Mycket hamsterhändelser nu. Idag har nyblivna hamsteruppfödaren Miss Emmi's inhandlat värsta lyxburen till de fem hamsterungarna plus pappa Yoshi. Jag var lite fundersam till om Yoshi skulle funka ihop med sina ungar, men det har gått jättebra! Ungarna är lite rädda för honom fortfarande när han ligger i samma bo, men han själv har inte visat någon som helst rädsla eller aggression. Jag bestämde att lilla Isadora ska få bo med sina syskon ett litet tag till, sedan får hon flytta till sin mamma. 

Efter att ha stått länge, länge i djuraffären och valt mellan burarna och prylarna, så valde jag till slut den bur som jag tyckte var allra bäst för hamstrarna. Precis en sån bur som jag skulle ha valt till mina hamstrar när jag var liten. (När jag var liten så "uppfann" jag förresten såna där rör, som var och varannan hamsterbur har nuförtiden. Men då på 70-talet så fanns det inga såna grejer alls. Jag minns att jag gjorde små ritningar med olika roliga gångar för hamstrarna att springa i.) Den nya lyxburen har rör och tre olika våningsplan och flera små hus. Bra mental och fysisk stimulans för de små, som numera ser ut som "riktiga" hamstrar i miniformat!

Den nuvarande planen är att Yoshi ska få bo ihop med Tony och Ingo på prov, så att jag kan se hur de reagerar på varandra när ungarna blir könsmogna. Blir de sams eller osams, är frågan? 

Jag har börjat tvivla på om det här med hamsteravel är rätt för mig. Det verkar inte finnas särskilt stort intresse för att köpa ungarna och det är svårt att sätta ihop hamstrar utan att de börjar bråka. Sedan är det ju det här med att de helst ska bo i par trots att man inte vet om de kommer att vara sams när de blir könsmogna. Dessutom är det ganska många som verkar tröttna på sina smådjur och säljer dem vidare på Blocket. (Gäller kanske framför allt kaniner och marsvin, men ändå...) Så jag vet faktiskt inte om det här är min grej. Visserligen blir hamstrar som föds upp av uppfödare mycket mer tama och får bättre mat, men jag vet inte om jag har tillräckligt tungt vägande skäl för att bli hamsteruppfödare....Ja, jag vet att jag är ambivalent, men det är så jag känner!    Men oavsett vad som händer så är det fantastiskt att få följa hamsterbebisarnas snabba utveckling från hårlösa minimarsipangrisar till gulliga hamsterungar.

Om du funderar på att skaffa smådjur, till exempel kanin eller marsvin eller en hamster, vänd dig då i första hand till en omplaceringsverksamhet för smådjur, exempelvis Eragons. I andra hand kolla Blocket och liknande för att köpa ett omplaceringsdjur från en privatperson. I tredje hand köp från en seriös uppfödare. Köp aldrig ett smådjur på en djuraffär. Dessa djur sköts ofta inte om på ett bra sätt och de blir inte socialiserade och vana vid människor. Djuren är oftast uppfödda av grossister som bara vill tjäna pengar på sina djur och inte bryr sig så mycket om att djuren har det bra. En seriös uppfödare eller en bra omplaceringsverksamhet sköter sina djur med mycket kärlek och omtänksamhet. Det tycker jag att man ska stödja.

Funderar du på att skaffa katt? Vänd dig då till ett välskött katthem eller en seriös uppfödare av raskatter (alla riktiga raskatter har stamtavla). I andra hand köp en omplaceringskatt från en privatperson. Kastrera sedan din katt vid 6 månaders ålder.

Om alla människor följde ovan nämnda råd så skulle lidandet minska för väldigt många djur, och det skulle inte finnas lika många oönskade djur som det gör idag. Jag hoppas att försäljning av smådjur genom djuraffärer kommer att förbjudas, eftersom det skulle leda till att antalet ogenomtänkta husdjursköp skulle minska.

Bilden visar duktiga mamma Peach med bebisarna från första kullen. I kull nummer två ser det ut att vara två agoutifärgade hamstrar, resten kan jag inte se ännu.  

Idag lyckades katterna få upp dörrarna mellan lägenhetens två delar, och så fort Chanel fick syn på Elton så flög hon på honom igen.   Jag är lite orolig för hur länge hennes beteende kommer att fortgå. Tills kattungarna blir äldre? Tills de har flyttat? Eller kommer det aldrig att ta slut förrän de två separeras från varandra?

Det är inte optimalt att ha lägenheten uppdelad i två avdelningar. Så fort man ska hämta något eller gå emellan så blir det besvärligt....Dessutom är Chanel fortfarande rätt orolig så fort jag kommer i närheten av hennes små skyddslingar. Sedan är det ju det här med Peach. Så trots att vi just nu har världens sötaste kattungar och hamsterungar hemma så kan jag inte njuta av det lika mycket som jag kanske "borde". Det är kul med uppfödning, men samtidigt svårt. Man går igenom med- och motgångar, år ut och år in. När man inte har kull så längtar man efter små söta ungar, och när man har kull så oroar man sig för en massa saker. Man kan undra vad det är som driver mig...  

Ibland har jag tanken att jag borde dra ner på uppfödningen, men samtidigt är det något inom mig som vill fortsätta....man vill alltid se nästa kull, se hur aveln går vidare. Jag undrar om man kan jämföra det med ett missbruk?   

Och så funderar jag lite på att bli officiell uppfödare inom svenska hamsterföreningen med stamnamn och hela baletten. Men är det inte, handen på hjärtat, egentligen för att jag vill att andra ska ta mig på allvar och visa respekt, även på hamsterområdet? Är det inte en enda stor egotripp för mig hela uppfödningsgrejen? Nu när jag inte har lyckats så jättebra med andra saker här i livet, så kan jag i alla fall bli en uppfödare...och inte vilken uppfödare som helst.

Okej: jag kan inte bli en stor uppfödare eller en som importerar katter eller hamstrar från Ryssland, för det har jag inte resurser till, och jag vinner inte en massa utställningar, för jag fokuserar inte tillräckligt på katternas (eller hamstrarnas) utseende, så vad finns då kvar att skapa ett ego kring? Jag vet, jag blir den politiskt korrekta uppfödaren som "gör allt rätt" och som har en massa kunskap som andra inte har, så att jag kan känna mig lite bättre än de andra! Och så kan jag ha en blogg som en massa människor läser så att egot kan känna sig betydelsefullt. Ja! Det satsar vi på! Och skapar ett ego kring! Bara att börja blåsa upp egoballongen tills den nästan spricker! Tror detta kallas självinsikt, va?  

Förresten: är det inte så vi människor fungerar överhuvudtaget? Vi blir fixerade vid något och sedan försöker vi genomföra det till varje pris. Vi missbrukar saker för att slippa känna efter, för att slippa acceptera att livet inte är som vi önskar att det skulle vara, till exempel nu när jag inte accepterar att min kropp känns sjuk fast jag vill att den ska kännas frisk. Allt som vi gör som ett medel för att uppnå ett mål är en form av missbruk, enligt min definition. Vad skulle hända om vi började göra saker utan att ha ett mål med det? Hur skulle det vara om själva handlingen i sig var målet så länge den pågick och sedan övergick i nästa handling, som då på ett självklart sätt blev nästa mål? Om handling och mål smälte samman till ett? Om man levde nu i denna sekund och inte igår eller i morgon?

Oavsett om vi försöker uppnå det perfekta hemmet, den perfekta kroppen, den perfekta karriären eller den perfekta framgången inom vilket område som helst, så är det så sinnet funkar: sinnet blir aldrig nöjt. Det vill ha mer, mer, mer. Bättre, bättre, bättre. Det finns alltid något som kan rättas till, förändras, ordnas, skyddas. Vissa ser som sitt livs uppgift att drilla sina barn till att bli allt det där som de själva inte blev. Andra spelar spelet "mest pengar när man dör vinner". Men när ska vi bli nöjda? När ska vi acceptera verkligheten som den just nu är, med alla sina så kallade fel och brister och inse att detta är livet, detta är "it" och felen och bristerna är en del av världen som den just nu visar sig? Att hela tiden gå omkring och säga "fel" till de delar av verkligheten vi inte gillar tar en massa energi. På samma sätt säger vi "fel" till delar av oss själva. När ska vi inse att livet aldrig blir mer fulländat än i just det här ögonblicket? Och det här. Och det här. Egentligen finns det ingen annan tid än nu. Att vara i sina tankar är inte att vara nu. Jag väljer nuet och slutar fundera på framtiden. Och för varje ögonblick så får jag påminna mig själv om det valet. Jag väljer nu, jag väljer nu, jag väljer nu.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/hogkansliga-pejlar-in-vagor-i-luften_7074009.svd

Ibland sitter jag och kollar på vad folk har googlat på för att hitta till min blogg. Så också idag, och då hittade jag det här inlägget som jag skrev i juni 2007, när jag precis hade börjat som kattuppfödare. Jag var nog till och med så ny att jag inte hade några avelskatter ännu. Det var kul att läsa inlägget, för väldigt mycket av det jag skriver där hade jag kunnat skriva idag, fem år senare!

Jag insåg att det är så typiskt mig att när jag första gången ger mig in på ett nytt område så snappar jag upp det viktigaste och fokuserar på det, medan andra människor verkar behöva gå igenom en massa detaljer innan de ser vad som är viktigast. Jag tror att mitt sätt att tänka kallas för "top-down", till skillnad från "bottom-up", som nog är lite vanligare. Jag vet inte hur många gånger det har hänt att jag har börjat med ett nytt jobbprojekt och jag direkt har sett vad som behöver göras, kommit med massor av förslag på hur problemen ska lösas, och föreslagit en handlingsstrategi, medan de andra fortfarande inte har fattat vad det hela går ut på....  Och när de andra inte fattar vad jag snackar om så blir de osäkra och säger att de inte gillar mina förslag, fast egentligen handlar det bara om att de behöver mer tid för att sätta sig in i frågan. Kan det vara därför som vissa osäkra personer på arbetsplatserna har stört sig på mig?   Saken blir ju inte heller lättare av att jag inte är särskilt rädd för att förlora jobbet, så jag säger vad jag tycker, medan de andra går omkring och är rädda och låtsas hålla med för att smälta in. Fatta varför jag sticker ut från mängden?    

Men det roliga var att när jag blev erbjuden jobbet på Humanus, så var det just de egenskaperna som de gillade hos mig! Jag skrev i mitt brev precis hur jag är som person, och de valde mig just därför! Coolt va? Fast jag har fortfarande inte kunnat börja jobba, för de har inte lyckats ragga tillräckligt med arbetssökande till projektet, och det var ju de arbetssökande som vi skulle jobba med. Så, vi får se när jag kan börja.  

I Svd finns en artikel om min favvoguru Eckhart Tolle.  Det känns ovant för mig att läsa om honom genom medvetendet hos en tidningsjournalist. Journalisten skriver ofta ordet "måste", medan Eckhart Tolle själv i stort sett aldrig använder det ordet. Men det känns bra att någon skriver om honom på svenska i en vanlig dagstidning. Det blir annars lätt så att Tolles visdom går vanliga människor förbi. Det blir två världar: vi som redan är insatta och de som aldrig hört talas om Eckhart Tolle. Jag hoppas att fler upptäcker hans böcker!

För första gången i mitt liv ska jag få en artikel och tre foton publicerade i en tidning. Och den tidningen är förstås Tidningen Kattliv! (Tänk att man ska hinna bli 42 år innan man ens vågar sig på något sådant!) Håll utkik efter nummer 5 eller 6, så kommer min artikel att vara med! Den handlar om katter och ekonomi. Förhoppningsvis kan jag på det sättet sprida lite kattinformation till allmänheten!

För ovanlighets skull har jag inte tagit några nya foton av femlingarna idag. Hamsterungarna har idag börjat leta sig ut ur boet. De äter massor av frön och sallad. Deras ögon har öppnat sig, men de håller dem ofta stängda fortfarande. Jag funderar allvarligt på att behålla en av mandarinhanarna och fortsätta med hamsteravel! Carina från Kronoskogens och jag håller tät kontakt, och det är jättespännande att följa hennes kullar. Eller förresten, eftersom Peach inte har stamtavla så ska jag kanske satsa på hamstrar som har stamtavla i stället. Har "beställt" ett par från Carina!

Detta är mitt preliminära avelsmål: Trevliga sällskapshamstrar, företrädesvis i färgen mandarin pearl (min favvofärg. Det är en vit hamster med ett orange streck på ryggen.) Den färgen går inte att renavla, så jag kommer även att få agouti, sapphire, pearl och mandarin-avkommor i kullarna. Eller, om jag ska vara mer exakt: man bör absolut inte försöka renavla färgen mandarin pearl, eftersom både genen för pearl och genen för mandarin är semiletala. Semiletal betyder att de ungar som ärver två anlag för mandarin eller två anlag för pearl dör i fosterlivet, vilket kan orsaka problem för honan under dräktigheten. Man ska därför inte para en pearl med en annan pearl eller en mandarin med en annan mandarin. Däremot går det bra att para en mandarin med en pearl.   

Jag tycker att du ska gå till din Arbetsförmedling och säga att du vill gå en utbildning på Humanus (Ligger vid Stampen ungefär). Där kommer du att få träffa mig och ett gäng andra duktiga och trevliga personer som kommer att inspirera dig att börja studera eller söka jobb, dvs. du kommer att hitta dina personliga mål. Du får även hjälp att skriva ansökan, får lite tips om hur man får jobb osv. Du får även prova på att studera kärnämnen om du vill. Sedan får du även träffa lite nya människor, och får lite nya rutiner i vardagen. Det intryck jag har fått hittills är att den här utbildningen kommer att hålla mycket hög kvalitet, och jag tror och hoppas att deltagarna kommer att bli nöjda. Så kontakta din arbetsförmedlare!

Anledningen till att jag skriver detta är att jag inte har kunnat börja mitt nya jobb ännu, på grund av att de har fått in för få arbetssökande ännu. Troligen är det något med informationen till Arbetsförmedlingen som inte funkar, för det finns ju bevisligen en massa arbetssökande som vill komma vidare, och det finns pengar till den här aktiviteten, så jag tolkar det bara som att arbetsförmedlarna är lite sega i starten... 

Och innan mitt jobb börjar så passar jag på att gosa med mina djurungar!