Ett vemod kom över mig, och jag insåg, för hundrade gången, att min passion för katter, liksom mycket annat jag och alla andra gör i livet, handlar om att fly ifrån obehagliga känslor, i mitt fall sorg.

Det finns många saker att skylla på: att kattungarna snart flyttar, att jag inte vet om Lisen är dräktig, att jag snart ska börja ett nytt jobb som jag inte vet något om (igen), att jag snart fyller 40 osv osv. Men den här sorgen är universell, existensiell. Katter kan lindra den tillfälligt, men inte utplåna den. Jag läste om "Sadness meditation", att bara tillåta sig att vara ledsen. Provade, och det känns bra men ovant. Men jag tror att det är bästa vägen att gå: bara tillåta sig själv att känna det man känner. Omfamna det, omsluta det som finns därinne just nu.

Tur att Lo tar så många bilder, själv känns det som att jag liksom inte hinner med. Hoppas att ni känner igen dem vid det här laget, skriv en kommentar annars!

Jag börjar tro att mitt intresse för kattuppfödning inte är någon vanlig hobby, det är en passion, en besatthet. Varje dag surfar jag på katthemsidor, särskilt den hemsida som jag vet att jag kommer att köpa en kattunge från så småningom. Även om den inte uppdateras så ofta, så kan jag inte låta bli att hoppas att det kanske har kommit några nya bilder eller någon ny kull till och med...Just nu lutar det åt att jag köper en hona som ska bo här hemma med våra andra två honor (Lisen och Evora). Sedan hoppas jag att det dyker upp fina avelshanar under tiden...

Finns det något underbarare än att lukta på en sovande kattunges varma, mjuka mage? Jag tror inte det! Kattungar är det bästa som finns (och snart ska de flytta).