Ju mer jag lär mig om kattuppfödning, desto mer inser jag att jag haft en väldig tur. När jag köpte mina första två katter så visste jag ju nästan ingenting om uppfödning, och jag hade tur som lyckades få tag på två friska katter till att börja med. Det är faktiskt inte alla kattuppfödare som är seriösa, har jag förstått nu, och det finns till och med de uppfödare som blir avstängda från SVERAK för att de inte följt deras regler.

Jag undrade i början varför alla "gamla" uppfödare verkade lite misstänksamma mot mig som var ny, men nu förstår jag varför. Att köpa en katt till avel bygger väldigt mycket på ett ömsesidigt förtroende, och det är mycket som ska stämma. Den uppfödare man köper av ska ju helst bli en mentor, som man kan fråga om allt möjligt, och då är det viktigt att man har samma grundvärderingar.

Samma sak är det förstås med kattungeköpare, det är jätteviktigt att jag som säljare verkligen kan lita på att katten kommer att få det bra innan jag bestämmer mig. Som tur är så har alla som köpt katt av mig varit mycket ansvarsfulla personer. Jag har verkligen haft tur, även där. För när jag var nybörjare tänkte jag inte lika mycket på vad som kunde hända.

Eftersom jag kommer att hålla min uppfödning ganska liten i fortsättningen, så kommer jag att i första hand satsa på de katter som jag själv har fött upp. Eftersom jag känner till dessa katters fina egenskaper så vill jag gärna att de ska fortsätta att användas i avel, och jag är mycket mindre benägen nu på att satsa på katter som jag inte känner till så väl. Det är väl så det fungerar, antar jag: "Man vet vad man har, men inte vad man får." Självklart är det inte bra för rasen om man är för försiktig, för då kanske man bara satsar på "säkra kort", så det är förstås en avvägning. Men jag har helt klart blivit mer försiktig genom åren.

Om jag till exempel har kontakt med en uppfödare som jag verkligen litar på, så vet jag att hon kommer att berätta för mig allt som är viktigt att känna till om kattens bakgrund, inte bara det positiva. Hon kommer inte att dölja något, utan vara öppen och ärlig. Jag är nog en ganska ovanlig uppfödare på så vis att jag ända från början skrivit ner mina reflektioner på bloggen, även erfarenheter som andra kan uppfatta som negativa. Men jag hoppas att andra blivande uppfödare som läser min blogg kan ha nytta av det jag skrivit om, för det är nog ganska många saker som är generella och kan överföras till annan avel, inte bara kattavel.

Här nedan följer en lista på varför just kattuppfödning är en sån intressant hobby för mig:

1. Jag älskar katter och kattungar, och min kärlek till de små liven har bara växt sedan jag började med avel. Det är en sån förmån att få omge mig med dessa fascinerande djur.

2. Man får lära sig så mycket om hur arvsanlag och egenskaper förs vidare över flera generationer. Det finns alltid mer att lära! Jag är så fascinerad av genetik och livets mirakel.

3. Att vara kattuppfödare är lite som att ha ett eget företag. Man lär sig att ha koll på ekonomin, att marknadsföra sig och bygga upp ett "varumärke". Relationen till dem som köper katt av mig är a och o! Mitt självförtroende har växt sedan jag började föda upp katter.

4. Man blir del av en uppfödargemenskap när man föder upp sibiriska katter. Jag håller ofta koll på Sällskapet sibirisk katts forum, för att se vad som händer och lära mig mer om hälsa och annat. Det är alltid lika spännande att följa de kattungar som föds. Tur att Internet finns! Och så har jag fått många nya människovänner också!

5. Att föda upp katter är komplext. Det involverar både hjärna och hjärta, och det fungerar inte som en sport att man ska "vinna" något. Jo, utställningar kan man förstås vinna, men jag anser inte att alla som vinner kattutställningar nödvändigtvis har "lyckats" i det långa loppet. Det är mycket viktigare, anser jag, hur väl man som uppfödare bidrar till rasens hälsa på lång sikt, och då är det många fler aspekter att ta hänsyn till, inte bara utseendet.

På bilden ser ni underbara kissen Kattja från katthemmet Kattkommando Syd. Hennes ovanligt vackra färg heter sköldpaddstabby med vitt, och fläckarna med olika färger är jämt fördelade över hela kroppen, vilket kattdomare gillar. Jag älskar också hur hennes ansikte och öron bildar formen av en triangel! Hade hon fötts under andra omständigheter hade hon säkert blivit utställningskatt! Hon är till salu och finns i Sölvesborg. Hjälp med transport kan ordnas.

Kattja är en av de få hemlösa katter i Sverige som hade turen att komma till ett stödhem, där hon fick mat och omvårdnad. Många andra hemlösa katter har inte lika tur: de fryser, svälter och blir sjuka innan de går en plågsam död till mötes.

Många tror att katthonor mår bäst av att få en kull innan kastrering men detta är bara en myt. Det stämmer inte alls. Är man en sann djurvän så kastrerar man sin hona vid 6 månaders ålder, för då minskar man antalet katter som föds, och därmed antalet oönskade katter som riskerar att bli hemlösa. Katthonan slipper dessutom utstå de risker som finns med dräktighet och förlossning och hon slipper få juvertumörer och livmoderinflammation.

Ska man ägna sig åt kattavel så tycker jag att man ska köpa en raskattshona av en seriös och kunnig uppfödare, och jag rekommenderar att man går kursen Pawpeds G1 innan man bestämmer sig.

Rätt svar i frågesporten var att katten från början är ett ökendjur. I öknen så finns maten och vattnet sällan i närheten av varandra. Om det ligger ett dött djur i närheten av vattenhålet så är sannolikt det vattnet förgiftat. Katter dricker därför hellre vatten som står långt ifrån matskålen. Står den för nära kanske katten dricker för lite, särskilt om det har kommit matsmulor i vattnet.

Själv har jag tre stora hundmatskålar i porslin och rostfritt stål som står i köket med vatten i. Detta för att mina katter alltid ska kunna hitta friskt vatten. Matskålarna har jag i vardagsrummet och sandlådorna står i hallen.

Nu har jag nya frågor i frågesporten! Var med och rösta!