Det var länge sedan jag skrev något om mig själv nu. Det är fördelen med att ha en massa djurungar hemma: man hinner inte reflektera så mycket över sig själv. Har fått besked från Humanus att jag troligen inte ska börja jobba förrän i augusti, och det har jag ingenting alls emot, nu när det snart är sommarlov för Lilla Lo. Så min "semester" fortsätter ett tag till, alltså. Lite störande är det förstås att ha ont om pengar, men det finns värre saker i livet än det. Jag vill hemskt gärna kunna åka till Oslo i augusti och vara med på konstellationsutbildningen, men vi får se hur det blir.

En sak som jag verkligen tycker att jag "borde" göra under den så kallade "semestern" är att börja träna på gym igen. Nu är det över ett år sedan sist och det märks tydligt på klädernas sämre passform. Jag vet ju att jag mår bra av att träna, men varför är det så svårt att komma igång? Problemet brukar vara att så fort jag tränar så blir jag förkyld, och då kommer jag ur den nya vanan. Kan det verkligen vara normalt att bli förkyld så ofta som jag är? Enligt läkarna är det tydligen det. Så jag får väl träna trots förkylningen då, utom när jag har feber, förstås. 

Köpte förresten en ny "hamsterbur" idag (inte klokt vad jag skriver citatteckan ofta). "Hamsterburen" är egentligen en helt vanlig plastlåda som jag köpte för 60 kronor inklusive lock på Biltema. Ungefär en tiondel av priset för en vanlig hamsterbur, och väldigt rymlig, dessutom.

Biltema var förresten ett ställe som fick mig att reflektera kring män och vad män är för några märkliga människor. På Biltema gick det omkring män i alla åldrar och verkade tycka att det var hur naturligt som helst. Men hur kan man tycka att det är kul att gå omkring i en helt grå lokal fylld med tråkiga långa hyllor med saker som spolarvätska och glödlampor? Ingenting vackert så långt ögat når, inga färger, ingenting levande. Är det så dessa mäns värld ser ut? Saknar de aldrig snygg design, vackra omgivningar, eller helt vanlig mysighet? Jag ser framför mig hur dessa personer överlämnar allt som har med heminredning och sånt att göra till sina fruar. I deras egen värld finns bara hårda bilar, hårda tekniska prylar och hårda fakta. Ser de lika fyrkantiga ut i huvudet?

Alldeles nyss ringde en ung kille och frågade hur stora mina dvärghamstrar blir. Han lät inte som en typisk hamsterköpare. Sedan sa han att han ville ha dem till reptilmat och sa att han betalade bra.  

Behöver jag säga att svaret blev nej? 

Att ta emot kattbesökare som får träffa katterna och testa sin allergi har i helgen nästan känts som att intervjua sökande inför ett jobb.   Och på ett sätt stämmer det, för att äga en katt är nästan som ett arbete: man ska förbinda sig vid att katten får ett varaktigt hem och att man kan sköta om katten på ett tillräckligt bra sätt. Som uppfödare av sibiriska katter är det många saker att fundera på: Vilken kattspekulant "känns" bäst för varje enskild kattunge? Hur är det med kattvanan? Hur ser det ut med kattallergin i just den familjen? Finns det något intresse för avel eller utställning? Hur säkra och överens är familjemedlemmarna om att en katt är rätt för dem? Hur kommer katten att ha det hos just den här familjen vad gäller tid och utrymme osv?  De jag träffade i helgen kändes alla som seriösa och vettiga människor, som är fullt kapabla till att ansvara för en katt. Så nu har jag fått en del att fundera på!

Fick just ångest när jag läste om en massa andra bloggare som får sååå många besökare och som tjänar en massa pengar på sina bloggar. Och jag som inte har en clue hur man tjänar pengar överhuvudtaget, inte fattar hur man får fler läsare och är introvert och nördig i största allmänhet. Suck!   

I stället sitter jag här och skriver rakt ut i tomma intet och hoppas att någon läsare finns någonstans därute i cyberrymden. Och jag kan inte ens hantera ett bildbehandlingsprogram så att jag får snygga bilder. Och inte nog med det: jag föder upp hamstrar som nästan ingen vill köpa, och även om jag lyckas sälja någon enstaka så går jag fett back med tanke på alla inköp och resor som jag har gjort. Värsta losern känner jag mig som! Jag gick visserligen treårig ekonomisk linje på gymnasiet och jag gick ekonomlinjen ett år på universitet, men inte en enda gång fick jag lära mig hur man ska göra för att tjäna pengar. Och ska jag vara ärlig så har jag inte heller varit särskilt intresserad. Men de senaste åren har det slagit mig att det hade varit praktiskt att vara ekonomiskt oberoende eller ha någon sorts stadig inkomstkälla och inte alltid behöva vara sparsam. Sparsamhet är TRÅKIGT och jag vill fokusera på sånt som är ROLIGT! Därför vill jag ha mer pengar, och det NU!

Kattbesöken idag gick bra, och det verkar även ha fungerat bra för dem som testade sin allergi. De flesta ville även titta på hamstrarna! 

Testade idag att låta Peach och Isadora träffa varandra, men det gick inte så jättebra, så nu får Peach bo ensam i stället och så säljer jag Isadora. Peach nosade länge på Isadora, men verkade inte helt övertygad om att det var hennes egen unge. Kanske hade det varit annorlunda om Isadora hade bott kvar hela tiden, vad vet jag. Om en vecka är förresten Isadora för gammal för att bo med hanar, så då får hon bo ensam.

Däremot tror jag att det är lättare för Yoshi att bo med en annan hamster, eftersom han är mindre dominant än Peach. Jag ska behålla två mandarinhanar som sällskap åt Yoshi har jag tänkt.

Alvin och gänget-kullen är bara 8 dagar gamla, men de har redan börjat äta riktig mat i små, små bitar! Helt otroligt! De har även lärt sig att "sitta" på sina små ben. Man ser en tydlig skillnad mellan agoutihamstrarna, som är jättemörka, och mandarinhamstrarna, som är beigefärgade. Ska bli intressant att se om det blir olika nyanser på mandarinerna.

I helgen kommer det en massa kattbesökare hit och ska träffa kattungarna. Jag och Lilla Lo pratade om att det hade varit bättre om vi hade haft 12 kattungar och 4 hamsterungar till salu, i stället för tvärtom.  Hamsterintresset verkar ju rätt svalt än så länge. 

Det känns tråkigt att jag kanske kommer att få säga nej till kattintressenter som jag tycker verkar seriösa och ansvarstagande, men som tur är så finns det ju fler sibiriska kattungar runtomkring i Sverige, och det kommer alltid nya. Exempelvis så planerar Senga's en ny kull. På Sällskapet sibirisk katts hemsida kan man se både aktuella och planerade kullar.

Jag ser fram emot att träffa alla kattintressenter, och håller tummarna för att allergitestandet ska resultera i så få reaktioner som möjligt! Det är verkligen kul att få träffa alla förväntansfulla kattälskare, och se hur de smälter när de träffar kattungarna. Vi får också hoppas att Chanel kan acceptera att okända människor hanterar hennes små guldklimpar.  

Precis som vanligt har jag försökt städa efter bästa förmåga inför helgens besökare, och precis som vanligt så känner jag mig inte helt nöjd med min städinsats.  H har lovat hjälpa till.

Idag fick jag även det sorgliga beskedet att Algot (Tsaren) från min A-kull har dött av hjärtsjukdomen HCM. Jag är så ledsen för Algots familjs skull: den familjen är nog de största kattvänner jag har träffat. Som tur är så fick de ett stort stöd av veterinär och hjärtspecialist Torkel Falk på Blå Stjärnan under Algots sista månader i livet. Så här såg Algot ut som kattunge:

Vila i frid, kära Algot!

Jag fick frågan här på bloggen av Jonna hur många katter jag ägt i mitt liv. Och här kommer berättelsen om mitt livs alla katter:

Mitt första kattminne är från när jag var någonstans under 4 år (min lillebror var inte med, och han föddes när jag var 4). Vi var och hälsade på ett par som hade en kattmamma och två kattungar. Kattungarna (en svartvit hona och en blå stor hane) brottades med varandra och jag försökte sära på dem. Jag kommer ihåg att jag var så extatisk över att få vara med dessa kattungar så länge jag ville medan mina föräldrar satt i köket och pratade. Det är nog ett av mina lyckligaste minnen.

När jag var 9 år så skaffade vi bondkatten Millan. Hon var den sista som var kvar i sin kull (troligen den minst sociala) och det var för mig kärlek vid första ögonkastet. Millan var förstås min stora favorit och hon betydde nog mycket för varför katter idag har så stor plats i mitt hjärta. Hon var bruntigré och korthårig, och påminde faktiskt lite om de sibiriska katterna till utseendet. Millan var speciell på så vis att hon vägrade äta vanlig kattmat. Så hon åt mest fiskbullar och tonfisk, något som jag inte skulle rekommendera till någon kattägare idag. Millan var stum, så det lät inget när hon spann, men man kunde känna att halsen vibrerade.

När jag var runt 24 år och bodde med min pojkvän på Hisingen så köpte vi katten Felicia, vars mamma var rastypisk abessinier och pappa var okänd. Felicia var en charmig katt med extremt mycket energi. När Felicia fortfarande var ung så hittade vi utanför min pojkväns föräldrars hus en kull med kattungar vars mamma troligen hade dött i en bilolycka. Vi tog hem dem, tog hand om dem, och hittade så småningom nya hem till alla fyra. Två flyttade förresten till en indisk familj i Mariestad.

När vi hade haft Felicia ett par år så fick jag plötsligt för mig att jag ville ha en röd katt, så då flyttade omplaceringskatten Tusse in. Tusse tyckte det var jättejobbigt när hans första husse försvann, men så småningom vande han sig vid oss och blev en väldigt kelig katt. När jag och min pojkvän separerade några år senare så flyttade Felicia med honom och Tusse med mig. När jag träffade min nuvarande man så var han faktiskt lite rädd för Tusse,   men han har successivt vant sig allt mer vid katter och idag har han till och med en favoritkatt som han gillar skarpt (Cornelia). 

Felicia när hon var ganska gammal. Hon dog av cancer.

Sedan fick jag plötsligt för mig att jag ville ha en röd honkatt, och jag lyckades hitta Kajsa och hennes underbart vackra syskon hos en tant med helt förskräckligt smutsig lägenhet i Hammarkullen. Kullen bestod förutom Kajsa av en röd-vit hane som somnade sittande i mitt knä, två vita hanar, varav den ena var långhårig, en creme-vit hane och en svartsköldpaddsfärgad hona. Kajsa var, trots sin tuffa barndom, en katt med otroligt socialt och fint temperament. Kajsa omplacerades i samband med att vår första kull föddes, då hon blev väldigt stressad av kattungarna och knappt vågade vara inomhus. 

Kajsa, som saknades mycket av Lilla Lo när hon flyttade.

År 2007 fick jag återigen en galen idé. Jag ville börja föda upp allergivänliga katter och hittade den sibiriska rasen. Snart inköptes Evora och Lisen, som blev mina första avelshonor. Evora hämtades ända från Spanien. De omplacerades senare för att göra plats åt nya avelskatter.

Vi behöll Cornelia från Evoras andra kull och Elton från Lisens tredje kull. Dessa är nu båda kastrerade och bor kvar hos oss. Elton hann få tre kullar som fertil, dock inte med mina egna honor. Cornelia fick inga ungar på grund av HCM-risk. Ett tag bodde katten Ennez här, men hon fick flytta för hon kom till oss precis när Lisen hade ungar, och Lisen blev så arg på henne att det inte fungerade att ha henne kvar. Jag var fortfarande oerfaren på den tiden och visste inte att sånt kunde hända. Jag har lärt mig så otroligt mycket på dessa år!

Undersköna Lucida bodde också här ett tag, men hon blev omplacerad utan att ha fått någon kull, på grund av att hon hade B-blod. Jag har haft två fodervärdskatter också, som aldrig har bott hemma hos mig: Amanda och Jasper. Numera ägs de av sina fodervärdar. För cirka ett år sedan köpte jag Chanel, och det är hon som nu har blivit mamma. Rent formellt har jag ju även ägt alla kattungar som jag någonsin har fött upp. Om jag har räknat rätt så har jag fött upp hela 35 stycken katter! Ja, det var mitt liv i katter!

Idag satt Lilla Lo, H och jag under de blommande körsbärsträden och hade picknick på sant japanskt manér. Vi tog även med oss vår kamera för att föreviga detta gudomliga överflöd: