Hej kära läsare!

Idag kom jag att tänka på min gamla kattblogg och undrade om jag skulle kunna logga in och skriva ett nytt inlägg. Det verkar funka. Bloggen har varit tyst i många år och jag har lagt ner kattuppfödningen. Två katter bor kvar hos mig från kattuppfödningens dagar: Elton och Cornelia. Båda föddes hemma hos oss och båda var tänkta som avelskatter, men det var bara Elton som fick ungar. De är nu 15 och 16 år gamla. Båda är härliga personligheter som älskar att vara nära oss och bli klappade. Elton sover gärna i min säng och Cornelia vill gärna vara med oss när vi äter frukost i sängen eller sitter i soffan. Då går hon fram och tillbaka mellan mig och min man och vill gosa.

När katterna inte längre finns kvar så kommer det att kännas tomt och vi kommer att sakna dem så mycket. Men jag tror inte att jag vill ha någon ny katt. Eftersom jag numera är sjuk med begränsad energi och inte kan jobba längre så måste jag vara väldigt försiktig med vad jag lägger energi och pengar på. Katter kostar både tid, energi och pengar, men de ger också mycket tillbaka. Förhoppningsvis kan jag ändå fortsätta ha katter i mitt liv i någon form även när Elton och Cornelia är borta. ❤️
 

Nu har Filip och Felicia flyttat och allt är som vanligt igen här hemma. Elton och Cornelia tycker nog det är rätt skönt att vara ensamma katter igen, men för mig känns det lite tomt och jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske skulle vilja bli stödhem någon gång igen i framtiden.

Det har varit en mycket givande upplevelse och jag har bestämt mig för att jag aldrig mer ska köpa någon raskatt eller föda upp katter, utan om jag ska skaffa ny katt igen så ska det vara en hemlös katt eller en katt från ett katthem. Jag har även tänkt att i stället för att skaffa egen katt i framtiden så kan jag bli stödhem till flera olika katter och på så sätt bidra till att flera katter får det bättre. Idag har Filip och Felicia legat bredvid mig i sängen och myst nästan hela dagen innan deras nya matte och husse kom och hämtade. Håller tummarna för att allt ska gå bra, men det känner jag mig rätt säker på att det gör! Felicia har ju gjort fantastiska framsteg under den korta tid hon bott hos oss, och det märks att hon är på bättringsvägen nu. Hade hon inte fått komma hit hade hon antagligen inte överlevt vintern.

Ett av de största djurskyddsproblemen i Sverige är det stora antalet hemlösa katter som fryser och svälter, en situation som är helt ovärdig ett civiliserat samhälle. Vi har alltså för många katter och för få människor som vill ta hand om democh ge dem ett bra liv. Här har jag gjort ett förslag till en ny Djurskyddslag:

1. Alla svenska katter ska vara chipmärkta, registrerade och kastrerade senast vid 6 månaders ålder.

Undantag från kastreringsregeln 1: Katter med stamtavla, vars ägare har stamnamn i ett kattförbund.

Undantag från kastreringsregeln 2: Katter utan stamtavla, vars ägare blivit godkända av Länsstyrelsen att bedriva kattavel.

2. Okastrerade katter får inte vistas fritt ute. De får däremot vistas i en innätad rastgård eller gå i koppel.

Om vi införde den här nya lagen, så skulle antalet hemlösa katter sjunka, och svenska katter skulle få en mycket bättre livskvalitet. Enkelt va?

Felicia och Filip får nu vara tillsammans med våra egna katter i lägenheten, vilken funkar riktigt bra. Felicia har gjort jättestora framsteg och man märker att hon mår mycket bättre än innan, för hon har börjat leka lite med Filip och de sover ofta tillsammans.

Jag är så glad för att Filip och Felicia ska få flytta tillsammans till en familj i Mölndal som har stor djurvana och där de kommer att ha möjlighet att vara ute i skogen så småningom, som ligger bakom deras hus. Felicia kommer kanske att behöva äta specialfoder hela livet, men det verkar kännas helt okej för deras nya familj. Jag har satt ett halsband på Filip så att hans nya familj ska kunna skilja dem åt. Känns jättebra att Felicia, som var så sjuk när hon först kom till oss, är på bättringsvägen och nu ska få flytta till sitt för-alltid-hem! Bilden visar fintjejen Felicia.

Idag har sötnosarna Freddi och Frei flyttat hem till A och W, och jag önskar den stort lycka till båda två! Det är alltid sorgligt när katter flyttar, men det känns tryggt att de kommer att få det bra i sitt nya hem.

Nu har vi varit hos veterinären och det har visat sig under operationen att stackars Felicia har en inflammation i tarmen, så hon måste äta dietfoder. Vi vet ännu inte hur stor chansen är att hon blir helt återställd. Först misstänkte veterinären sjukdomen Fip, men ett test av vätskan i buken visade att det troligen inte är Fip, tacl och lov. Hon har i alla fall blivit vaccinerad, chippad och kastrerad nu. Lilla tjejen vägde endast 2,18 kg!

Filippa var också hos veterinären, och det visade sig att hen var en liten kille (jag råkade titta honom i rumpan), så nu heter han Filip! Haha! Han ska kastreras om 3-4 veckor och samtidigt omvaccineras och chippas. Han är ganska liten till växten och åldern är bedömd till runt 5 månader. Alla fyra stödhemskatterna ska även behandlas mot skabb.

[Bild]

Om man inte visste bättre skulle man lätt kunna tro att Freddi och Frei var två raskatter där uppfödaren under flera generationer jobbat på att få till den perfekta vitfläcksgraden och den perfekta teckningen. Men Freddi och Frei räddades ur en lada där de var avlivningshotade. Deras snygga teckningar och vitfläcksgrad kallas rödspotted harlequin och svart harlequin. Harlequin är när 50-75% av kattens kropp täcks av vitt.

Dessa killar är bästa kompisar och de leker och busar konstant. De var helt tama när de kom, men de var inte så vana vid att bli hanterade och vid att gosa med människor, så det har vi tränat på hos oss. En gång när jag gosade med Filippa och hon spann så såg jag att Frei (rödspotted harlequin) tittade på oss som om han undrade vad vi höll på med. Någon dag senare spann han själv för första gången när han blev klappad och det dröjde inte länge förrän han lärde sig att ligga i mitt knä och spinna högt. Idag kom han för första gången upp till mig i sängen och ville bli klappad och han är helt otroligt mysig. Freddi är minstingen och han är så liten och gullig så man vill bara äta upp honom! Men trots att han är så liten så är han en tuffing som busar för fullt med Flilippa och Frei hela dagarna. Freddi har lärt sig att det är mysigt att bli klappad och sitta i knät, och han spinner en hel del, men han vill oftast hoppa ner efter en kort stund igen och leka. Freddi och Frei ska flytta tillsammans så att de får den tryggheten med varandra som de till viss del saknat under sin uppväxt.

Filippa, Freddi och Frei springer omkring och busar dagarna i ända (när de inte äter eller sover) och Felicia håller långsamt på att lägga på sig lite hull och bli starkare. Vi ska till veterinären på torsdag och då får vi se om hen tycker att Filippa eller Felicia är redo för att bli kastrerade.