Hamstrarna beter sig helt annorlunda mot varandra nu än de gjort tidigare. Det ser faktiskt ut som att de försöker para sig!   

Jaha, nu har det hänt. Det där som är en kattuppfödares värsta mardröm: en av de katter som jag fött upp, Algot, har fått diagnosen HCM. Jag är så himla ledsen för hans mattes och husses skull, och så känns det tråkigt att de som köpt katt av mig kan bli oroliga för att deras katt ska vara drabbad. (Algots pappa är Yakov och hans mamma är Evora.) Slutligen känner jag mig ledsen för min egen skull, för jag har bestämt mig för att både Cornelia och Amanda ska kastreras, och det innebär att jag bara har en enda avelskatt kvar: Chanel. Får nu bara hålla tummarna för att hon är frisk....  

Och jag som längtar så mycket efter kattungar...

Blä vad det är tråkigt att inte ha några kattungar hemma. Det är faktiskt hela två år sedan jag hade kattungar i hemmet. Klädgarderoben där vi brukar ha kattungarna har hunnit bli belamrad med en massa bråte och jag har kattungemjölk som håller på att bli för gammal. Och inga hamsterungar kan jag trösta mig med heller.   Annars hade ju allt varit perfekt med kattungar just nu i tiden....

Och utställningen vi ska gå på är inte förrän i februari....Det finns en viss risk, det måste jag erkänna, att jag kommer att vilja para både Chanel, Cornelia och Amanda  samtidigt i vår, bara för att jag har sån abstinens just nu...  

Bilderna föreställer Algot, Arvid och Amanda som ungkatter.

Det funkar helt enkelt inte att para hamstrarna. Lilla Peach fick antagligen bo ensam lite för länge så att hon vande sig vid det, och sedan var det kört. Vill inte utsätta dem mer för den stress som det innebär att försöka sammanföra dem. Jag har haft lite tankar på att köpa en ny hona till Yoshi, men jag tror inte att jag ska göra det, det är för mycket ansträngning för mig just nu. Jag får helt enkelt inse att hamsteruppfödning inte är för mig. Inte just nu i alla fall. Hamstrarna får fortsätta att bo i sina lådor och katterna får fortsätta att studera dem med stort intresse när de springer omkring. På köpet hann jag lägga upp en massa nyttig hamsterinformation på min hemsida, och förhoppningsvis kan det komma fler hamsterägare till del.

Jag är fortfarande förundrad över att så många djuraffärer inte har koll på vad de ska och inte ska sälja till hamstrar. Hamstervadd till exempel, fanns redan när jag var liten, men nu när man sedan länge vet att det kan skada hamstern så fattar jag inte varför djuraffärer fortsätter att sälja det. Det måste handla om att tjäna pengar på folks okunskap, tyvärr. Samma sak med maten. Hamstrar ska inte ha fröblandning som huvudföda, men ändå är det just vad 99% av alla hamsterägare fortfarande ger sina hamstrar. Hur svårt kan det va? Se min hemsida för mer info.

Vilken vacker katt hon är!!!

Jag har så länge känt att jag skulle vilja att H kunde vara med på en konstellation. Dels för att jag tror att det skulle vara en stor hjälp för honom personligen och för oss som familj, dels för att jag vill dela mitt stora intresse med honom. Då kom jag på idén att önska mig i födelsedagspresent att H gör en konstellation! Och det funkade, han har anmält sig nu till Kungälv den 10 december och jag ser verkligen fram emot det! Vore kul om någon av mina bloggläsare också ville anmäla sig!

Ibland önskar jag att det fanns hjälp att få för människor som har blivit illa behandlade i arbetslivet. Jag inser nu att jag ännu inte har kommit över det som jag blev utsatt för på min förra arbetsplats, Dalslands Folkhögskola, och jag klarar inte av att gå tillbaka till arbetslivet efter det som hände där. Nu är det åtta månader sedan som det jobbet slutade, och jag undrar om jag någonsin ska våga jobba igen.   Kanske är jag extra känslig eftersom jag har varit med om flera obehagliga saker på olika arbetsplatser? Jag vet ju inte hur andra skulle reagera i min situation, men så här är det för mig. För er som vill veta vad som hände:

Jag blev innan jul lovad av rektorn att jag skulle få jobba kvar på skolan efter min provanställnings slut i februari. Jag hade känt mig lite osäker på om de ville ha mig kvar, vilket senare skulle visa sig vara en befogad oro. Jag blev i alla fall glad över beskedet och började engagera mig i hur man skulle kunna rätta till några av de saker saker som inte fungerade så bra på skolan. Eftersom skolan var en folkhögskola så hade lärarna ett stort ansvar för utvecklingen av skolan, och det tog jag fasta på. (Skolan hade många stora utmaningar att tampas med: De elever som gick där hade jobbiga skolerfarenheter bakom sig och deras studiemotivation var låg. Lärarna och ledningen hade konflikter mellan varandra och en pedagogisk ledning saknades i praktiken nästan helt. En lärare var långtidssjukskriven, men ingen vikarie anställdes på flera månader. En annan duktig lärare hade sagt upp sig. Schemat fungerade inte så bra, då det ofta var schemakrockar för eleverna.)

En fredagseftermiddag i februari blev jag inkallad på rektorns rum och där hade hon med sig en person som tidigare varit biträdande rektor på skolan. Jag hade inte fått någon information om vad mötet skulle handla om, trots att jag hade frågat om det innan. När jag kom dit så började rektorn på ett väldigt aggressivt och obehagligt sätt att skälla ut mig. Jag frågade om hon inte ville att jag skulle jobba kvar och fick svaret att jag under helgen skulle fundera över om jag skulle vara kvar på arbetsplatsen. Anledningen till denna utskällning var att jag hade kommit med ett förslag på hur man kunde göra schemat bättre för eleverna och att jag hade pratat om det vid ett lärarmöte trots att hon hade sagt att jag inte fick jobba med schemat. Det slutade med att jag började gråta och åkte hem. Efter det mådde jag väldigt dåligt och hade svårt att förmå mig till att gå till jobbet.

Jag tog kontakt med facket (Lärarförbundet), och pratade med flera olika personer där som jag försökte få hjälp av. De verkade inte tro på vad jag sa och ställde sig mer eller mindre uttalat på rektorns sida. Dessutom ansåg de sig inte ha tid att hjälpa mig. Jag blev förstås ännu mer ledsen då de som jag trodde kunde hjälpa mig betedde sig på det sättet. Senare sa jag upp mitt medlemskap i Lärarförbundet och skrev ett brev där jag förklarade varför jag ville lämna facket. Jag fick aldrig något svar från dem.

Två dagar innan min provanställning skulle övergå i en tillsvidareanställning så gick rektorn fram till mig på lunchen och sa att hon ville prata med mig om överlämningen till den nya läraren som skulle komma. Dagen innan hade rektorn tydligen informerat de andra lärarna om att jag skulle sluta, men eftersom jag var sjukskriven och inte deltog på mötet så hade jag inte fått reda på det. Ingen av de andra lärarna sa något till rektorn eller reagerade på beskedet om att jag plötsligt skulle sluta. Så dagen efter var det bara för mig att börja packa mina saker och säga upp lägenheten som jag hyrde i Färgelanda. Sedan dess har jag inte mått så bra och ett nytt jobb som lärare känns för närvarande otänkbart.