Ja, jag vet att jag inte har visat några kattungebilder på ett tag. Men de kommer, jag lovar! Måste bara byta batterier i kameran för hundrafemtielfte gången.

Idag när jag var i affären så inhandlade jag, vegetarian som jag är, för första gången någonsin:

• Leverpastej, 2 paket.
• Fiskpudding.
• Makrill.
• Koljafiléer.
• Sylta. (Ni vet, sånt som brukar vara på julbordet och som pensionärer brukar äta. Jag kollade på innehållsförteckningen, och såg att det innehåller brosk, precis det som vilda katter äter!)
• Barnmat: slottsgryta med potatis.

Den bakomliggande tanken är förstås att kattungetjejerna ska få i sig lite mat, när de nu är så kräsna med vanlig kattmat.

Leverpastejen har redan gjort succé! Ni ska bli uppdaterade om de andra matvarorna så småningom!

Jag har hittat en ny sak som de extremt kräsna honkattungarna gillar: en barnmatsburk som heter "kalvfrikadeller i sås, från 8 månader". Rekommenderas till mina kattungeköpare! 

Just nu äger jag faktiskt 7 katter, men inte så länge till. Lite information om kattungarnas blivande familjer:

Beata flyttar till en familj med tre barn i Bromma som avelskatt.

Billie flyttar till en familj med två barn i Västra Frölunda som sällskapskatt. (Kan eventuellt också komma att bli avelskatt.)

Baltzar flyttar till ett par Emmaboda som sällskapskatt (KANSKE max en kull).

Bonnie flyttar till ett par inte långt härifrån i Göteborg som sällskapskatt.

Kattungarna gör framsteg på matfronten: Bonnie och Beata har ätit kokt ägg och Baltzar har ätit tonfisk och sardiner på burk.

Billies blivande familj frågade mig om alla kattungarna kunde gå på toaletten nu. Ja då, det går jättebra, så jag. Precis innan de skulle gå hem, så satte sig en av kattungarna (för första gången någonsin) och kissade i matskålen! Pinsamt!

I helgen hade Billies blivande familj bestämt sig för att de skulle skämma bort henne lite extra, så de hade med sig äkta rysk kaviar direktimporterad från Ryssland (värde: 30 000 kr kilot)! Billie lät sig väl smaka. Passar bra till en rysk katt, tycker ni inte det? Billie kommer hemma att kallas för det ryska namnet Bosinka, som betyder pärla. Och en liten pärla är hon verkligen! Vad månde bliva av denna lilla lyxtjej?

Tack till de uppmuntrande kommentarerna som jag får till bloggen! De värmer hjärtat. .-)

Småsibbarna rusar just nu runt i lägenheten och leker och busar som kattungar gör. De har börjat sova på andra platser nu. När Billies blivande familj var här så var Beata borta. Vi letade på alla tänkbara sovställen och till slut hittade Lilla Lo henne sovande - i en sandal i skostället!  :-) Idag hade alla kattungarna hittat till sänglådorna under våra sängar, som även var en favoritplats för den förra kullen. När jag drog ut lådan tittade fyra små huvuden nyvaket upp som för att säga: vad vill du egentligen?

Kattungarna sover ibland på olika platser nu, dvs inte alltid tillsammans, vilket visar att de börjar bli mer självständiga. Lisen går omkring och jamar hela tiden, vilket även Evora gjorde när ungarna var i den här åldern. Men jag har börjat förstå att det inte bara är för att hålla ungarna i schack som hon jamar: hon har börjat löpa igen. Detta är helt normalt, men man undrar ju lite hur naturen har tänkt: det verkar vara mer kvantitet än kvalitet i avkomman, eller hur? Ungefär som fiskar gör: Lägger en miljon ägg och hoppas att något yngel överlever till vuxen ålder. Men ni kan vara lugna, Lisen ska inte få para sig än på ett tag, och ungarna får fortfarande bröstmjölk. Men hur de ska bli helt avvanda är fortfarande ett frågetecken. Jag kan ju inte säga till mina kattungeköpare när de hämtar ungarna i januari: "De äter tyvärr inte vanlig kattmat, utan bara rått nötkött och rå äggula."   ;-9

Nej, det ska väl ordna sig, om inte annat när de blir tillräckligt hungriga! Förresten, något som inte är lika vanligt, är att kattmamman börjar löpa dagen efter förlossningen. Men det gjorde Evora! 8-\ Jag fick ge henne p-piller, vilket inte hjälpte så jättebra, men hon slutade i alla fall att hoppa på dörrhandtaget och försöka ta sig ut! (Obs! Testa inte detta utan att ha talat med en veterinär först!)

Apropå det där med att känna sig misslyckad och att vara självkritisk: Jag såg dokumentären om Martina, som har Downs syndrom, härom kvällen, och när man inser vilket otroligt arbete som hennes mamma har lagt ner på att hon ska lära sig olika saker och leva som en "vanlig" människa så kan man inte annat än bli berörd. Man får också perspektiv på vad som anses "normalt" och inte, och inser att de krav som många av oss (däribland jag) ställer på sig själva ofta är helt befängda.