klyftor, så stora orättvisor? Att veta att vi lever på andras bekostnad känns verkligen under vår värdighet!

Men titta här: Om vi inför ett demokratiskt ledarskap på världsnivå, där alla har lika mycket att säga till om (oavsett hur mycket pengar de har haft i det gamla systemet), och sedan inför vi en världspolis (som också styrs demokratiskt) som ser till att länder inte börjar kriga med varandra, då behöver vi inte längre lägga en massa pengar på militären! Tänk på vilka enorma summor som världens länder lägger på vapen och militär upprustning idag. Alla de resurserna kommer i stället att kunna läggas på människorna, så att alla människor får det bättre! Därför skulle alla kunna få det ungefär lika bra som en medelsvensson i Sverige har det idag. Kanske till och med utan att behöva jobba lika många timmar per dag. Vi ser också till att de som styr bara vill helhetens bästa, annars avsätter vi dem.

"Men då skulle det inte finnas något incitament att jobba hårt." Säger då den som jag pratar med. Vaddå? Skulle den enda motivationen för att arbeta vara att öka sitt eget materiella välstånd? Det tror jag knappast. Vi talar här om meningsfullhet. Att känna att det jag gör, det bidrar till helheten, så att vi alla ska ha det bra. Man hjälper varandra, helt enkelt. Om jag kör en buss, så hjälper jag människor att ta sig till olika ställen. Om jag opererar en sjuk människa, så hjälper jag henne att bli frisk. Om jag bygger en skola, så gör jag det möjligt för barn att lära sig nya saker. Några "onödiga jobb kommer inte att finnas. Där kan vi börja snacka om incitament! Vi ser till att hjälpa människor att hitta ett jobb som passar deras läggning och talanger, så att alla kan trivas med det de gör.

Och titta på de kostnader i form av stress och utbrändhet som dagens system ger upphov till! Titta på det kortsiktiga tänkandet som finns i dagens företag: man tillverkar saker med dålig kvalitet för att man vill att de ska gå sönder efter ett år. Man tänker inte på att hjälpa människor att få det bra, man tänker bara på pengar. Inte särskilt hållbart i längden, skulle jag vilja säga.

Detta är ingen ouppnåelig utopi, det är en reell möjlighet, och det enda som hindrar oss från att få fred i världen är vårt eget inre motstånd. Just det, det som gör att vi säger "Nej, men det går väl inte". I stället för att säga: "Det där var en ny tanke som jag behöver lite tid att vänja mig vid. Men om den fungerar i praktiken och gör att alla på jorden får det bättre, så är den ju bra!" Vi människor är alldeles för egoistiska för vårt eget bästa. Vi är som små barn som inte har lärt oss att tänka i ett större perspektiv.

Hur kul är det att sitta och äta en festmåltid när det i rummet bredvid sitter hundra fängslade barn som håller på att svälta ihjäl? Inte kul. Därför behöver vi tänka i nya banor. Det nuvarande systemet fungerar inte, det är bara att inse. Om vi ändå ska ändra på det, varför inte göra om det så att alla får det bättre, även om det innebär att vi "måste" tänka några nya tankar?