Idag läste jag några intressanta artiklar i SVERAKs tidning "Våra katter". De handlade om den nya syskonrasen till sibiriern, Neva masquerade. De var skrivna av två svenska uppfödare som har satsat på Neva-rasen, S*Aleigas och S*Älvnäs, och de förmedlade verkligen sin stora kärlek till dessa katter! Den har precis samma standard som den traditionella sibben, förutom den maskade färgen och de blå ögonen. Nevan har precis blivit preliminärt godkänd som syskonras till den sibiriska rasen och får nu ställas ut i Sverige för första gången. Det ska bli jättespännande att följa rasens utveckling här i Sverige och jag önskar alla nevauppfödare ett stort lycka till!

Men vad spännande att Margita har hittat en presumtiv avelshane....! Hoppas att det ska gå vägen!

Jag var inne och repeterade standarden för den sibiriska rasen idag och ska se om det går att länka till den. Du måste själv klicka på "siberian cat":

http://www.fifeweb.org/wp/breeds/breeds_prf_stn.html

En av de saker som jag gillar att göra på min lediga tid är att titta på sibiriska kattungar på internet. Jag kollar helt enkelt vilka kullar som har fötts i Sverige (och förresten i andra länder också) och så sitter jag och njuter av söta bilder av dessa små ungar. Sedan tittar jag på föräldrarna och deras stamtavla förstås och funderar på om jag tycker att ungarna är intressanta och rastypiska osv. Varje kull och varje kattunge har starka och svaga sidor och som uppfödare känns det mer och mer viktigt att känna till olika katter och deras personlighet, deras släktingar, hälsa osv. Det är också väldigt spännande att följa deras utveckling från unge till vuxen katt. Eftersom jag håller mig mycket hemma så blir datorn ett ovärderligt redskap för att hålla sig uppdaterad i sibbevärlden. Men framför allt tittar jag på kattungebilder för att jag tycker att de är så otroligt söta och gosiga!

Läste på sällskapets forum en fråga om den sibiriska kattens typ och ansiktsuttryck. Ska katten se grym eller söt ut var frågan. Skribenten tyckte att de söta katterna var mer perserliknande. (Vi vill ju undvika katter som har inlandade perserkatter i stamtavlan, mest för att rasen inte blir enhetlig då och mister sitt "vilda" ursprung.) Så här svarade jag: 

"Det där med typ och vad som är perserliknande eller inte är en väldigt intressant och svår fråga, tycker jag. Även om det finns inblandade perserkatter i en katts stamtavla så ligger det ofta så långt bak i stamtavlan att likheterna inte är så tydliga så att man verkligen kan veta med säkerhet att de kommer från inblandade perserkatter. Men ser man bilder på katter i en familjeträd och en katt skiljer sig mycket från sina "föräldrar" i perserhänseende så kan man bli misstänksam.

Jag tycker inte att det är riktigt så enkelt som att katter med persertyp ser snälla ut och de andra ser grymma ut. Enligt min mening kan vissa perserkatter se väldigt grymma ut. Det jag ser som "varningstecken" för persertyp är extremt fluffig och mjuk päls, öron som är så små att de nästan inte syns, eller morrhårskuddar som är väldigt stora och "hänger ner", runda ögon, rund huvudform, eller ett utseende som är grymt men mer som en bulldog än som en vild katt.

Min "känsla" är att domare ofta premierar katter som har lång päls, även om en annan katt med kortare päls skulle ha bättre pälskvalitet. Få domare verkar ta hänsyn till att sibbarnas päls ändrar sig med årstiden. Domarna verkar också gilla riktigt små öron, något som så kallade "foundationkatter" sällan har. Jag måste säga att detta både är förvirrande och frustrerande. Det ska ju inte löna sig för mindre nogräknade uppfödare att ta genvägen med att blanda in perserkatter och fejka stamtavlor. Och saken blir inte bättre av att olika domare kan ha helt olika åsikter om samma katt. Men generellt sett verkar de ofta bländas av det perserliknande utseendet, enligt min åsikt."

Det man brukar skriva om den sibiriska rasen är att den är aktiv och att katterna blir stora. Jag måste säga att jag tycker inte alltid att det stämmer. Även om det finns unga katter som är extremt busiga och aktiva och enstaka hankatter som väger 9 kilo eller mer, så är det undantag, enligt min mening. Om man jämför med de flesta korthårsraser så är de mycket mer aktiva än sibiriern. Detta inkluderar den vanliga svenska "bondkatten". Min halvabessinier var hundra gånger mer aktiv än alla sibiriska katter jag har mött, hon var helt vild som kattunge. Därmed inte sagt att sibben är inaktiv! Jämfört med en perser är den otroligt aktiv. Men lever man i ett kärvt klimat så måste man självklart hushålla med krafterna. Sibirierns hela kropp är byggd för att klara sig när det är kallt: den är kraftigt byggd, och har inte så många utskjutande kroppsdelar som kan förfrysa. Pälsen är vattenavstötande för att skydda mot regn och snö. Tack vare att rasen inte är extremt aktiv, så passar den mycket bra som husdjur åt den moderna männsikan: den är lättskött, social och fungerar utmärkt som innekatt. Till och med kattallergiker kan ibland tåla den!

Däremot tycker jag att man kan säga att den sibiriska rasen, även om den är en raskatt, har kvar mycket av det som krävs för att klara sig själv, då den härstammar från vanliga ryska "bondkatter": den är intelligent och sund och inte extrem på något sätt, och den har kvar sina instinkter som att ta hand om sina ungar till exempel. En överlevnadskonstnär, helt enkelt! Detta ursprung gör förresten att rasen räknas till de "naturliga kattraserna", tillsammans med Norsk skogskatt, Maine coon, Europé och Turkisk van. Med tanke på rasens ursprung som "ung naturlig ras" och när man också tänker på att det antagligen har förekommit en del inkorsningar med andra raser, som perser och siameser, så är ett av problemen idag att rasen spretar åt olika håll. En sibirisk katt kan se ut lite hur som helst idag: från den perserlika dunbollen med bister uppsyn och pyttesmå öron (som kattdomare ofta faller för) till en slank katt med smal nos och stora öron som mer liknar en Norsk skogskatt. På lång sikt kommer förstås detta problem att bli mindre, så det är bara att ha tålamod och låta rasen utvecklas i lugn och ro utan att kompromissa med den genetiska mångfalden.

Tack vare att rasen är ganska ung, så har uppfödarna hunnit lära sig av tidigare rasers misstag när det gäller inavel, och vad det kan leda till (men det finns inavlade sibbar också, särkilt i Ryssland). Därför är defekter och sjukdomar relativt ovanliga, även om vi naturligtvis inte är helt skyddade från dem! Hjärtsjukdomen HCM finns ju till exempel hos den sibiriska rasen, liksom hos alla andra raser, och vi har ett hälsoprogram i Sverige, som kommer att göra att sjukdomen blir alltmer ovanlig i framtiden.

En sibirisk honkatt här i Sverige väger kanske 3 kilo (varierar både uppåt och neråt) och en hane väger ofta kring 5-6 kilo som fullvuxen, men det varierar som sagt från cirka 4 till 9 kilo. Enligt standarden så ska den sibiriska rasen vara "medelstor till stor". Vill man absolut ha en stor katt, så kan en hjälp vara att titta på hur stora föräldrarna är, samt vad kattungen väger jämfört med andra sibiriska katter vid samma ålder. Annars kan man alltid köpa en Maine Coon, som är den största kattrasen.

Grattis till Ingalill i Uddevalla som har fått fyra ljuvliga kattungar, två honor och två hanar. Superfina! Bilder finns här: http://www.ljubassibiriskkatt.se/

Linda, som skrev en kommentar härom dagen, har startat en blogg om sina två sibbar: http://lindassibbar.bloggagratis.se/

Artikel om uppfödare av sibirier i Skellefteå: http://www.kattliv.com/artikel.php?id=53

Jag måste erkänna att jag, som ännu inte riktigt har etablerat mig som uppfödare, känner mig lite avundsjuk på Skellefteå-uppfödarna! Men sakta, sakta håller jag på att bygga upp ett eget kontaktnät här i trakterna, som förhoppningsvis ska få växa med tiden.  :-)