Peter Singer är ett viktigt föredöme för alla oss som lever i västvärlden. (Nu menar jag hans åsikter om djurrätt och fattigdom, inte hans åsikter om handikappade.) I hans senaste bok "Det liv du kan rädda" så argumenterar han för att vi i väst har en moralisk skyldighet att skänka bort en del av vår inkomst till fattiga människor (själv skänker han en tredjedel av sin lön). Så länge det finns människor som svälter så är det inte moraliskt försvarbart, menar han, att vi ska lägga pengar på att gå på restaurang, renovera våra lägenheter eller köpa nya kläder. På hans hemsida finns över tvåtusen människor från världens alla hörn, som har valt att skänka en fast del av sin inkomst varje månad: www.detlivdukanradda.se

Och hur gör jag själv då? Ja, jag har ett fadderbarn inom organisationen Plan, som jag betalar för varje månad. Har däremot ännu inte kommit så långt att jag betalar en fast del av familjens inkomst till välgörande ändamål, men nu har jag blivit inspirerad!

Boken som Emelie Cajsdotter har skrivit slutar aldrig att fascinera mig. Ibland förstår jag inte riktigt hur djuren som hon talar med menar, och hennes sätt att skriva gör att man hoppar mellan olika situationer och tider, men boken är så himla bra så det gör ingenting. Jag vill också kommunicera med djur och följa mitt inre mer och mer!

Boken "Kungens alla hästar" är så himla intressant. Jag önskar att jag hade den förmågan som Emelie Cajsdotter har! Inte bara att tala med djur, utan att vara så öppen för livets mirakel. Hon är en svensk schaman som följer sina drömmar till Nya Zealand och Jordanien. Vilket spännande liv hon lever!

Läser just nu två böcker parallellt. Dessa böcker är olika som natt och dag. Den ena är boken "Cat Vs Cat" och är en sorts instruktionsbok för hur man ska få flera katter att trivas ihop i ett enda hem. Den är väldigt detaljerad och informativ, och jag lär mig saker som jag inte har vetat om förut. Till exempel ett ingående avsnitt om kattens kroppsspråk: till och med morrhåren rör sig tydligen beroende på kattens sinnestillstånd. Sen får jag också en förklaring på saker som jag intuitivt har vetat, som till exempel hur man ska hälsa på en ny katt och varför. Så här ska man göra: Låt katten komma till dig, inte tvärtom. Håll fram din ena hand och låt katten nosa på den. Låt den sedan gnida sig mot dig. Sedan kan du klappa den. Bli inte förnärmad om katten vänder rumpan mot dig, det betyder att den litar på dig.  ;-) Förklaringen: Det är så katter hälsar på varandra. Kolla själv, så får du se! Om de bara nosar och sedan går därifrån, så är de inte så bra kompisar, men om de nosar och sedan gnider sig mot varandra och tvättar varandra och sniffar varandra i baken, ja då är de kompisar! Men boken är lite för övertydlig för min smak. Den verkar utgå från att vissa (kvinnor?) är beredda att under flera veckors eller till och med månaders tid är beredda att ägna sig på heltid åt inskolningen av en ny kattmedlem eller att förbereda sina katter på en ny partner eller bebis(!) Man ska bygga tunnlar och sätta upp katträd och smörja in sig med bebispuder och introducera den nya partnern steg för steg och jag vet inte allt...Man undrar till slut vad det är för mesiga och extremt rädda katter som hon har träffat.

Ibland längtar jag tillbaka till den tiden då vi bara hade vår kära huskatt Kajsa. Hon var så underbar, Kajsa, och grannarna älskade henne. Hon kom och lade sig i knät så fort man satte sig ner och sedan låg hon där länge och blev klappad. En stor tuff katt var hon, Kajsa. Där var det inte tal om att behöva anpassa sig till katten, utan hon anpassade sig på ett självklart sätt till oss, oavsett om vi flyttade eller fick barn eller något annat. Tänk vad allting var enkelt då, innan jag startade min kattuppfödning! (Förutom den lilla detaljen att jag var allergisk mot Kajsa, förstås.) Och nu skriver Kajsas nya ägare att hon måste omplaceras igen, för att hennes barnbarn, som bor där ibland, är allergiska. Stackars Kajsa! Ibland ångrar jag nästan att jag drog igång hela den här kattkarusellen....

Vad glad jag blev när jag såg att Emelie Cajsdotter har skrivit en ny bok, "Kungens alla hästar", som handlar om hur hon kommunicerar med kungen av Jordaniens hästar. Har redan beställt den på internet. Jag älskade hennes första bok "Zander och tiden", för att den bekräftar det jag alltid har känt, att det är möjligt att kommunicera med djur. Sedan tror jag att orsaken till att jag ännu inte har den förmågan är att jag fortfarande inte har lärt mig att gå mitt hjärtas väg fullt ut, men jag jobbar på det.   :-)

Här är en intervju med Emelie Cajsdotter:

http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.711423&renderingdepartment=2.4034

På sista tiden har jag försökt bedriva opinionsbildning genom min blogg, har jag märkt. Det jag idag vill framföra, är att boken "Finding Freedom" av Jarvis Jay Masters borde översättas till svenska. Den är skriven av en dödsdömd fånge i USA, och beskriver små episoder ur hans liv, samtidigt som det skildrar hans utveckling från arg ung man till praktiserande buddhist. Boken är jättebra och skulle med fördel kunna läsas av gymnasieelever i skolorna. Särskilt av de elever som riskerar att själva hamna i fängelse, av vilka jag har träffat en hel del under mina år som lärare.

Det är skrämmande hur många unga killar som faktiskt beundrar kriminella gäng och maffiametoder. Där har många före detta kriminella en viktig funktion att fylla. Ut i skolorna och prata! Sedan tänker jag också att det inte är så konstigt att många lärare och före detta lärare, inklusive jag själv, känner sig otillräckliga. Vi känner inte till något om den kriminella världen och har aldrig lärt oss hur man till exempel bemöter en klass där alla uttrycker starkt främlingsfientliga åsikter. En gång när jag jobbade som vikarie, så kom två elever in mitt under lektionen och började skenavrätta varandra med en vapenatrapp. Hur skulle ni reagera i en sådan situation?Detta är en av många anledningar till att jag lämnade läraryrket.

Jag tror att boken av Jarvis Masters skulle kunna sälja bra. Dessutom behövs det andra röster inom litteraturen, än de traditionella. Läs mer här: http://www.freejarvis.org/

Såg alldeles nyss ett superintressant TV-program, "Vad är en människa?" där Fredrik Lindström intervjuade Thomas Ljungberg, psykofarmakolog. Förutom att jag tycker att Fredrik Lindström är en ganska jobbig person att lyssna på, särskilt när han avbryter, och att hans sätt i detta program att plötsligt vända sig mot kameran, som för att tala direkt till sin publik, var oerhört störande, så var ämnet som han och Thomas Ljungberg talade om så intressant att jag inte kunde låta bli att fortsätta lyssna.

Äntligen börjar jag förstå varför jag har mått så dåligt av att jobba i skolan. Äntligen börjar jag förstå varför jag behöver ha katter omkring mig, och varför jag behöver vara i naturen, äntligen börjar jag förstå en hel del. (Ni kanske inte alls förstår, vad vet jag.) Jag måste bara läsa boken!

På en hemsida på nätet hittade jag följande sammanfattning av Ljungbergs bok, "Människan, kulturen och evolutionen", som jag nog får lägga till mina kommande bibliotekslån:

"Om man försöker beskriva människans psykiska fungerande utifrån de kunskaper som finns idag om evolutionsbiologi, antropologi mm, och jämför detta med den psykodynamiska (Freud m fl) beskrivningen, så stämmer inte bilderna helt överens. Det förra beskriver människan i något sorts naturtillstånd, det senare beskriver människan i 1900-talets västliga kultur. I sin bok "Människan, kulturen och evolutionen" visar Thomas Ljungberg på en förklaring till skillnaden. 

När man utsätts för ett oundvikligt hot av något slag startar vanligtvis en automatisk, ej viljestyrd, psykisk skyddsfunktion. Eftersom en självhävdelse skulle innebära fara i denna situation, måste den hållas tillbaka - förträngas, och lagras därför i ett slags buffertminne tillsammans med de känslor av fara mm som ett självhävdande skulle innebära. Istället upprättas en handlingsplan för hur man skall ta sig ur hotet genom att t ex ställa sig på den hotande gestaltens sida. Denna handlingsplan gör att man får något att tro på eller hoppas på, och man känner sig förtröstansfull eller rentav lycklig. Handlingsplanen, den nya roll som man därmed försöker spela, den nya föreställningen om den hotande gestalten som god mm kallar Thomas Ljungberg för "kapitulationsrollsgestaltning".

På grund av kapitulationsrollsgestaltningen kommer man att känna sig trygg inför den hotande gestalten. Istället kommer de egna inre behoven att utgöra ett hot mot den nya tryggheten, och därmed kännas "fel". Kapitulationsrollen däremot känns "rätt". Man kommer i de avseenden som berör kapitulationen att bete sig så som kapitulationsrollen kräver istället för att bete sig enligt det egna ursprungliga fungerandet. Man blir en annan person i psykiskt avseende och den psykiska uppmärksamheten kommer att riktas i första hand mot omgivningen istället för de egna ursprungliga behoven.

Om den hotande gestalten skiftar karaktär, eller man kan finna "skydd" hos en annan, synbarligen mindre hotande, gestalt, kan kapitulationsrollsgestaltningen omformas, varvid en ny lyckokänsla kan upplevas, samtidigt som kapitulationsrollsgestaltningen fördjupas.

När ett barn föds vet det inget om den kultur det fötts till, utan förväntar sig att bli behandlat så som naturen och evolutionen skapt oss till behandla barn. Hos naturlevande folk (jägar/samlarfolk) befinner sig spädbarn i ständig kroppskontakt med mamman eller annan person, och de ammas oftare och under längre tid än i vår kultur. Motsvarande gäller också för övriga primater.

Thomas Ljungberg menar att ett spädbarn upplever dessa och andra "felbehandlingar" som ett slags hot. Att bli lämnad ensam i ett mörkt rum känns som en livshotande fara. Under barnets vidare uppfostran till anpassning i vårt samhälle tvingas barnet att kapitulera inför alla de förändringar som civilisationen genomgått under tusentals år. Vi tvingas att leva under en mängd kapitulationer, som totalt förändrar vårt psyke. Olika kulturer innebär olika kombinationer och typer av kapitulationsrollsgestaltningar ("nationalkaraktärer"?). De individuella kapitulationsrollsgestaltningarna kan sägas vara det som vi kallar för vår "personlighet"! Det psyke som den psykodynamiska teorierna beskriver är inte människans ursprungliga psyke, utan ett förvridet sådant. 

Kapitulationsfunktionen är alltså inte viljestyrd. Den finns till för att avvärja ett tillfälligt hot. Till den hör även en avvecklingsfunktion, inte heller den viljestyrd. Den kan träda i kraft när man åter befinner sig i trygghet, eller på något sätt vågar möta och utmana det verkliga hotet. Genom att vara ödmjuka och öppna inför våra eget inre, ursprungliga behov mm, och samtidigt våga möta alla hot man avvärjt med sina kapitulationsrollsgestaltningar (som kan innebära uteslutning ur samhällsgemenskapen och till och med risk för livet) kan avvecklingsfunktionerna träda i kraft, och ens eget verkliga jag framträda. 

Det nya sätt att tänka som till följd av kapitulationsrollsgestaltningarna träder fram i vår kultur kallar Thomas Ljungberg för "naturvetenskapligt tänkande", ett sakligt beskrivande tänkande som är ägnat att kontrollera och manipulera omgivningen, och som skiljer sig från det ursprungliga tänkandet (och som återfinns hos en del jägar/samlar-folk idag) som kan beskrivas som emotionellt-symboliskt och som mer lämpar sig för att t ex tona in sig i naturen. Även tidsuppfattningen ändras. 

Intuitionen kan beskrivas som de kunskaper som vi ärvt genom evolutionen och som vi skall kunna falla tillbaka på när ingen lämplig nyförvärvad kunskap finns tillgänglig för den aktuella situationen. Våra känslor menar Thomas Ljungberg (även: Joseph LeDoux; "The Emotional Brain", Simon & Schuster, New York 1996) är en förmedlande länk mellan intuitionen och tänkandet. Kapitulationsrollsgestaltningarna förhindrar de rätta känslorna, och därmed tappar vi kontakten med vår intuition En nyförlöst mor i vår kultur måste till stor del använda sig av inlärda kunskaper om hur hon skall bete sig mot barnet. Ursprungligen kunde kvinnorna helt lita till sin intuition, veta att de automatiskt gjorde helt rätt i varje ögonblick (precis som de vilda djuren). Vi har såsmåningom, via vårt naturvetenskapliga tänkande och kunnande, med stor möda, i mycket skaffat oss de kunskaper som vi egentligen har "gratis" inprogrammerade i vår "hårdvara". Problemet är dock att vi närmat oss den kunskapen så att säga från fel håll, och kommer aldrig att nå riktigt ända fram. Det nyfödda barnet känner att mamman hanterar det inlärt rätt och inte intuitivt rätt.

När man läst och satt sig in i "Människan, kulturen och evolutionen" framträder mycket av människors beteende och förhållande till varandra i ett annat, begripligare ljus. Många försök som görs att beskriva nutidsmänniskans psyke utifrån ett evolutionärt betraktelsesätt ("en man som är så och så får fler barn än andra" osv, därmed ursäktande sådana mäns beteende idag) kan framstå som helt felaktiga med tanke på att vårt civiliserade, kapitulerade beteende i många avseenden inte alls har med evolutionen göra. Vi fungerar ju ofta tvärt emot våra egna ursprungliga intressen. Att själv utgöra ett hot är en mycket vanlig strategi i kapitulationsrollen, och den inre kanske goda och omtänksamma personen som man egentligen är, känns direkt livsfarlig att släppa fram. "

Jag fick bilder på Billie idag och ett roligt mail, och tänkte visa dem för er så småningom. Men först vill jag berätta för er om skam. Jag läste en tidning som heter Populär psykologi på gymet idag och så började jag läsa den västerländska buddhistiska nunnan Pema Chödröns bok "When things fall apart" när jag kom hem.

En känsla av skam har man när man känner att något är fel på en, och den bottnar i rädslan att bli utesluten ur den mänskliga gemenskapen. Kvinnor i åldern 37-56 (tror jag det var) är de som känner mest skam, och det de skäms mest av allt för är deras egna kroppar. Visst är det märkligt?  Tidningen intervjuade olika kvinnor om vad just de skäms för. Det var allt från att de inte var tillräckligt fina i håret, till att de kände sig tjocka till att de hade för lite pengar. Tänk att vi människor går omkring och klankar ner på oss själva i tankarna titt som tätt! Och att vi håller på och kämpar för att bli tillräckligt högpresterande/vältränade/snygga/rika för att känna oss fria från skam. Men hjälper det att hålla på och kämpa så där? Nej, jag skulle inte tro det. Vi skäms ändå. Jag skäms till exempel för att jag inte inte lagar mat så ofta. Men tydligen är mina skamkänslor inte tillräckligt starka, för trots att jag skäms, så gillar jag helt enkelt inte att laga mat, och därför gör jag det ändå ganska sällan. Och jag som är mamma och allting!   ;-) Tänk om motivationen till att göra saker kom från vår glädje och lust i stället för vår rädsla för vad andra ska tycka!

Jag hör definitivt till dem som skäms. Hade jag vetat för 20 år sedan att jag, när jag blev äldre, skulle vara överviktig, utan jobb och utan ett särskilt intressant liv och att jag dessutom nätt och jämt kan hålla mitt hushåll flytande så skulle jag verkligen ha skämts. ;-)  Men å andra sidan: visst är det skönt att komma hem till någon som har det mer ostädat än man själv? Visst känns det bra att det finns någon i omklädningsrummet som är tjockare än man själv?

En sak som jag skäms för är att jag inte klarade av att jobba som lärare. Och jag vet inte ens vad det berodde på att jag bara bröt ihop. Men enligt Chödrön så är dessa tillfällen en fantastisk möjlighet att ge upp en massa illusioner om oss själva. Vi kan då omfamna våra egna ofullkomligheter i stället för att fly till sötsaker (i mitt fall), dataspel (också i mitt fall) alkohol, TV-tittande osv. När marken rämnar under våra fötter så har vi fått en möjlighet att genomskåda våra egna illusioner. Vi kan träna oss i att våga stå kvar även när det vi ser i spegeln inte är vackert. Jag älskar att läsa den här boken och jag ser fram emot att låta mer och mer av mig falska jag dö, för det är det som den andliga krigarens väg handlar om! :-)