Ibland önskar jag att det fanns hjälp att få för människor som har blivit illa behandlade i arbetslivet. Jag inser nu att jag ännu inte har kommit över det som jag blev utsatt för på min förra arbetsplats, Dalslands Folkhögskola, och jag klarar inte av att gå tillbaka till arbetslivet efter det som hände där. Nu är det åtta månader sedan som det jobbet slutade, och jag undrar om jag någonsin ska våga jobba igen.   Kanske är jag extra känslig eftersom jag har varit med om flera obehagliga saker på olika arbetsplatser? Jag vet ju inte hur andra skulle reagera i min situation, men så här är det för mig. För er som vill veta vad som hände:

Jag blev innan jul lovad av rektorn att jag skulle få jobba kvar på skolan efter min provanställnings slut i februari. Jag hade känt mig lite osäker på om de ville ha mig kvar, vilket senare skulle visa sig vara en befogad oro. Jag blev i alla fall glad över beskedet och började engagera mig i hur man skulle kunna rätta till några av de saker saker som inte fungerade så bra på skolan. Eftersom skolan var en folkhögskola så hade lärarna ett stort ansvar för utvecklingen av skolan, och det tog jag fasta på. (Skolan hade många stora utmaningar att tampas med: De elever som gick där hade jobbiga skolerfarenheter bakom sig och deras studiemotivation var låg. Lärarna och ledningen hade konflikter mellan varandra och en pedagogisk ledning saknades i praktiken nästan helt. En lärare var långtidssjukskriven, men ingen vikarie anställdes på flera månader. En annan duktig lärare hade sagt upp sig. Schemat fungerade inte så bra, då det ofta var schemakrockar för eleverna.)

En fredagseftermiddag i februari blev jag inkallad på rektorns rum och där hade hon med sig en person som tidigare varit biträdande rektor på skolan. Jag hade inte fått någon information om vad mötet skulle handla om, trots att jag hade frågat om det innan. När jag kom dit så började rektorn på ett väldigt aggressivt och obehagligt sätt att skälla ut mig. Jag frågade om hon inte ville att jag skulle jobba kvar och fick svaret att jag under helgen skulle fundera över om jag skulle vara kvar på arbetsplatsen. Anledningen till denna utskällning var att jag hade kommit med ett förslag på hur man kunde göra schemat bättre för eleverna och att jag hade pratat om det vid ett lärarmöte trots att hon hade sagt att jag inte fick jobba med schemat. Det slutade med att jag började gråta och åkte hem. Efter det mådde jag väldigt dåligt och hade svårt att förmå mig till att gå till jobbet.

Jag tog kontakt med facket (Lärarförbundet), och pratade med flera olika personer där som jag försökte få hjälp av. De verkade inte tro på vad jag sa och ställde sig mer eller mindre uttalat på rektorns sida. Dessutom ansåg de sig inte ha tid att hjälpa mig. Jag blev förstås ännu mer ledsen då de som jag trodde kunde hjälpa mig betedde sig på det sättet. Senare sa jag upp mitt medlemskap i Lärarförbundet och skrev ett brev där jag förklarade varför jag ville lämna facket. Jag fick aldrig något svar från dem.

Två dagar innan min provanställning skulle övergå i en tillsvidareanställning så gick rektorn fram till mig på lunchen och sa att hon ville prata med mig om överlämningen till den nya läraren som skulle komma. Dagen innan hade rektorn tydligen informerat de andra lärarna om att jag skulle sluta, men eftersom jag var sjukskriven och inte deltog på mötet så hade jag inte fått reda på det. Ingen av de andra lärarna sa något till rektorn eller reagerade på beskedet om att jag plötsligt skulle sluta. Så dagen efter var det bara för mig att börja packa mina saker och säga upp lägenheten som jag hyrde i Färgelanda. Sedan dess har jag inte mått så bra och ett nytt jobb som lärare känns för närvarande otänkbart.

 

Kristina

18 oktober 2011 18:45

Jösses vilket uruselt ledarskap (syftar på rektorn)! Om hon varit en bra ledare hade hon sett ditt engagemang som en tillgång och inte som ett hot! Du har inte gjort något fel och jag är säker på att dina egenskaper skulle uppskattas på en annan arbetsplats. Glöm inte det! Kram

Emelie

19 oktober 2011 10:19

Tack Kristina! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har Filip och Felicia flyttat och allt är som vanligt igen här hemma. Elton och Cornelia tycker nog det är rätt skönt att vara ensamma katter igen, men för mig känns det lite tomt och jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske skulle vilja bli...

Ett av de största djurskyddsproblemen i Sverige är det stora antalet hemlösa katter som fryser och svälter, en situation som är helt ovärdig ett civiliserat samhälle. Vi har alltså för många katter och för få människor som vill ta hand om democh ge d...

Felicia och Filip får nu vara tillsammans med våra egna katter i lägenheten, vilken funkar riktigt bra. Felicia har gjort jättestora framsteg och man märker att hon mår mycket bättre än innan, för hon har börjat leka lite med Filip och de sover ofta ...

Idag har sötnosarna Freddi och Frei flyttat hem till A och W, och jag önskar den stort lycka till båda två! Det är alltid sorgligt när katter flyttar, men det känns tryggt att de kommer att få det bra i sitt nya hem. ...

Nu har vi varit hos veterinären och det har visat sig under operationen att stackars Felicia har en inflammation i tarmen, så hon måste äta dietfoder. Vi vet ännu inte hur stor chansen är att hon blir helt återställd. Först misstänkte veterinären sju...