Det funkar ganska bra att träna nu. Jag tycker att jag börjar komma in bra i vanan att ta mig iväg till gymet regelbundet. Det enda hindret är väl att jag ofta blir förkyld och då blir det uppehåll i träningen och det känns trögt att komma tillbaka. Men när jag inte är sjuk så passar jag på att träna ofta.

Ibland på helgerna går vi faktiskt hela familjen till det närmaste gymet "Hela hälsan" och tränar alla tre, det är kul att träna ihop. Vi brukar göra några övningar från mitt program, fast med olika vikter. Jag märker att jag blir starkare och får bättre kondition och kläderna sitter i alla fall LITE lösare än tidigare, även om jag ofta önskar att jag kunde bli smal på en gång. Som träningsinspiration har jag läst den kultförklarade boken "Born to run", som bland annat handlar om varför vi människor är gjorda för att springa långa sträckor. När man läser boken så börjar man förstå varför det kan finnas en poäng med att ta ut sig rejält, att testa kroppens gränser och upptäcka att man klarar mer än man tror. Att det kan vara en härlig känsla att kunna springa riktigt långt, till exempel. Det finns nånting som heter "runner's high", som är ett euforiskt tillstånd som man kan hamna i när man har sprungit länge. Jag tror att det är därför som vissa blir träningsnarkomaner. Nu har jag i och för sig långt kvar innan jag börjar springa långt, men jag tränar på crosstrainern, och det är inte dåligt det heller.

H sprang förresten nyligen ett lopp som heter "Finalloppet" bland en massa lera och regn och över backar och svår terräng. Sånt kan man ju göra om man tycker det är kul att testa sina gränser och bli helt utmattad och lerig. Själv föredrar jag än så länge att läsa "Born to Run" framför att springa själv. H är tvärtom.   Så här såg han ut in action:

https://picasaweb.google.com/109774135440342881164/Finalloppet2012#5806953564029915058

https://picasaweb.google.com/109774135440342881164/Finalloppet2012#5806953535459470930