Idag fick jag följande kommentar till mitt inlägg om DNs ledarartikel härom dagen:

"Ett samhälle som inte tar hand om sjuka, är

på tillbakagång och faller ihop.

Kolla hur det ser ut i de länder där varken a-kassa eller sjukförsäkring finns eller är tillräcklig. Kolla Landet i Väster det så hyllade USA.

Hur ser det ut. ja framsidan ser fin ut men insidan.

Jo fä'ngelser är överfulla, sjukförsäkring finns inte annat för de som har råd.

Man använder fångar via bemanningsföretag som billig arbetskraft.

Det är den amerikandka modellen som Svartögde Reinfeldt strävar sfter.

Han vill inte ens tala med de som är sjuka eller arbetslösa.

Den som tror att Sverige får tillväxt välfärdgenom att försämra sjukas tillvaro och gynna kapitalisterna de har helt fel.

Nä det bästa som kan ske är att Svininfluensan slår stenhårt.

Då kommer fler upptäcka hur illa det är vara sjuk. D.v.s hoppas det drabbar alliansare.

Det är vårt sista hopp."

Min kommentar: Det är allvarliga saker som Bertil skriver, men samtidigt kunde jag inte låta bli att dra på smilbanden när jag läste det där om svininfluensan. Så drastisk tycker jag inte att man behöver vara. Jag tror nog mer på att vi lever här på jorden för att få erfarenheter och bli bättre och bättre på att leva på ett kärleksfullt sätt. Vissa har kommit längre än andra, och det kan inte ske över en natt. Det vi ser ute i världen idag är konsekvenser av mänsklighetens ofullkomlighet, men vi är på rätt väg. (Även om det inte alltid verkar så.)

Det bästa sättet att skapa fler jobb är att sänka arbetsgivaravgifterna rejält. I stället inför man högre skatter på miljö och råvaror, för att minska miljöbelastningen. Det är väldigt enkelt egentligen: Det man vill ska minska, beskattar man (miljöförstöringen), det man vill ska öka, tar man bort skatten ifrån (arbete).

Ledaren i dagens DN handlar om den nya, hårdare sjukförsäkringen, och varför den är så bra (!) Jag fattar först inte hur någon kan tycka att det är bra att sjuka människor ska bli av med sin sjukpenning, men sedan inser jag att den som har skrivit artikeln utgår från två premisser:

1. Han (hon) tror att en stor del av de som sjukskrivits av läkare och sedan nekats ersättning av Försäkringskassan faktiskt är friska. Eller åtminstone så pass friska att de klarar av att arbeta heltid.

2. DNs ledarskribent tror också att man kan fortsätta att ställa lika höga krav på arbetstagarna som man gör idag, och att de som nekats ersättning från Försäkringskassan ändå ska kunna hitta ett jobb och sedan klara av det jobbet i fortsättningen.

Dessa två utgångspunkter är helt uppåt väggarna, enligt min mening. Man kan inte fortsätta att effektivisera och skära ner för att på så sätt tjäna mer pengar åt dem som äger företagen, och samtidigt tro att en person som inte är 100% frisk ska kunna få jobb i dessa slimmade organisationer, än mindre klara av arbetet i längden.

Eller också är det inte det ledarskribenten tror. Han kanske mycket väl vet att vissa kommer att bli utslagna från arbetsmarknaden, men skiter i det så länge det inte drabbar honom själv. Ledarskribenten verkar oroa sig väldigt mycket för att de rika ska behöva dela med sig i form av skatter och väldigt lite för att de fattiga och sjuka kommer att få det ännu sämre än de redan har det.

Nä, fram för mer rättvisa! Låt människor jobba efter sin egen förmåga i stället för att tvinga in dem i det hårda arbetslivets omänskliga struktur där det nu råder ett klimat som säger: "anpassa dig eller gå". Vad händer med oss som inte förmår anpassa oss? Vad händer med oss som inte orkar jobba lika mycket som andra? Vi fejkar inte, jag lovar. Vi kämpar med blod, svett och tårar för att passa in, duga, orka med, men det fungerar inte ändå. Folk börjar klaga på oss. Vi börjar må sämre, men kämpar ändå. Till slut brister det. Är det meningen att vi ska förpassas till samhällets soptipp? Var tog toleransen för människors olikheter vägen?

Hehe, nu börjar jag bli riktigt politisk, för jag har lagt in den här kommentaren på DNs hemsida också. Läs här! (Klicka på kommentarer. Min kommentar finns just nu på sidan ett.)

Nu var det länge sedan som jag skrev något om politik, så idag kände jag att det var dags att skriva lite om min syn på könsroller, feminism och sånt.

Vi börjar med de traditionella könsrollerna. Där finns ju det lite föråldrade synsättet att män måste vara "manliga" och kvinnor "kvinnliga". Det finns en massa "regler" för hur kvinnor och män ska vara och bete sig och om man avviker från det så blir folk arga. Traditionellt har det nog också varit så att dessa könsroller varit väldigt omedvetna hos de flesta, och för dem som "passade in" i mallen så var de traditionella rollerna inga problem. Det var ingen som ifrågasatte rollerna.

Men detta förändrades i och med att kvinnorörelsen växte fram. En av de centrala teorierna hos feminismen var, och är, idén om patriarkatet. Problemet, menade de första kvinnosakskvinnorna, var att de traditionella könsrollerna inte var jämställda utan väldigt ojämställda, alltså orättvisa. Och så här i efterhand så är det lätt att se att så var det också: kvinnor var inte myndiga, utan deras man eller någon manlig släkting hade ansvar för allt som kvinnan gjorde, inklusive deras ekonomi. Kvinnor fick inte rösta, inte studera, ingenting. Sedan dess har det hänt en hel del, men många tycker fortfarande att kvinnor får kämpa i underläge, bland annat på arbetsmarknaden, vilket betyder att vi fortfarande inte har ett helt jämställt samhälle. Å andra sidan kanske kvinnor befinner sig i ett överläge i hemmet och familjen, så ur det perspektivet är vi kvinnor kanske inte så diskriminerade ändå.

Nu kommer jag in på ämnet feminism. Tråkigt nog har det ordet blivit ett skällsord i många kretsar, men den ursprungliga betydelsen är ju faktiskt bara att män och kvinnor ska ha samma möjligheter, och det kan väl ändå de flesta skriva under på, eller? Jag vet att på 60-talet så var det många hemmafruar och män som reagerade mot feminismen av olika anledningar och tyckte att de radikala feministerna gick för långt, men jag tror ändå väldigt mycket på rättvisa som en grundtanke, oavsett om det handlar om rättvisa mellan raser, kön eller samhällsklasser.

Sedan kommer vi till frågan om feminismens olika riktningar, för att inte tala om den nya mansrörelsen. Vad jag vet så kan man dela in feminismen i två huvudspår: likhetsfeminism och särartsfeminism. Likhetsfeministerna betonar kvinnors och mäns likheter "vi är alla människor" och på det sättet motiverar man varför kvinnor och män ska ha samma rätt till utbildning, arbete osv. Problem kan dock uppstå när det blir så viktigt med likhet att man blir rädd för olikheterna. Till slut känns det kanske som att alla kvinnor "måste" klä sig och bete sig som män för att "duga". Mannen blir då, trots tanken om jämställdhet, en norm som kvinnor förväntas anpassa sig till.

Vad gäller särartsfeminismen så betonas i stället olikheterna mellan män och kvinnor. Både män och kvinnor har rätt till sin egen särart, säger förespråkarna, och det traditionellt kvinnliga är precis lika viktigt som det traditionellt manliga. Men då kan det bli tvärtom: alla kvinnor "måste" tycka om att vara hemma och ta hand om barn för att "duga". Då blir det fel åt andra hållet. Dessutom har många börjat ifrågasätta om det verkligen finns något som är kvinnligt och manligt per se, eller om allting bara är sociala konstruktioner.

Som tur är så har även männen börjat upptäcka att det är jobbigt med ett normativt samhälle där alla förväntas vara på ett visst sätt. Mansrörelsen har därför växt fram för att ta tillvara männens behov av att välja sina liv.

Själv tror jag så här: den genomsnittliga mannens värdlsbild ser olika ut än den genomsnittliga kvinnans. Men båda världsbilder är lika viktiga och lika sanna, och de kan komplettera varandra. Sedan finns det också något som går bortom det manliga/kvinnliga: det mänskliga. Alla fysiska män har sin egen "blandning" av manligt/kvinnligt/mänskligt i sig, och detsamma gäller för alla fysiska kvinnor och fysiska tvekönade (ja, de finns också). Så den där unika blandningen som varje människa har präglar alltså den personen och gör den till den individ den är. Det bästa en förälder kan göra måste därför vara att hjälpa sitt barn att leva det liv som barnet själv trivs med: hjälpa barnet att styras inifrån i stället för utifrån.

Jag tycker så här: Varför kan vi inte införa ett så rättvist samhälle att det som anses vara kvinnligt respektive manligt blir lika mycket värt? Att alla individer i grund och botten har samma värde och har samma rätt att klä sig och bete sig som en typisk man, eller en typisk kvinna, eller som en helt tvekönad person? Att individen, oavsett det biologiska könet, kunde få en palett med olika roller serverad under uppväxten: "Varsågod, bara att välja och vraka!" Och att killen som valde att klä sig i klänning en dag kunde bli lika accepterad som en tjej som klädde sig i slips. Och att man inte behövde välja en roll, utan kunde variera sig, bara för skojs skull. Vid vuxen ålder kanske de flesta hade funnit en stil som de trivdes med, men det viktiga är att det måste komma inifrån personen själv, inte utifrån i form av oskrivna samhällsnormer.

Fram för ett verkligt jämställt samhälle!

Nu tänker jag sticka ut hakan och vara politisk igen.

Den här gången handlar det om det ekonomiska systemet (igen). Det som jag tycker är det sämsta med världen som den ser ut idag är att vi människor upplever oss som slavar under den tekniska utvecklingen och det ekonomiska systemet. Tänk om det var tvärtom i stället: att tekniken och ekonomin fanns till för oss människor. Då skulle man inte behöva styras av rädsla längre. Då skulle man inte längre behöva lyssna på utsagor som: "man måste hänga med i den tekniska utvecklingen, så att man inte kommer efter", "den ekonomiska krisen gör att människor får det sämre". Allt det där är bullshit! Det finns inget som säger att vi måste låta en galen värld styra oss. Det naturliga sättet att organisera världen är som följer:

1. Se till att alla människor har ett lika värde, inte bara i teorin, utan i praktiken. Se därför till att alla människor har rätt till en skälig levnadsnivå med tillgång till näringsrik mat, rent vatten, hygieniska förhållanden, och en möjlighet att arbeta utifrån bästa förmåga för en vettig ersättning.

2. Se till att tekniken och det ekonomiska systemet blir människornas tjänare, inte tvärtom, genom att låta ekonomin och tekniken stå i människans tjänst. Se till att giriga och rädda människor inte kan roffa åt sig av våra gemensamma tillgångar och naturresurser på andras bekostnad. Låt maskiner sköta de tunga och smutsiga sysslorna och sluta lägga pengar på vapen och upprustning. Satsa i stället på att förbättra villkoren för dem som har det sämst.

3. Gör om FN till en världsregering, där de mest oegoistiska och bäst lämpade personerna från hela världen får bestämma. Det är det bästa sättet att se till att ekonomin och tekniken blir mänsklighetens tjänare. Inför också en världspolis, som kan stoppa krig mellan länder och införa sanktioner om överenskommelser inte följs.

Ett exempel: Vad mår människor bäst av, att förvärvsarbeta 8 timmar om dagen eller att förvärvsarbeta 6 timmar om dagen? Just det, 6 timmar. "Men det har vi inte råd med", invänder någon. Vaddå inte råd? Hur var det nu, var det människan som skulle vara ekonomins tjänare eller tvärtom? Om vi människor bestämmer oss för att jobba 6 timmar om dagen så kan vi göra det, så enkelt är det. Det handlar bara om att anpassa ekonomin efter människornas önskemål och krav. Det finns ingen naturlag som säger att man måste jobba 8 timmar. Det finns massor av arbetslösa! Varför inte dela på de arbetsuppgifter som behöver utföras?

Ett annat exempel: Vad mår barn bäst av, att vara med sina föräldrar tills de fyllt tre år, eller att vara på dagis från ett års ålder? Trodde väl det, med sina föräldrar mår barnen bäst. (Och tro nu inte att jag tycker så av någon sorts gammalmodigt kristdemokratisk anledning om att kvinnor ska stå vid spisen. Nej, det handlar om barns behov, inget annat.)

Obs! Detta gäller naturligtvis inte föräldrar som av någon anledning inte är förmögna att ta hand om sina barn. Då måste förstås en släkting eller annan ställföreträdande förälder rycka in. Många föräldrar kanske skulle klara föräldrarollen bättre om de fick stöd utifrån? Men, då ger vi dem det stödet, förstås! Det viktigaste måste väl ändå vara hur vi människor har det och hur vi mår, eller hur? Det har visat sig att under barndomen grundläggs hela det forsatta livet. Därför behöver vi satsa på barnen, om vi ska kunna få en bättre värld!

Okej, vad mår barn bäst av mellan 3 och 7 års ålder, att båda föräldrarna jobbar 8 timmar om dagen, eller att den ena föräldern jobbar 6 timmar om dagen och den andra 3 timmar? Just det, barn mår bäst av att föräldrarna inte är utschasade och sönderarbetade. De behöver träffa andra barn, men inte under 9 timmar per dygn, vilket det blir om man räknar in restid till och från jobbet.

Ytterligare ett annat exempel: Vi säger att en man, som haft en bra uppväxt med massor av stöd från sina föräldrar, samhället, inflytelserika vänner och sin fru, lyckas skapa något som hela mänskligheten kan ha väldigt stor nytta av. Vilket av alternativen tycker du är bäst: 1. Att han själv får massor av mat som han inte orkar äta upp och kläder och hus och 100-tals bilar och vänner och berömmelse samtidigt som miljontals andra människor, mindre lyckligt lottade, får svälta och gå med trasiga skor? 2. Att mannen själv får fortätta äta bra mat, ha stödjande släktingar och vänner, och att hans kreation samtidigt får hjälpa miljontals människor att få mat för dagen? Dvs att det han har skapat med hjälp av samhällets stöd, får gå tillbaka till samhället och glädja så många fler? Vilket väljer du? Jag väljer alternativ 2, och så tror jag att världen kommer att se ut om ett antal år, det är bara en tidsfråga.

Och hur var det nu igen, vem var det som skulle tjäna vem? Just det, vi människor kan tillsammans bestämma hur vi vill att vårt samhälle ska se ut. Vi kan vägra att acceptera all miljöförstöring och alla orättvisor och all grymhet som människor utsätter varandra, djur och natur för. Hur? Genom att agera utifrån vårt samvete, genom att inte se mellan fingrarna på när andra beter sig illa, och genom att försöka göra val utifrån det som vi upplever som bäst för hela jorden varje dag. Och då behöver vi också agera politiskt.

Vilka ska vara politiker? Ja, inte dem som törstar efter makt och inflytande i alla fall. De mest lämpade är troligen de som inte vill framhäva sig själva, men som andra tycker är lämpade. Det sämsta sättet att välja politiker måste väl vara att låta den som skriker högst och har mest pengar få bestämma. Bättre då att noggrant utvärdera personer som föreslagits av andra. Fastställa deras moraliska nivå genom att se hur etiskt de har handlat i olika situationer i sitt liv, och kolla om det de säger överensstämmer med det de gör.

Ett exempel till: Vad är bäst: att agera kärleksfullt eller kärlekslöst? Just det, du vet ju svaren, det är bara att sätta igång att vara den där förebilden som vi andra så väl behöver!  :-D

Så här tror jag att den nuvarande regeringen tänkte när de bestämde sig för att genomföra drastiska försämringar för arbetslösa och sjuka:

"De som inte kan försörja sig själva är veka och vekhet är fult och oförlåtligt. Att vara sjuk eller arbetslös är oacceptabelt. Vi måste sätta dit dessa misslyckade människor riktigt ordentligt genom att göra reglerna så hårda att de antingen kommer att börja kämpa, och bli starka, eller gå under, och då slipper vi ha med dem att göra. De måste ändra sig eller dö, helt enkelt.

Hur kan dessa människor vara så motbjudande att de förväntar sig att vi starka och lyckade medborgare ska vara med och betala för dem som inte ens har vett att hålla sig friska? Och för dem som har den dåliga smaken att låta sig anställas av ett företag som senare kommer att gå i konkurs? Det ser väl vem som helst att dessa människor inte har rätt att få finnas! Det är ju deras eget fel att de är sjuka eller har blivit uppsagda. De borde ha ansträngt sig mer. Latmaskar är vad de är! Men vi ska se till att ge dem deras rättmätiga straff! Vi ska göra livet riktigt surt för dem genom att dra in deras sjukpenning och a-kassa. De ska inte tro att vi ska fortsätta dalta med dem som om de hade något existensberättigande. Nej, de måste förstå att de är oönskade och att den ekonomiska krisen och den hårda arbetsmarknaden och deras fysiska och psykiska sjukdomar är deras eget fel. Särskilt de skador och sjukdomar som de har fått på sin arbetsplats. Hur kan de vara så dumma att de jobbar på arbetsplatser som är farliga? Nej, de får verkligen skylla sig själva och vi ska nog visa dem att de inte är välkomna här i vårt fina samhälle. Lita på det!!!"

Hmmm, skumt. Fortfarande ingen som har röstat på det stora partiet Socialdemokraterna... ;-)

Nu har 10 personer varit med i omröstningen, och alla har kryssat för olika alernativ!!!!!! Kan det verkligen stämma, eller är det några som skojar?  ;-)