Nu när jag ändå är inne på att skriva om mina politiska övertygelser, så vill jag passa på att göra reklam för den räntefria banken JAK. Den är demokratiskt uppbyggd och om man är med så får man en superbra medlemstidning som heter "Grus och Guld". Bara tidningen är värt pengarna! Tack vare att jag hade varit med i JAK ett tag när vi köpte vår bostadsrätt, så kunde vi  låna en del av pengarna där.

Så här funkar det: du sparar pengar ett tag i banken först. Sedan får du låna pengar utan ränta. Man betalar en medlemsavgift på 250 kr per år. Visst är det en bra idé? Gå in på deras hemsida, så får du veta mer:

http://www.jak.se/

Just nu längtar jag efter att bo i en ekoby eller liknande, med människor som vill leva på ett "alternativt" sätt. Ni vet: ekologisk mat, andlighet, personlig utveckling, räntefri ekonomi, egen energiförsörjning, att man hjälps åt med olika saker, kanske med en egen valuta eller liknande. Ibland blir man så trött på att utvecklingen i "det vanliga" samhället går så långsamt och då får man lust att skapa sig en egen ekoby eller alternativsamhälle, bara för att få bo med vettiga människor runtomkring sig.

Och ja, jag vet att många sådana experiment har kollapsat. Men håll med om att det vore mysigt?   *drömmer sig bort*

Idag ska jag skriva om politik:

En sak som jag blir lika förvånad över varje gång, är när jag pratar med någon, som jag utgår ifrån tycker att det nuvarande världssystemet är sjukt (vilket det är) och så säger jag: "Det är helt fel att majoriteten av världens invånare lever i fattigdom, medan en liten del lever i obeskrivlig lyx. Så här tycker jag att vi ska göra: Vi skippar det monetära systemet, alltså systemet med pengar (det funkar ju ändå inte, kolla bara på nyheterna i kväll, så får du se) och så börjar vi om från början".

"Vi gör så här: Det ska inte finnas någon ränta och man ska inte kunna tjäna pengar på pengar. I stället ska människors arbete vara det man "köper" saker för. En arbetad timme = si och så mycket köpkraft. Och man kan inte sälja och köpa dessa arbetstimmar av varandra. Var och en tjänar under sina arbetsföra år in det arbete som behövs för att ta hand om henne under barndomen och ålderdomen. Enkelt, eller hur? Och så inför vi det systemet i hela världen, bra va?"

Då säger den andra: "Nej, men det går ju inte." eller: "Men vi har ju redan provat kommunism, och det fungerade inte." Men hallå! Nu var det inte diktatur jag talade om, utan demokrati! Inga partipampar som skor sig på andras bekostnad, ingen korruption. Det skulle vara lika för alla, även för politikerna. Det jag menar är att för att vi ska få rättvisa i världen, så kan vi inte ha några som tjänar pengar utan att arbeta, medan andra arbetar hur mycket som helst och ändå är fattiga. Vad är det för demokratiskt eller rättvist med det? Det är ju slaveri, fast i en mer raffinerad form!

Då inser jag, att de flesta människor faktiskt inte vill ha rättvisa! De vill att det ska vara orättvist, för de är rädda för att förlora sina privilegier om det blir rättvist i världen. För mig är detta helt ofattbart. Hur kan man med att se på när andra människor lider och säga: "Jag vill inte att du ska få det bättre, för jag är så rädd att jag själv måste få det lite, lite sämre. Dessutom är jag rädd för förändringar. Oavsett om de leder till något bättre eller ej."

Jag menar, detta är ju helt otroligt själviskt. Jag tror faktiskt inte att det är sant när jag hör välutbildade människor över 30 år som på fullt allvar tycker att de fattiga har sig själva att skylla, och att man därför inte behöver bry sig om dem. Hur cynisk får man bli? Fattar de inte att alla på jorden får det sämre när vi har så stora klyftor, så stora orättvisor? Att veta att vi lever på andras bekostnad känns verkligen under vår värdighet!

Men titta här: Om vi inför ett demokratiskt ledarskap på världsnivå, där alla har lika mycket att säga till om (oavsett hur mycket pengar de har haft i det gamla systemet), och sedan inför vi en världspolis (som också styrs demokratiskt) som ser till att länder inte börjar kriga med varandra, då behöver vi inte längre lägga en massa pengar på militären! Tänk på vilka enorma summor som världens länder lägger på vapen och militär upprustning idag. Alla de resurserna kommer i stället att kunna läggas på människorna, så att alla människor får det bättre! Därför skulle alla kunna få det ungefär lika bra som en medelsvensson i Sverige har det idag. Kanske till och med utan att behöva jobba lika många timmar per dag. Vi ser också till att de som styr bara vill helhetens bästa, annars avsätter vi dem.

"Men då skulle det inte finnas något incitament att jobba hårt." Säger då den som jag pratar med. Vaddå? Skulle den enda motivationen för att arbeta vara att öka sitt eget materiella välstånd? Det tror jag knappast. Vi talar här om meningsfullhet. Att känna att det jag gör, det bidrar till helheten, så att vi alla ska ha det bra. Man hjälper varandra, helt enkelt. Om jag kör en buss, så hjälper jag människor att ta sig till olika ställen. Om jag opererar en sjuk människa, så hjälper jag henne att bli frisk. Om jag bygger en skola, så gör jag det möjligt för barn att lära sig nya saker. Några "onödiga jobb kommer inte att finnas. Där kan vi börja snacka om incitament! Vi ser till att hjälpa människor att hitta ett jobb som passar deras läggning och talanger, så att alla kan trivas med det de gör.

Och titta på de kostnader i form av stress och utbrändhet som dagens system ger upphov till! Titta på det kortsiktiga tänkandet som finns i dagens företag: man tillverkar saker med dålig kvalitet för att man vill att de ska gå sönder efter ett år. Man tänker inte på att hjälpa människor att få det bra, man tänker bara på pengar. Inte särskilt hållbart i längden, skulle jag vilja säga.

Detta är ingen ouppnåelig utopi, det är en reell möjlighet, och det enda som hindrar oss från att få fred i världen är vårt eget inre motstånd. Just det, det som gör att vi säger "Nej, men det går väl inte". I stället för att säga: "Det där var en ny tanke som jag behöver lite tid att vänja mig vid. Men om den fungerar i praktiken och gör att alla på jorden får det bättre, så är den ju bra!" Vi människor är alldeles för egoistiska för vårt eget bästa. Vi är som små barn som inte har lärt oss att tänka i ett större perspektiv.

Hur kul är det att sitta och äta en festmåltid när det i rummet bredvid sitter hundra fängslade barn som håller på att svälta ihjäl? Inte kul. Därför behöver vi tänka i nya banor. Det nuvarande systemet fungerar inte, det är bara att inse. Om vi ändå ska ändra på det, varför inte göra om det så att alla får det bättre, även om det innebär att vi "måste" tänka några nya tankar?

Här får ni ett par bilder på Lidiya igen. Jag har inte så många bilder på henne ännu, men det ska bli fler!

När jag berättar för folk att jag ska börja föda upp katter så är det ingen i bekantskapskretsen som visar någon äkta entusiasm. Det blir mer likgiltighet, oroliga frågor eller skämt som visar att de finner mitt nya intresse komiskt. Av någon anledning är det ofta så med mig att folk inte riktigt tar det som jag är intresserad av på allvar.

Jag undrar om det inte kan vara så att kvinnor inte förväntas ha några djupare intressen. De förväntas inte kunna en massa specialiserade saker utan de ska mest vara sociala och kunna lite av varje. Tråkigt, tycker jag. Män känner sig så lätt hotade av kvinnor, som om hela deras eget människovärde stod på spel så fort en kvinna visar sig vara väl insatt i ett ämne.

Ur social synpunkt kan jag inte säga att det lönar sig att följa sitt hjärta och gå sin egen väg, alltså inte om man är kvinna och råkar vara intresserad av annat än att leva upp till den traditionella kvinnorollen. Då blir man bemött med väldigt mycket skepsis. Folk låtsas vara oroliga för en när de i själva verket inte kan acceptera att en kvinna avviker från deras fördomar. Så fort man är för smart eller för självsäker eller för snygg eller för påläst eller för vältalig så börjar folk behandla en som luft. Eller så blir de kritiska: "Hur ska det gå...". "Men du kan väl inte..."

Inte konstigt då att kvinnor nästan aldrig vinner några nobelpris eller blir experter på något område! Herregud, vi har ju hela världen att kämpa emot! Lika bra då att inte gå ut i världen och utsätta sig för andras reaktioner utan bara koncentrera sig på trygga, accepterade områden som heminredning, matlagning, fotografering av de egna barnen eller städning. Kanske är det därför jag känner en sån motvilja mot att städa? Jag vägrar anpassa mig till de där töntiga reglerna!