Ibland får jag en stark lust att vara en sån där "Crazy Cat lady". Eller rättare sagt, jag önskar att jag kunde rädda alla hemlösa katter som det är synd om. Att alla hemlösa katter kunde få komma och bo hos mig och att det inte skulle vara synd om dem längre. Och att alla dessa oändligt många katter skulle få plats hos oss och att jag skulle ha tid att städa och ta hand om dem och att de skulle trivas hemma hos oss och att jag skulle kunna gosa med dem hur mycket som helst utan att bli allergisk. Så önskar jag att det var.  

Och ibland sitter jag och surfar på kattsidor och så önskar jag att jag hade en cremefärgad katt och en vit katt och två svartsköldpaddsfärgade katter: en utan vitt och en med mycket vitt. Och så en blåsköldpaddsfärgad förstås. Och så vill jag ha katter av olika raser: en abessinier och en bengal och en burmilla och en oriental och en singapura. Sedan ska vi inte tala om alla sibiriska honkatter som jag vill ha hemma och alla kattungar som de skulle få...  

Jag liknar nog de där kvinnorna som bara skaffar fler och fler barn. (Förutom att jag inte skaffar fler katter annat än i fantasin. Än.)

Ja, ni fattar: I hjärtat ÄR jag en crazy cat lady!

Jag tycker inte att djuraffärer borde få sälja levande djur. För det första är risken alltför stor att människor köper djur på impuls, vilket kan medföra att de blir djurägare utan att vara tillräckligt pålästa och förberedda. Om djurköparna måste göra den lilla extra ansträngningen att kontakta en uppfödare, boka tid och leta reda på uppfödarens adress, så blir risken mindre att olämpliga personer skaffar djur.

För det andra så säljer många djuraffärer djur som fötts upp under tveksamma omständigheter: utan lämplig mat, utan mänsklig socialisering och under industriliknande former utomlands. De privatpersoner som föder upp djur som en hobby ger djuren bättre skötsel och mer mänsklig kontakt, och djuren brukar därför vara tama vid försäljning. Då får djurköparen en mer positiv upplevelse av sitt nya djur och djuret mår bättre. Uppfödare brukar även vara kunnigare om sitt eget djurslag än den genomsnittliga expediten i en djuraffär, och risken att köparen får felaktiga råd blir mindre.

För det tredje så är det extra tveksamt att sälja kaniner, marsvin och vattensköldpaddor på djuraffärer. Orsaken är att det finns ett stort överskott av dessa djur på marknaden. Många köper djuren och tröttnar sedan efter ett tag, sedan försöker de skänka bort dem, men det är svårt att hitta bra omplaceringshem helt enkelt för att marknaden är mättad. (Samma sak gäller katter utan stamtavla.) Om djuraffärerna skulle sluta sälja dem så skulle fler köpa omplaceringsdjur i stället för en djurunge, vilket skulle öka dessa arters chanser att få det bra hela livet.

Sammanfattningsvis så tycker jag att husdjurens välbefinnande måste vara viktigare än människors rätt att skaffa djur närhelst andan faller på. Om det blev lite svårare att köpa ett djur så kanske fler människor skulle tänka till en extra gång innan de tog på sig ansvaret för en annan varelses liv, och det skulle både vi och djuren tjäna på i längden.

Två av våra hamsterungar från i våras.