Idag lyckades katterna få upp dörrarna mellan lägenhetens två delar, och så fort Chanel fick syn på Elton så flög hon på honom igen.   Jag är lite orolig för hur länge hennes beteende kommer att fortgå. Tills kattungarna blir äldre? Tills de har flyttat? Eller kommer det aldrig att ta slut förrän de två separeras från varandra?

Det är inte optimalt att ha lägenheten uppdelad i två avdelningar. Så fort man ska hämta något eller gå emellan så blir det besvärligt....Dessutom är Chanel fortfarande rätt orolig så fort jag kommer i närheten av hennes små skyddslingar. Sedan är det ju det här med Peach. Så trots att vi just nu har världens sötaste kattungar och hamsterungar hemma så kan jag inte njuta av det lika mycket som jag kanske "borde". Det är kul med uppfödning, men samtidigt svårt. Man går igenom med- och motgångar, år ut och år in. När man inte har kull så längtar man efter små söta ungar, och när man har kull så oroar man sig för en massa saker. Man kan undra vad det är som driver mig...  

Ibland har jag tanken att jag borde dra ner på uppfödningen, men samtidigt är det något inom mig som vill fortsätta....man vill alltid se nästa kull, se hur aveln går vidare. Jag undrar om man kan jämföra det med ett missbruk?   

Och så funderar jag lite på att bli officiell uppfödare inom svenska hamsterföreningen med stamnamn och hela baletten. Men är det inte, handen på hjärtat, egentligen för att jag vill att andra ska ta mig på allvar och visa respekt, även på hamsterområdet? Är det inte en enda stor egotripp för mig hela uppfödningsgrejen? Nu när jag inte har lyckats så jättebra med andra saker här i livet, så kan jag i alla fall bli en uppfödare...och inte vilken uppfödare som helst.

Okej: jag kan inte bli en stor uppfödare eller en som importerar katter eller hamstrar från Ryssland, för det har jag inte resurser till, och jag vinner inte en massa utställningar, för jag fokuserar inte tillräckligt på katternas (eller hamstrarnas) utseende, så vad finns då kvar att skapa ett ego kring? Jag vet, jag blir den politiskt korrekta uppfödaren som "gör allt rätt" och som har en massa kunskap som andra inte har, så att jag kan känna mig lite bättre än de andra! Och så kan jag ha en blogg som en massa människor läser så att egot kan känna sig betydelsefullt. Ja! Det satsar vi på! Och skapar ett ego kring! Bara att börja blåsa upp egoballongen tills den nästan spricker! Tror detta kallas självinsikt, va?  

Förresten: är det inte så vi människor fungerar överhuvudtaget? Vi blir fixerade vid något och sedan försöker vi genomföra det till varje pris. Vi missbrukar saker för att slippa känna efter, för att slippa acceptera att livet inte är som vi önskar att det skulle vara, till exempel nu när jag inte accepterar att min kropp känns sjuk fast jag vill att den ska kännas frisk. Allt som vi gör som ett medel för att uppnå ett mål är en form av missbruk, enligt min definition. Vad skulle hända om vi började göra saker utan att ha ett mål med det? Hur skulle det vara om själva handlingen i sig var målet så länge den pågick och sedan övergick i nästa handling, som då på ett självklart sätt blev nästa mål? Om handling och mål smälte samman till ett? Om man levde nu i denna sekund och inte igår eller i morgon?

Oavsett om vi försöker uppnå det perfekta hemmet, den perfekta kroppen, den perfekta karriären eller den perfekta framgången inom vilket område som helst, så är det så sinnet funkar: sinnet blir aldrig nöjt. Det vill ha mer, mer, mer. Bättre, bättre, bättre. Det finns alltid något som kan rättas till, förändras, ordnas, skyddas. Vissa ser som sitt livs uppgift att drilla sina barn till att bli allt det där som de själva inte blev. Andra spelar spelet "mest pengar när man dör vinner". Men när ska vi bli nöjda? När ska vi acceptera verkligheten som den just nu är, med alla sina så kallade fel och brister och inse att detta är livet, detta är "it" och felen och bristerna är en del av världen som den just nu visar sig? Att hela tiden gå omkring och säga "fel" till de delar av verkligheten vi inte gillar tar en massa energi. På samma sätt säger vi "fel" till delar av oss själva. När ska vi inse att livet aldrig blir mer fulländat än i just det här ögonblicket? Och det här. Och det här. Egentligen finns det ingen annan tid än nu. Att vara i sina tankar är inte att vara nu. Jag väljer nuet och slutar fundera på framtiden. Och för varje ögonblick så får jag påminna mig själv om det valet. Jag väljer nu, jag väljer nu, jag väljer nu.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har Filip och Felicia flyttat och allt är som vanligt igen här hemma. Elton och Cornelia tycker nog det är rätt skönt att vara ensamma katter igen, men för mig känns det lite tomt och jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske skulle vilja bli...

Ett av de största djurskyddsproblemen i Sverige är det stora antalet hemlösa katter som fryser och svälter, en situation som är helt ovärdig ett civiliserat samhälle. Vi har alltså för många katter och för få människor som vill ta hand om democh ge d...

Felicia och Filip får nu vara tillsammans med våra egna katter i lägenheten, vilken funkar riktigt bra. Felicia har gjort jättestora framsteg och man märker att hon mår mycket bättre än innan, för hon har börjat leka lite med Filip och de sover ofta ...

Idag har sötnosarna Freddi och Frei flyttat hem till A och W, och jag önskar den stort lycka till båda två! Det är alltid sorgligt när katter flyttar, men det känns tryggt att de kommer att få det bra i sitt nya hem. ...

Nu har vi varit hos veterinären och det har visat sig under operationen att stackars Felicia har en inflammation i tarmen, så hon måste äta dietfoder. Vi vet ännu inte hur stor chansen är att hon blir helt återställd. Först misstänkte veterinären sju...