Direktlänk till inlägg 13 juli 2007
Några tankar om avel
En av de första saker jag lärde mig när jag bestämde mig för att bli kattuppfödare var att man skulle eftersträva att få så friska och rastypiska kattungar som möjligt. Man skulle också sträva efter att förbättra rasen. Dessa mål är också vad de flesta uppfödare säger sig vilja uppnå. Men när jag började studera ämnet djupare så började jag förstå att det inte är så lätt som man först kanske tror. Att ”förbättra” rasen på kort sikt kan innebära att man försämrar den på lång sikt. Och vad som är bra för en enskild uppfödare ur utställningssynpunkt är kanske inte bra för rasens hälsa.
För det första har vi frågan om inavel. De flesta som kan något om genetik säger att inavel är något som man ska undvika. Ändå visar det sig att inom många sorters husdjursavel så är inavel av större eller mindre grad mer regel än undantag. Varför? (Inavel definierar jag här som att någon eller några individer förekommer fler än en gång i en fyra generationers stamtavla.)
Jo, så här har jag förstått saken: I naturen finns det olika mekanismer som gör att inavel undviks. Detta är bra för rasen som helhet, därför att rasen håller sig frisk och vital och det finns goda möjligheter att relativt snabbt anpassa sig till olika förändringar i omgivningen.
Naturen premierar också de individer som vi kan kalla för ”medelmåttor”. Dessa individer har en kombination av egenskaper som gör att de kan klara sig bra i naturen och få många avkommor och därmed föra sina gener vidare. Det räcker inte för djuret att utmärka sig inom ett område för att vara framgångsrik, utan det bästa är om det kan vara tillräckligt bra på en massa olika områden som har med överlevnad att göra. Som exempel kan vi tänka oss att om den sibiriska rasen härstammar från vilda katter som levde i ett kallt och ogästvänligt klimat, vilket somliga tror, så skulle dessa katter ha fördel av att vara starka, friska, intelligenta, vara bra jägare, bra på att föda och ta hand om sina ungar etc. Utseendemässigt kan man tänka sig att de skulle ha nytta av en kraftig kropp utan några långa utskjutande delar (som lätt kunde förfrysa) och med en lång, varm, vattenavstötande päls.
Om vi däremot tittar på husdjursavel, så har vi en helt annan situation. Här är det människorna som bestämmer vilka djur som ska bli avelsdjur och vilka dessa ska paras med. Och vi människor tänker förstås mycket mer kortsiktigt än vad man kan säga att naturen gör. Om vi avlar katter så vill vi att så många som möjligt ska vilja köpa våra kattungar. Och då är det en fördel att ha katter som gör bra ifrån sig på kattutställningar eller som många människor tycker är söta och gulliga. De katter som vinner utställningar ska uppfylla vissa skönhetskrav och ha ett bra utställningstemperament. Däremot kanske det inte är så viktigt att katten är bra på att jaga föda, har stor motståndskraft mot sjukdomar eller är bra på att ta hand om sina ungar. Av den anledningen blir det därför de utseendemässiga egenskaperna som premieras framför andra.
De flesta uppfödare vill snabbt nå framgång med sina katter. Man vill inte riskera att kattungarna inte blir sålda och man vill ha gott rykte i branschen. Därför har många uppfödare upptäckt att ett snabbt sätt att nå framgång inom kattävlingar kan vara att avla de mest framgångsrika utställningskatterna med varandra. Och för att få en avkomma som är så homogen (lika varandra) som möjligt, så fungerar det ofta bra på kort sikt att använda samma exceptionellt framgångsrika individ flera gånger i stamtavlan, för då ökar man chanserna att avkomman tar efter utseendet på denna individ. Man slipper också obehagliga överraskningar, som att några katter blir helt olika sina fina släktingar, och därmed inte lämpar sig för vidare avel och utställningar. Faktum är att på kort sikt så kanske uppfödaren bara upplever fördelar med sin inavel: katterna klarar sig bra på utställningar och blir efterfrågade bland andra uppfödare osv. Och det är inte säkert att man på en gång märker några negativa hälsoeffekter.
Vad som däremot händer när man använt inavel under flera generationer är att den genetiska mångfalden försvinner och populationen blir mycket mer sårbar för sjukdomar och förändringar i omgivningen. Avkommorna blir visserligen nästan lika förutsägbara som genetiska kloner, men både styrkorna och svagheterna förstärks och det är därför vi kan se att vissa husdjursraser ofta får genetiska fel eller sjukdomar, och att deras hälsa är sämre än till exempel den sibiriska rasens, eftersom den sibiriska rasen ännu inte har hunnit bli så inavlad.
Min kattuppfödningNär jag funderat ett tag på fördelarna med genetisk mångfald gentemot fördelarna med att få en förutsägbar rastypisk avkomma så bestämde jag mig för att genom min avel försöka bidra till den sibiriska rasens långsiktiga hälsa, genom att:
· Undvika inavel och därmed främja långsiktig hälsa och genetisk mångfald samt i stället riskera att all avkomma inte blir lika rastypisk som föräldrarna. Jag kommer att följa Sällskapet Sibirisk Katts rekommendationer att hålla inavelsgraden på max. 6% och jag försöker hitta avelshonor som inte är nära släkt med så många sibirier här i Sverige.
· Välja avelshonor från kattmammor som haft lätta förlossningar och varit goda mödrar åt sina ungar, samt har ett balanserat temperament.
· Inte avla på honor eller hanar som bär anlag för hjärtsjukdomen HCM, har dålig fertilitet, eller som inte är avelsgodkända.
· Inte avla på katter som kan ha perserblod i sig, eftersom dessa katter kan ha anlag för njursjukdomen PKD, samt att risken finns att perserkatter hunnit avlägsna sig längre från den ”vildhet” som sibirierna än så länge har bevarat.
· Generellt välja avelsdjur som har egenskaper som skulle göra att de kunde klara sig bra i ett hårt klimat i vilt tillstånd, exempelvis lång, vattenavstötande päls, ”vilda” färger som kan fungera som kamouflage i naturen, rundade aniktsformer, jaktinstinkt, modersinstinkt, etc. (Naturligtvis måste djuren kunna fungera bra som husdjur också, annars vore det ingen idé med husdjursavel!)
Sedan finns det några andra mål med min kattuppfödning, som inte har med katternas hälsa och genetiska mångfald att göra:
Kolla in Evoras farmor, Vesta Valenvic!
Ett av de största djurskyddsproblemen i Sverige är det stora antalet hemlösa katter som fryser och svälter, en situation som är helt ovärdig ett civiliserat samhälle. Vi har alltså för många katter och för få människor som vill ta hand om democh ge d...
Nu har vi varit hos veterinären och det har visat sig under operationen att stackars Felicia har en inflammation i tarmen, så hon måste äta dietfoder. Vi vet ännu inte hur stor chansen är att hon blir helt återställd. Först misstänkte veterinären sju...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
|||||||||
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
|||
9 |
10 |
11 |
12 | 13 | 14 | 15 | |||
16 | 17 | 18 | 19 |
20 | 21 |
22 |
|||
23 | 24 |
25 |
26 | 27 |
28 |
29 | |||
30 |
31 |
||||||||
|