Artikeln publicerades i boken Djuren - I människans klor, utgiven av Formas Fokuserar. Eftersom det är svårt att hitta denna artikel i sin helhet på nätet så lägger jag in den här på bloggen:   

"I visan om ”Karl-Erik Axel Svensson Typing – skapelsenskrona och slutliga produkt” ger Povel Ramel en
både roande och helt korrekt beskrivning av det naturliga urvalets villkor. Det är genomsnittsindividen ”medel-
Svensson” och inte den starkaste mest extrema individen som avgör en arts framtid. I kampen för tillvaron vinner den som bäst anpassar sig till och kan utnyttja de möjligheter som naturen erbjuder. Bara under större naturkatastrofer med dramatiska förändringar i klimat eller omgivning kan mer extrema individer med speciella egenskaper ha så stor överlevnadsfördel att de blir centrum i en ny population. Samtidigt minskar eller försvinner den tidigare gruppen ”normalindivider”. Kraven på ärftliga förändringar kan bli för stora. Därför har de flesta arter som funnits dött ut. De ständigt ökade kraven på förändring i den avel vi idag bedriver på sällskapsdjur och på lantbrukets djur innebär risker för djurarternas hälsa och överlevnad. 

Vår kultur är extremt tävlingsinriktad. Vi tävlar i snart sagt allt från poesi till tunga lyft eller om hur stort
antal sugrör vi samtidigt kan hålla i munnen. I näringslivet gäller främst vinstmaximering. Som en direkt
följd av detta är ekonomisk husdjursproduktion inriktad mot maximal avkastning. Kor ska mjölka så mycket
som möjligt, grisar och slaktkycklingar ska växa så snabbt som kroppen håller för, och höns ska helst värpa

ett ägg om dagen året runt. Hemligheten bakom de stora framgångarna i det sena 1900-talets husdjuravel
ligger inte främst i bättre avelsteknik. Det är urvalet som har ändrats dramatiskt i en riktning som vare sig
natur eller människor tidigare har prövat. Vid avelsurvalet är det hela tiden de mest extrema individerna
som premieras, precis som vid naturkatastrofer. Det moderna avelsurvalet river spärrar som naturen har byggt upp för att undvika att kor mjölkar mer än kalven behöver, att djur växer så snabbt att deras skelett tar skada och att fåglar värper fler ägg än de kan ruva. Det naturliga urvalet där genomsnittsindividen gynnas kommer i viss utsträckning alltid att verka också i våra husdjursstammar. Det är detta som hittills i viss mån har motverkat vårt extrema urval och under en tid räddat husdjuren från allvarligare skador. Idag görs det försök att i viss mån dämpa extremurvalets negativa effekter, men de höga avkastningskraven dominerar fortfarande. Sällskapsdjuren skulle kunna utgöra ett frälse som inte behövde drabbas av så hårda krav som de producerande husdjuren. Men också för sällskapsdjur gäller tävlingssamhällets ständiga krav på prestationshöjning. Allt från hundar och katter till kaniner, råttor, möss och marsvin avlas med ledning av resultat från utställningstävlingar. Här gäller anpassning till aktuella modetrender om hur djuren ska se ut. Den mest genomsnittliga individen kan inte utses till vinnare i en tävling, så som sker vid naturligt urval. Vinnaren måste vara den ”bästa” i något avseende. Därför är det naturkatastrofens villkor som gäller också inom aveln på sällskapsdjur. Som en följd av det har vi alltmer omfattande problem med ärftliga defekter och sjukdomar i ett stort antal raser av sällskapsdjur. 

Naturen förefaller stundvis överdådigt slösaktig. Varför producera miljontals med spermier för en enda
parning när det bara behövs en spermie för att befrukta ett ägg? Stort individantal och få överlevande innebär
alltid möjligheter till ett urval för ökad livskraft. Om man minskar antalet individer blir urvalet oundvikligen
mindre. Spermiemängden är helt enkelt till för att maximera livskraften hos det enskilda fostret. Inom
husdjursaveln tar man för givet att överdådet i spermieproduktion utan vidare kan reduceras utan långsiktigt
negativa effekter. Man späder sperman och reducerar antalet spermier till cirka en hundradel vid inseminering
av nötkreatur. Det får kanske marginella effekter sett över några årtionden, men innebär på lång sikt
en allvarlig minskning av naturens ärftliga variation och naturliga skyddsmekanismer. Ännu längre går man när man använder mikroinjektion, som innebär att ett obefruktat ägg tvingas acceptera
en enda spermie som valts enbart med ledning av hur pass vital den ser ut i ett mikroskop. Här är hela det
naturliga urvalets krafter satta ur spel utan varje tanke på de långsiktiga följdverkningarna. Människan själv

är här det viktigaste försöksdjuret vid tillämpningen av en extrem befruktningsmetod i det i och för sig
vällovliga syftet att hjälpa barnlösa par. I vilken utsträckning man då också direkt bidrar till att överföra
ärftliga skador är knappast studerat. 

Kloning har varit ett populärt diskussionsämne allt sedan fåret Dolly skapades av en grupp forskare i Skottland. Men Dolly var inte en äkta klon, utan skapades med så kallad kärnöverföring. Det är bara cellkärnor som klonas med den tekniken, och inte hela individer. Den äggcell som Dolly skapades från togs från ett annat hondjur än den genetiska ”mamman”. Populärt sägs det sedan att man har klonat det djur som cellkärnan kommer från. Men DNA (gener eller arvsanlag) i cellkärnan är långtifrån det enda som förs över mellan generationerna. DNA utgör mindre än 2 procent av ägget. Fadern bidrar med jämnt hälften av cellkärnans DNA. Små men mycket viktiga mängder DNA finns också utanför cellkärnan och nedärvs bara via mödrarna i något som kallas mitokondrier. Mitokondrierna svarar för viktiga delar av cellens energiomsättning och därmed också för dess överlevnadsförmåga.Forskaren som ledde projektet med att skapa Dolly, Ian Wilmut, hävdade vid en konferens i Stockholm 2003 att ännu inga individer har klonats utan vävnadsskador. Orsaken är att de specifika gener som styr fosterutvecklingen normalt är frånslagna i kroppscellerna hos vuxna djur. Det har inte visat sig möjligt att med säkerhet väcka dem alla till aktivitet i de kloningsprocesser man har utvecklat. När vissa för normal fosterutveckling nödvändiga gener är avstängda så drabbas de klonade fostren av utvecklingsrubbningar. Någon snabb lösning på det problemet finns för närvarande inte. Att under sådana villkor ens diskutera kloning av människor är etiskt totalt oförsvarligt. För praktisk djurproduktion är det oekonomiskt. Ägare av sällskapsdjur kan glömma varje förhoppning om att via kloning återuppväcka sin älskade hund eller katt. Det går helt enkelt ännu inte att skapa fullt friska kopior av ett djur. Och det är bara DNA som klonas med dagens teknik – inte hela individer. 

Genmanipulering är ett annat populärt område för vetenskapliga halvsanningar. Som svar på oroade frågor
om det verkligen är riskfritt att flytta gener mellan arter lämnas ofta beskedet att gener alltid har hoppat
mellan arter i naturen. Vi gör därför inget nytt. Visst är det så att gener kan förflyttas mellan arter. Men sannolikheten för att en enstaka gen som ”hoppar” i naturen ska få fäste i den nya arten är minimal. En hoppande gen måste tillföra en fördel för den art den hoppar till. I annat fall kommer den obönhörligen att gallras bort i det naturliga urvalet. Överföringen av gener och den följande testen och gallringen sker i naturen under århundraden och årtusenden. Det kan bli fel om den genomförs på enskilda individer i ett laboratorium eller på ett försöksfält med odlingar under några få år. Problemen kan naturligtvis komma att förvärras av att man i längden sannolikt inte nöjer sig med att byta en enda gen. Det finns alltid utrymme för nya ”förbättringar” när marknadskonkurrensen trycker på och nya försäljningsargument behövs.

Det kommer aldrig någonsin att existera en människa som kan förstå det totala samspelet mellan tiotusentals arvsanlag. Vår intellektuella kapacitet är helt enkelt alldeles för begränsad. Inom beslutsteorin är det visat att en människa ställd inför komplexa valsituationer tenderar att reducera beslutsunderlaget till tre avgörande faktorer. Einsteins förmåga att till de tre faktorerna längd, höjd och bredd också lägga en fjärde, tiden, anses fortfarande som en av historiens stora vetenskapliga bedrifter. En arts gensystem är skapat under årtusenden och årmiljoner av ett naturligt urval som åstadkommer gynnsammast möjliga samspel mellan individernas alla arvsanlag. Enligt nyare forskning är antalet genpar cirka 30 000 hos högre djur. Bara den mycket okunnige kan hoppas på att ett godtyckligt utbyte av ett anlag utan åtföljande mycket långvariga tester skulle förbättra individers livskraft och arters överlevnadsförmåga. 

Vår begränsade intellektuella kapacitet innebär inte att vi måste ge upp hoppet om att skapa sunda former för avelsurval. Men det är nödvändigt att vi lär oss att utnyttja i stället för att riva ner de mekanismer

som naturen har skapat för att skydda gensystemet. Det ensidiga urvalet för ökad produktion hos lantbrukets
husdjur eller för att möta människors modenycker vid avel med sällskapsdjur måste ändras så att det tas större hänsyn till livskraft och hälsa. Gensystemen är inte konstruerade för den extrema massreproduktion av enskilda individer som kommit att bli allt vanligare. Den typen av avel sätter det naturliga skyddet av ärftlig variation ur spel. Ärftlig variation i gensystemet är nödvändig för att individer och arter både ska kunna tackla dagens situation och anpassas till en förändrad verklighet i framtiden. Vi kringgår i dag naturens system för skydd av den ärftliga variationen utan att ha tillräcklig kunskap om konsekvenserna. Det kommer att med stor säkerhet leda till allvarliga skadeverkningar på både husdjur och växter och i värsta fall också på kommande generationer av människor. Effekterna av att kringgå de naturliga skyddsmekanismerna kommer främst att märkas i form av ökad förekomst av ärftliga sjukdomar och defekter samt försämrat immunförsvar. Användningen av mikroinjektion som fortplantningsmetod riskerar dessutom att allvarligt skada fortplantningsförmågan. Är de riskerna verkligen värda att tas föratt uppnå kortsiktiga vinster eller vetenskaplig berömmelse?"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har Filip och Felicia flyttat och allt är som vanligt igen här hemma. Elton och Cornelia tycker nog det är rätt skönt att vara ensamma katter igen, men för mig känns det lite tomt och jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske skulle vilja bli...

Ett av de största djurskyddsproblemen i Sverige är det stora antalet hemlösa katter som fryser och svälter, en situation som är helt ovärdig ett civiliserat samhälle. Vi har alltså för många katter och för få människor som vill ta hand om democh ge d...

Felicia och Filip får nu vara tillsammans med våra egna katter i lägenheten, vilken funkar riktigt bra. Felicia har gjort jättestora framsteg och man märker att hon mår mycket bättre än innan, för hon har börjat leka lite med Filip och de sover ofta ...

Idag har sötnosarna Freddi och Frei flyttat hem till A och W, och jag önskar den stort lycka till båda två! Det är alltid sorgligt när katter flyttar, men det känns tryggt att de kommer att få det bra i sitt nya hem. ...

Nu har vi varit hos veterinären och det har visat sig under operationen att stackars Felicia har en inflammation i tarmen, så hon måste äta dietfoder. Vi vet ännu inte hur stor chansen är att hon blir helt återställd. Först misstänkte veterinären sju...