Linda

23 juni 2010 22:19

Hej, vill först berömma dina fina katter och en intressant blogg. Är inne här ofta!
Nu när jag såg att du planerar para Lucida med Jasper så måste jag bara få komma med råd.
Jag har själv silverkatter och jag är mån om att bevara silvret hos sibbarna då den börjar bli väldigt dålig numera vilket jag tycker är synd.
Jag tycker att vi uppfödare måste börja tänka på färgen i vår avel trots att vi inte idag färgavlar på samma sett som andra raser.
Att para en silverhona som har rufism med en varm svart/brun kommer att ge väldigt dåliga silveravkommor. Silvret skall vara rent och kallt och därför hoppas jag att vi kan försöka avla bort så mycket rufism som möjligt hos sibben. Eller vad trycker du? Jag vet att dina tidigare avkommor efter Yakov har haft "sämre" silver där man haft svårt att avgöra färgen överhuvudtaget. Den enda som varit mer ren är väl Cornelia, men som ändå har rufism?
Du som verkar vara en duktig och seriös uppfödare, hur tänker du i detta??

Jag har ingen mening med att vara oförskämd utan vill gärna bara dela med mig av mina åsikter och är nyfiken på dina?

Emelie

24 juni 2010 00:05

Hej Linda!
Färgen är förstås en av många saker som spelar in när man planerar parningar. Men för mig är inte rufism hos silverkatter ett så stort problem att jag helt väljer bort en parning på grund av den risken, när allt övrigt stämmer bra. Som uppfödare styr man vilka av kattungarna i kullen som lämpar sig till avel, och vilka som passar bäst som sällskapskatter, och färgen är bara en av de faktorer som man får ta i beaktande när man väljer vilka katter som ska användas i avel.

Ett exempel är Alvina. Hon är en vacker och rastypisk katt med ett fantastiskt gosigt temperament. Ett minus med henne är rufismen, som innebär att silverfärgen är varm i stället för kall, men alla katter har sina plus och minus, eller hur? Så länge de positiva aspekterna överväger och katten är frisk och social så är det en bra avelskatt, enligt min åsikt.

Linda Öhlin

24 juni 2010 12:47

Enligt mig så har vi idag så pass många avelskatter att vi har råd sortera bort de katter som har egenskaper vi oönksar. I just detta fall pratar jag om Dåliga silverkatter. Trots att våra avkommor säljs både till sällskap och utställning/avel så måste vi se över de färgkombinationer vi gör oavsett hur fin/vältestad stamtavla katterna har, eller hur rastypiskt, fint temprament katten har. Börjar vi inte färgavla mer än vad vi gör idag så ser snart våra silver katter inte ut som silver längre. Utan då blir det grådassiga svart-bruna katter istället och helt plötsliogt så har vi 2 "förstörda" färgvarianter hos våra sibbar. Tittar du runt hos uppfödare så hittar du sällan en svartsilverkatt utan rufism, det betyder att vi måste agera nu innan det hinner gå längre. Kalla färger bör paras med varann och varma med varann för att bevara färgen på våra sibbar enligt rasstandarden.
Lucida som har otroligt vackert silver, (trots lite rufism) hitta tex en kallsilverhane till henne istället och avkommorna kommer att ha en betydande bättre färg än vad det kommer att bli med Jasper. (trots att han är döläcker)

Sen är alla val upp till en själv, men jag önskar att vi uppfödare börjar tänka mycket mer på vår silveravel. =)

Emelie

24 juni 2010 13:13

Hej Linda!
Jag förstår hur du tänker och att du tycker att det är viktigt att ta vara på den kalla silverfärgen. Har du något tips på en lämplig silverhane till Lucida, så är jag öppen för förslag!

Men om vi till exempel jämför med perseruppfödare, så finns det dem som i många många år har fokuserat på att bara föda upp silver och golden. Och de får fram jättefina silverkatter!

Jag tänker så här: om vi ska vara så strikta att vi bara parar kalla färger med kalla, då kan vi lika gärna säga till uppfödare att de inte ska para två katter med stora öron med varandra, för att öronen hos sibbarna generallt sett är för stora, och vi vill väl inte riskera att öronen inom rasen blir jättestora? Trots det ser man titt som tätt på kattungesidan kattungar med vääääldigt stora öron. Vi borde enligt samma resonemang heller aldrig para två katter som har för smalt ansikte, eftersom detta också är ett vanligt skönhetsfel bland våra sibirier. Inte heller borde vi para två katter med för smal kropp. Våra svenska sibbar befinner sig ganska långt ifrån utseendeidealet, om man till exempel jämför med Finland. Men hur ser hälsan ut hos de finska sibbarna? De är inte med i Pawpeds hälsoprogram mot HCM, så vi vet egentligen ingenting. Dessutom har de en inavelsgrad på sina parningar som vi aldrig skulle acceptera.

Säger du till alla de svenska uppfödare som gör det också? Personligen tycker jag att typen är åtminstone lika viktig som färgen. Jag resonerar som så: skulptera först, måla sen!