När man föder upp djur som jag gör så ligger ens största fokus på unga djur: små gulliga djurungar och deras föräldrar. Och visst är det en glädje att uppleva helt nykläckta djurbebisar som snabbt utvecklas till självständiga varelser som inte längre har behov av sin mammas mjölk och beskydd. Och att träffa förväntansfulla djurköpare som får med sig en frisk och trevlig ny familjemedlem är alltid en härlig känsla.

Som uppfödare står man nära vårt jordelivs början och slut. Ibland händer det man inte vill ska hända: djurungar är dödfödda eller måste avlivas, djur som man fött upp visar sig ha en sjukdom eller så kallad "defekt", djur råkar ut för en sjukdom eller olycka osv. Ofta vill vi människor inte tänka på åldrande, sjukdomar och död, vi vill hellre tänka på söta nyfödda bebisar. Men förr eller senare konfronteras vi med alltings förgänglighet vare sig vi vill det eller inte.

Att avla på djur innebär alltid en risk: Djurmamman kan dö under förlossningen, ungar kan dö eller födas med missbildningar. Allt detta kan bli kostsamt både känslomässigt och ekonomiskt. Att äga djur innebär ett stort ansvar: om djuret blir sjukt, vilket det kan bli när man minst anar det, behöver man ha en försäkring och en ekonomisk buffert, för veterinärer kostar pengar. Mycket pengar.

Det är lätt att man som uppfödare med fokus på unga djur "glömmer" djurens andra fas: medelåldern och ålderdomen. Under denna del av livet kan man behöva justera djurets kost och man behöver vara uppmärksam på förändringar som kan tyda på sjukdom eller ålderssvaghet. För katter har det på senare år kommit särskilda foder för äldre djur, vilket troligen tyder på att vi sköter våra katter så bra att de lever allt längre, men det är också ett tecken på att kunskapen om äldre djurs behov ökar. Ju äldre djuret är desto större är risken för sjukdom, så därför rekommenderar jag att man gör en årlig hälsokontroll av äldre katter så att man kan upptäcka till exempel problem med njurar eller tänder i tid. Som djurägare är man ibland tvungen att fatta ett beslut om djuret ska fortsätta leva eller avlivas. Såna beslut är ofta svåra. 

Jag vill berätta om en liten kille som har en speciell plats i mitt hjärta. Han heter Dave och är en dvärghamster från min egen uppfödning på den tiden som jag födde upp dvärghamstrar. När Dave var liten så upptäckte vi att han bara hade tre ben. Därför fick han stanna hos oss. Nu är han 2,5 år gammal, vilket är riktigt gammalt för en dvärghamster. Han är fortfarande en levnadsglad kille som gillar att mysa i mina händer, men han börjar få så många ålderskrämpor att jag undrar om han lider. Dels är hans rygg krokig på grund av trebentheten, dels äter han mindre än tidigare även om han fortfarande äter, och dels har han en knöl som kanske är en tumör. Jag ger honom en massa godsaker som jag skulle vara försiktig med att ge till yngre dvärghamstrar: olika sorters frön, frukter, gryn, grönsaker och matrester.

Jag gillar Dave jättemycket och samtidigt har jag ibland dåligt samvete för att jag inte ger honom mer tid än jag gör. Jag gissar att andra djurägare kan känna igen sig i det där dåliga samvetet: man känner att man borde umgås med sina djur oftare, leka mer med dem osv. Det senaste halvåret har jag varje gång jag öppnat Daves bur varit beredd på att hitta honom död, men han lever vidare som av ett mirakel.  

Vilken vacker förebild han är för mig: trots att han haltar när han går, trots att han är, som man säger på engelska, "physically challenged", så lever han vidare, mot alla odds. Och varje gång jag lyfter på locket så kommer han fram, nyfiken, redo att komma upp i mina händer, öppen för allt livet har att ge. Han har bara tre ben, men han är lyckligt ovetande om att alla andra hamstrar har fyra. När jag tittar på honom med mina uppfödarglasögon så ser jag en hamster som inte lämpar sig för avel, en sällskaphamster med särskilda behov. Och när jag tittar på mig själv så ser jag många likheter: en människa som inte lämpar sig för vissa sorters förvärvsarbete, en människa med särskilda behov, men skillnaden är att jag vet om det. Tänk om jag kunde sluta att jämföra mig med alla som har fyra ben och acceptera min "trebenthet". Dave är sannerligen mitt minsta husdjur och min största lärare.

Så här ser min underbara hamsterkille ut på ålderns höst:

Jag hoppas att jag ska kunna känna in Dave så bra att jag kan fatta rätt beslut om avlivning om det skulle behövas.