Ni som har följt min blogg kommer kanske ihåg att jag för länge sedan skrev en artikel till tidningen Kattliv som de lovade att publicera. Men sedan verkade de av någon anledning ändra sig, så jag publicerar den här i stället. Läs och begrunda!

Din katt och din ekonomi

Att ha katt kostar pengar, och vi har alla en begränsad ekonomi. Vår ekonomi och vår kunskap påverkar kattens liv, på gott och ont. Med små förändringar kan du höja din katts välbefinnande en hel del, utan att det behöver bli dyrt. Vi har alla den privatekonomi vi har, men vi kan göra smarta eller mindre smarta val när det gäller våra kära familjemedlemmars hälsa. Vem har inte stått där i affären och valt mellan de dyrare och de billigare kattmatssorterna? Men att tänka ett steg längre kan löna sig ännu mer.

Billig mat bäst för plånboken?

Så här gör du idag

Du väljer den billigaste kattmaten. Ett bra sätt att spara pengar tycker du, och dessutom finns maten så bekvämt att köpa i dagligvarubutiken.

Så här kan det gå

När din katt blir lite äldre så börjar den få problem med sina njurar eller urinvägar på grund av att mineralsammansättningen i maten du gett har varit felaktig. Katten behöver därför gå till veterinären, vilket kostar en hel del, och blir eventuellt ordinerad att äta dyr specialmat, och den dör kanske tidigare på grund av hälsoproblem.

Gör så här i stället

Katter är utpräglade rovdjur, som är känsliga för matens sammansättning. Om man vill att katten ska leva ett långt och friskt liv så är matens kvalitet av stor betydelse. Katter behöver mat med hög halt av protein och fetter och med en balans mellan olika mineraler. Generellt sett så är kattmatens pris kopplat till kvaliteten. Kattmatsmärken som säljs hos veterinärer bygger på forskning i högre grad än andra kattmatsmärken. Vissa kattägare väljer att göra sin egen kattmat av rått kött med malda ben och inälvor, så kallad BARF, men det kräver också mycket kunskap för att sammansättningen av näringsämnen ska bli rätt.

Den man älskar matar man?

Så här gör du idag

Du ger din katt det den tycker är godast att äta och den får äta så mycket den vill. Räkor, tonfisk, grädde eller leverpastej blir det nästan varje dag, och att din kastrerade vän är lite rund om magen tycker du bara är fint.

Så här kan det gå

Din katt börjar på äldre dagar utveckla övervikt, diabetes, njur- och ledproblem, till stor del orsakat av att den ätit fel sammansatt mat i för stor mängd. Du får av din veterinär rådet att banta din katt, men det är lättare sagt än gjort. Dels börjar din katt tigga en massa, och dels har kelgrisen blivit lite lat och krasslig de senaste åren, så det är svårt att få den att röra på sig mer. Det blir en utdragen och smärtsam omställning för både dig och din katt. Det kan också hända att du måste ge din katt sprutor med insulin, om diabetessjukdomen har gått tillräckligt långt.

Gör så här i stället

En katt (i synnerhet en kastrat) ska ha en begränsad tillgång till ett anpassat foder, och den får gärna portioneras ut flera gånger dagligen. Vill man ge exempelvis räkor eller leverpastej som godis så ska mängden begränsas till högst en matsked leverpastej/tonfisk eller tre räkor i veckan. Väg din katt regelbundet och var uppmärksam på tecken till viktuppgång. Förebygg viktproblem från första början genom att du lär katten att den inte får något annat än kattmat av hög kvalitet och ibland något extra gott och nyttigt som ”fredagsmys”, exempelvis löskokt avsvalnat ägg eller råa kycklinghjärtan.

Ge din katt mat som är anpassad efter dess livsfas: okastrerade kattungar behöver kattungefoder, kastrerade katter ska ha kastrat- eller lightfoder och äldre katter ger man kattmat för seniorer. Portionera ut maten minst två gånger dagligen i lagom portioner enligt instruktionerna på foderpåsen. Minska mängden foder om kattens midja inte syns och känns. Fråga din veterinär om du är osäker. Låt helst din katt jobba för sin mat, till exempel genom att du lägger torrfoder i tomma toapappersrullar eller speciella foderbollar eller foderlabyrinter på olika platser i bostaden. Detta gäller i synnerhet innekatter, som behöver både mental och fysisk stimulans för att må bra och hålla vikten.

Synd om barnlös katt?

Så här gör du idag

Du väljer att inte kastrera din katt. Det känns lite otäckt att utsätta kisse för ett kirurgiskt ingrepp, och dessutom kostar det ju en del att kastrera.

Så här kan det gå

Din okastrerade hane smiter en dag ut genom ytterdörren och kommer sedan tillbaka flera dagar senare full av bitsår som blir infekterade. Han ylar på nätterna och han börjar kissa på dina fina möbler för att markera sitt revir. Det blir veterinärbesök och inköp av nya möbler.

Din okastrerade hona börjar plötsligt jama högt och länge. Sedan smiter hon ut och parar sig med första bästa hankatt. Två månader senare har du en kull ovälkomna kattungar att ta hand om. Att föda upp kullen kostar många gånger mer än det hade kostat att kastrera din hona. Du tänker att kattungarna i alla fall är roliga för barnen att leka med, men när det är dags att sälja kattungarna är det ingen som vill köpa dem. Du bidrar också till att sätta ännu fler ovälkomna katter till världen, trots att så många katter redan är hemlösa i Sverige och katthemmen är överfulla.

Alternativt så ger du din hona p-piller i stället för att kastrera, för att det kostar mindre på kort sikt. Några år senare har din hona fått juvertumörer, och den omfattande operationen kostar mycket mer än en kastrering hade kostat.

Gör så här i stället

Kastrera katter av båda könen vid 6 månaders ålder. (Förr steriliserade man honkatter, men det ingreppet görs inte längre.) Kastrering av katten är bäst både för den enskilda katten, för ägaren och för problemet med alla oönskade katter som blir avlivade eller får bo på katthem. Kastrerade katter blir mindre stressade, mer lekfulla och är bättre lämpade som sällskapskatter än okastrerade katter. Forskning visar att kastrerade katter lever längre, och dessutom slipper kastrerade honkatter riskerna vid dräktighet och förlossning, och de behöver inte heller råka ut för livmoderinflammation eller juvertumörer. Att honkatter skulle må bäst av att få en kull är helt enkelt en långlivad men felaktig myt.

Att föda upp katter på ett seriöst sätt är en svår konst, och om man verkligen vill satsa så är den bästa vägen att först lära sig så mycket som möjligt om ämnet genom att läsa böcker, gå kurser och skaffa sig en mentor. Det mest ansvarsfulla man kan göra är att föda upp raskatter, då efterfrågan från seriösa kattköpare är mycket större på raskatter än på huskatter*. Att bli kattuppfödare kräver en hel del tid och pengar, och man ska fundera igenom saken noga innan man bestämmer sig. Om man till exempel inte får sina kattungar sålda, så måste man vara beredd på att behålla dem hemma hos sig själv. Eftersom en kull kan bestå av upp till sju-nio kattungar, så kan det bli många katter att ta hand om. De allra flesta kattuppfödare av raskatter i Sverige har uppfödningen som en hobby, och de går inte med ekonomisk vinst.

En katt blir väl aldrig sjuk?

Så här gör du idag

Du skaffar ingen veterinärvårdsförsäkring till din katt. Det kostar ju några hundralappar om året, och de pengarna kan man väl använda till roligare saker?

Så här kan det gå

Din katt råkar ut för en allvarlig olycka och veterinärkostnaderna beräknas uppgå till över 50.000 kronor. Du har inte de pengarna så din älskade katt kan inte få någon hjälp. Inte nog med att din katt dör, du får dessutom leva med vetskapen om att en försäkring kanske hade kunnat ge din katt livet tillbaka.

Gör så här i stället

Skaffa en veterinärvårdsförsäkring till katten redan från början. Det blir inte många kronor i månadskostnad, men det kan vara guld värt om något skulle hända. Självklart måste man som kattägare ändå ha en rejäl ekonomisk buffert som täcker självrisk och andra oförutsedda utgifter.

Hur ska man spara pengar då?

Det finns många bra sätt att spara pengar som kattägare. Ett bra sätt är att endast ge katten en begränsad mängd torrfoder av hög kvalitet upp till sju års ålder, alltså inget våtfoder. Det sparar man mycket pengar på, och katten får dessutom tugga ordentligt, vilket är bra för tänderna. Komplettera gärna med lite löskokt ägg och rått kött eller inälvor då och då. Äldre katter kan man gärna ge våtfoder av hög kvalitet, eftersom de kan ha känsliga tänder och tandkött. Köp aldrig så kallat ”kattgodis” eller ”kattvitaminer”, de kostar mycket i förhållande till innehållet och kan ge katten fel sammansättning på näringsämnen. Jag brukar i stället använda provpåsar av andra kattmatsmärken som kattgodis.

Man kan även spara mycket pengar på att välja en billigare sorts kattsand. Var uppmärksam på att katten kanske inte gillar sanden du väljer, så du får prova dig fram. Kolla gärna kattsandstester på nätet för att hitta en sort som är både bra och billig. Sandlådor och matskålar kan man köpa på lågprisbutiker eller second hand. Slutligen kan man bygga jättesnygga klösträd och göra roliga kattleksaker helt själv till en bråkdel av priset för färdigköpta!

Fotnot: En huskatt är en katt utan stamtavla. Alla raskatter har registreringsbevis eller stamtavla, annars är de inga raskatter.

Emelie Nilsson är SVERAK-diplomerad kattuppfödare sedan 2008 och har genomgått kattkurserna Pawpeds G1, G2 och G3. I hennes hem bor katterna Cornelia och Elton.

Jag skickade med några foton också, men jag kommer inte ihåg vilka. Bildtexterna såg i alla fall ut så här:

Kattungar som får en balanserad föda, blir friskare som vuxna. Att ge katten bra mat är alltså en sorts hälsoförsäkring. Bättre då att spara pengar på leksaker, skålar eller klösträd.

Kattsand är något man kan spara pengar på, utan att det behöver gå ut över kattens hälsa. Tänk på att sanden inte får vara vass för kisses känsliga trampdynor. Klumpbildande sand är mer praktisk att avlägsna.

En katt ska inte bara äta matrester från människornas måltider. Kattens naturliga föda är möss, som den äter med ben och inälvor och allt. Kan man hitta en kattmat som i sin sammansättning liknar möss, då har katten stora chanser att få ett bra liv.

Nu har jag Chanel och Elton varit hos veterinären och gjort HCM-test. Bådas hjärtan såg fina ut, så NU BLIR DET PARNING PÅ NÄSTA LÖP!!!!   (Bellinis hjärta testades också med normalt resultat härom dagen. Läs mer om Bellini här: http://bellini.swenstrom.se/katten-bellini/) Jag ser verkligen fram emot att få kattungar igen! Fodervärden: var beredd på att vi kommer att hälsa på OFTA!   Vad gäller de kommande kattungarna så tror jag att de kommer att bli lekfulla, aktiva och nyfikna i temperamentet, eftersom båda föräldrarna verkar vara såna, i alla fall utifrån vad jag kan läsa på Bellinis blogg.

Bilderna visar Chanels första kull, G-kullen.

Inom djuravel så kallar man en medfödd missbildning eller likande för defekt. Så säger vi ju inte om människor, för det låter lite negativt. När man föder upp katter så behöver man känna till lite om vanliga defekter. Jag har fått för mig att den sibiriska rasen är rätt förskonad både från defekter och sjukdomar jämfört med andra raser, och det tror jag dels beror på den stora genetiska variationen, dels på att rasen är ganska ny och att uppfödare idag är mer kunniga på hälsoområdet än man var förr.

En allmän rekommendation är att man inte ska avla på en katt som är sjuk eller har en defekt, men det kan finnas undantag från den regeln. Till exempel så kan någon katt vara särskilt viktig för aveln på grund av att den har en ovanlig stamtavla, och då kanske man tycker att det är okej att avla på den trots att den exempelvis har en svansknick. (En svansknick kan vara att svansen är böjd eller har en knöl eller liknande. Bland hundar säger man svanskrok.)

Men även bland sibiriska katter förekommer förstås både defekter och sjukdomar ibland, och en sak som jag tycker är väldigt bra är att vi har ett avelsråd inom Sällskapet sibirisk katt dit uppfödarna rapporterar in defekter och sjukdomar. Registret är inte öppet så att alla kan läsa det, men om man som uppfödare frågar avelsrådet om en speciell katt som man funderar på att avla på eller köpa, så kan man få veta vad som finns inrapporterat.

Tyvärr blir det lätt så när man håller på med uppfödning att många uppfödare pratar illa om andra uppfödare, till exempel om någon uppfödare råkat ut för sjuka eller defekta katter i sin uppfödning. Därför försöker många uppfödare hemlighålla hälsoinformation på grund av att de inte vill bli utsatta för andras elaka prat. Nackdelen med detta är att det blir svårt att aktivt arbeta mot sjukdomar, eftersom uppfödarna inte är öppna mot varandra. Några uppfödare kanske tror att de är ensamma om ett visst problem, bara för att ingen pratar om det, trots att det är jättevanligt. Detta är väldigt synd, för då blir det ett klimat som präglas av rädsla. Tycker ni inte att jag borde föregå med gott exempel?

Först vill jag berätta att när jag började föda upp katter så råkade jag ibland ut för att personer skrev elaka kommentarer på bloggen. Därför blev jag mer försiktig med vad jag skrev, så jag har inte tidigare berättat på bloggen om defekter och sjukdomar som jag råkat ut för i min uppfödning, men nu tänkte jag göra det:

Av de 37 kattungar som mina honor har fött hittills, så har en katt haft navelbråck och en annan katt har haft en svansknick. Två kattungar har haft överbett. Ingen av dessa defekter är så allvarliga att katten själv mår dåligt av dem, tack och lov. Ytterligare en unge har haft en missbildad njure, vilket upptäcktes när man skulle veterinärundersöka den av en annan orsak. En katt har vid vuxen ålder fått ett blåsljud på hjärtat, vilket inte verkar vara kopplat till någon sjukdom. Två kattungar från min uppfödning har dött i samband med förlossningen, vilket inte är en defekt, men jag tar med det ändå. Två katter från min uppfödning har drabbats av dödliga sjukdomar, och sånt är förstås otroligt sorgligt både för ägarna och för mig som uppfödare.

Sammantaget: Dessa sjukdomar och defekter kan låta mycket, men om man jämför med människor, så har de flesta av oss någon liten "defekt" eller sjukdom också. Själv har jag till exempel överbett och skolios. Och förstås, ju fler katter man fött upp, desto större blir risken att någon av dem drabbas av något. En defekt som varken veterinärer eller kattdomare brukar titta på så ofta är kobenthet. Jag tycker att man om möjligt ska undvika att avla på katter med kobenthet, eftersom det gör att det blir en snedbelastning på kattens knän och leder. Sedan finns det försås flera andra defekter som jag inte har skrivit om här, men jag ska i alla fall nämna ytterligare två: kryptorkism betyder att hankattens ena testikel inte har vandrat ner i pungen. Sådana katter får man inte avla på, men katten själv mår inte dåligt av det. En kattunge med gomspalt brukar man avliva. Den kan inte dia eftersom det finns ett hål i gommen.

Ju längre jag håller på med uppfödningen, desto fler Miss Emmi's-katter kommer så klart att drabbas av sjukdomar, eftersom sjukdomar är vanligare ju äldre katterna blir. Än så länge är de katter jag fött upp unga.

Om man har en raskatt som drabbas av en sjukdom eller hälsoproblem så tycker jag att man ska meddela kattens uppfödare. För oss uppfödare är denna information ovärderlig, och den kan bidra till att vi kan föda upp friskare katter i framtiden.

Söta Lisen är den hona som fått flest ungar i min uppfödning hittills. Hela 16 fina ungar fördelat på tre kullar är hon mamma till!

Ibland blir man bara så less. Hos veterinären (Husdjurshälsan) brukar de alltid säga till mig att kattungarna ska grundvaccineras med två veckors mellanrum. Men idag när jag skulle vaccinera för andra gången så fick jag inte det, utan jag fick åka hem igen. Orsaken var att det nu plötsligt ska vara 3 veckors mellanrum mellan vaccinationerna och att det kan vara farligt annars.   Suck! Varför sa då ingen det till mig när jag bokade vaccinationerna med två veckors mellanrum, undrar jag? Så nu har jag fått en ny tid samma dag som kattungarna ska flytta, vilket inte är optimalt, med tanke på stressen som det innebär att båda flytta och vaccinera. Tänk vad praktiskt det hade varit om man hade varit veterinär, då hade man kunnat vaccinera och chipmärka alla kattungar helt själv! 

En stor, känd och framgångsrik finsk uppfödare av sibiriska katter skriver på sin hemsida att de inte säljer katter till uppfödare som sätter sina nyinköpta katter i karantän. De säljer inte heller till uppfödare som omplacerar sina tidigare avelskatter. Man kan undra hur de resonerar? Kanske så här: "Även om veterinärer säger att man kan minska smittspridningen genom att sätta nyinköpta katter i karantän och genom att inte ha fler än ca 6 katter tillsammans, så stämmer det inte. Vi vet bättre än de vad som är bäst för katterna, så det så!"  

Hittade en jätteintressant studie som handlar om beteendestörningar hos husdjur. Läs den här.

Jag har idag köpt Prokolin till lilla Lotis (han tyckte VERKLIGEN INTE om det!) och jag har bytt till Gastro Intestinal torrfoder och våtfoder för hela Lavas familj, eftersom både Lava och Lotis verkar ha känsliga magar. Jag mår bra av att känna att jag gör allt jag kan för den lilla kattfamiljen, som nu verkligen har vunnit mitt hjärta. Som en extra säkerhetsåtgärd så låter jag kattfamiljen fortfarande leva i en egen del av lägenheten, ifall de till exempel skulle bära på någon smitta, men även för att de ska få lite lugn och ro efter allt de gått igenom.