Miss Emmi's sibiriska katter

Alla inlägg under september 2012

Av Emelie - 22 september 2012 23:27

Ni som har läst mitt förra inlägg om varför det är så ovanligt med röda honkatter vet att den röda genen hos katter ärvs könsbundet, vilket gör att den skiljer sig från andra färggener. Här nedan kan ni se vilken färg kattungarna får om man parar röda, svarta respektive sköldpaddsfärgade katter:


1. svart hane + svart hona = svarta honor och hanar

2. röd hane + röd hona = röda honor och hanar

3. svart hane + röd hona = sköldpaddsfärgade honor och röda hanar

4. röd hane + svart hona = sköldpaddsfärgade honor och svarta hanar

5. sköldpaddsfärgad hona + svart hane = sköldpaddsfärgade och svarta honor, röda och svarta hanar

6. sköldpaddsfärgad hona + röd hane = sköldpaddsfärgade och röda honor, röda och svarta hanar


Observera apropå det förra inlägget: I exempel 2, 3, 5 och 6 kan hankattungarna bli röda, men endast i exempel 2 och 6 kan honkattungarna bli röda. Klicka här för att läsa mitt förra inlägg om varför honkatter så sällan är röda.



Av Emelie - 21 september 2012 16:17

Många människor vet att det är vanligare med röda hankatter än med röda honkatter. Men det är inte lika många som vet varför. Vissa människor tror till och med att honkatter inte kan vara röda, men det stämmer inte. För att förenkla min beskrivning så kommer jag att kalla alla katter med svart grundfärg som inte bär på anlaget för rött för svarta och alla med röd grundfärg för röda. (Ska man vara noggrann så finns det även blått, creme, vitfläck, olika mönster osv, men dessa färger och mönster beror på andra gener än den vi ska skriva om här.)


De allra flesta katter har en svart grundfärg och bär därför inte på genen som gör att pälsen blir röd. Sådana katter kan se ut på många olika sätt, till exempel så här:

       

 

Sedan finns det några katter som bär på genen för röd färg. Denna gen kallas O-genen. Den genen sitter på kattens X-kromosom (könskromosom), vilket gör att den ärvs könsbundet. En katt som bär på det röda anlaget kan se ut så här:

     

   

Om ni tänker på alla katter ni har sett så är det mycket vanligare med katter som har den svarta färgen än med katter som bär på den röda genen. Orsaken till att det är så ska vi inte gå in på här.


Nu ska vi titta lite på den grundläggande genetiken: Alla gener och kromosomer hos en levande varelse förekommer i par. En katt har 38 kromosomer. Ett av kromosomparen bestämmer om katten är en hona eller en hane. Hankatter har kromosomerna XY och honkatter har XX. När katterna får ungar så ärver honkattungarna en X-kromosom från sin mamma och en annan X-kromosom från sin pappa. Hankattungarna ärver en X-kromosom från mamman och en Y-kromosom från pappan. Eftersom genen som avgör om katten har röd eller svart grundfärg sitter just på X-kromosomen, så måste det alltid vara mammans färg som bestämmer om hankattungarna får en röd grundfärg eller inte. Hankattungen har ju bara en enda X-kromosom, och den ärver han alltid från sin mamma. Sin Y-kromosom ärver han från pappan. Om hans mamma är röd så blir hankattungen alltid röd och om mamman är svart så blir hankattungen alltid svart (i princip).


Det kan vara bra att veta att det här med könsbunden nedärvning bara gäller för det röda anlaget. Alla andra färg- och mönsteranlag hos katt sitter på andra kromosomer, och ärvs därför helt oberoende av kön.


En honkattunge har ju däremot två X-kromosomer, den ena ärver hon från sin mamma och den andra från sin pappa. De flesta honkatter har två X-kromosomer som kodar för svart, eftersom den svarta färgen är vanligast både bland hanar och honor. Men vad händer då om honans pappa är röd och hennes mamma är svart eller tvärtom? Jo, då får honkattungen både ett rött och ett svart anlag, och då kallas hon sköldpaddsfärgad. Hos en sköldpaddsfägad hona så kodar den ena X-kromosomen för svart färg och den andra för röd färg. Eftersom hanar bara har en X-kromosom så kan de i princip inte bli sköldpaddsfärgade, men det finns alltid undantag som bekräftar regeln. Läs mer om avancerad genetik och om fenomenet sköldpaddsfärgade hanar här. Sköldpaddsfärgade katter kan se ut så här:

   

     

Hos en sköldpaddsfärgad hona så kodar den ena X-kromosomen för den svarta färgen och den andra X-kromosomen kodar för den röda färgen. Slumpen avgör under fosterutvecklingen var i pälsen de olika färgerna hamnar. Slumpen avgör också vilken av de två X-komosomerna som var och en av honans ungar kommer att ärva. Vissa människor anser att sköldpaddsfärgade honor har sämre temperament än andra katter. Jag vet inte om det stämmer, men en gång pratade jag med en veterinär som sa att han tror att det beror på att pigmentet i pälsen även påverkar kattens hjärna. Men om det är det röda pigmentet som gör att katter får sämre temperament så tycker jag att det borde vara så att röda katter också har sämre temperament, men så verkar det inte vara, så jag är skeptisk tills motsatsen bevisas.


Så, vad krävs för att en hankatt ska bli röd? Det som krävs är att hans mamma är röd eller sköldpaddsfärgad, eftersom hanen ärver sin enda X-kromosom från mamman. En sköldpaddsfärgad hona kommer statistiskt sett att ge vidare det röda anlaget till hälften av sina söner. En röd hona (som ju har två X-kromosomer som båda kodar för det röda anlaget) kommer att ge det röda anlaget till samtliga av sina söner. Visserligen finns det inte så jättemånga röda honor, men det finns lite fler sköldpaddsfärgade honor, och utifrån det så är det relativt stor sannolikhet att en hankatt ska bli röd.


Tittar vi därefter på vad som krävs för att en honkattunge ska bli röd, så är det fler saker som ska stämma, och sannolikheten är därför mycket mindre: En honkattunge ärver ju en X-kromosom från pappan och en annan från mamman. Det innebär att för att en hona ska kunna bli röd, så måste pappan vara röd, dvs bära på det röda anlaget och mamman måste vara antingen röd eller sköldpaddsfärgad (och om mamman är sköldpaddsfärgad så måste honkattungen ärva just det röda anlaget, inte det svarta, vilket kommer att ske i hälften av fallen).


Ni kan säkert se att det är mycket mindre chans att det råkar vara så att både pappan och mamman bär på det röda anlaget än att bara mamman gör det, eftersom katter med svart färg är så mycket vanligare är katter med röd färg. Även om det är lika vanligt att en honkattunge har en mamma som är röd eller sköldpaddsfärgad, som att en hankattunge har det, så är det ju bara de honkattungar som också har en röd pappa som själva kan bli röda! Och detta är alltså förklaringen till att röda honkatter är mycket ovanligare än röda hankatter! (Se även mitt nästa inlägg där jag förklarar vilka färger kattungarna blir utifrån föräldrarnas färger.)

 

Den här rödmönstrade skönheten heter Lady, och hon är en ovanlig honkatt på så vis att hon är röd. Även om hennes föräldrar kanske är okända så kan vi med genetikens hjälp fastställa att hennes pappa måste ha varit röd och hennes mamma röd eller sköldpaddsfärgad. Vi vet också att alla Ladys kattungar av hankön blir röda, medan ungarna av honkön blir röda eller sköldpaddsfärgade, beroende på pappans färg. (Och tittar vi på bilden så ser vi ju en liten rödmönstrad sötnos i bakgrunden.)


Överkurs för genetikintresserade: Måste bara berätta om min röda huskatt Kajsa. Hennes mamma var sköldpaddsfärgad, och i kullen fanns det en helt bedårande blandning av röda, sköldpaddsfärgade och vita kattungar. Om vi ska göra en "fantombild" av pappan till den här kullen så måste han ha varit vit, men med röd grundfärg under det vita. Det vita är ett dominant anlag, vilket innebär att minst en av föräldrarna måste vara vit för att avkomman ska bli vit. Det vita anlaget gör så att den röda eller svarta grundfärgen "målas över" av det vita, eftersom anlaget för vitt är det mest dominanta färganlaget som finns hos katter. Teoretiskt sett så kan det förstås även vara så att Ladys mamma eller pappa var vit med anlag för den röda färgen.


Alla katter på bilderna söker nya hem genom Kattkommando syd. Om du ska skaffa katt så rekommenderar jag att du kontaktar ditt närmaste katthem. Kom ihåg att katter av båda könen ska kastreras vid 6 månaders ålder, då det finns så många hemlösa katter som vi behöver ta hand om innan vi avlar fram nya! Vissa tror att katthonor mår bäst av att få en kull innan de kastreras, men detta är bara en myt som inte har något med verkligheten att göra.


Av Emelie - 20 september 2012 21:58

Jag önskar att min kropp var smal och vältränad och att mitt psyke var som Eckhart Tolles, och att jag hade ett överflöd av pengar och ett roligt jobb och att jag kände mig lycklig och full av energi större delen av tiden, men jag är inte riktigt där ännu, så jag får bara gilla läget, eller hur? Och, som jag antydde i det förra inlägget, vårt värde som människor ligger inte i det vi presterar. Vi befinner oss inte här på jorden för att visa oss värdiga, utan för att ha kul.  


Sitter just nu med Eckhart Tolle i lurarna och har lite svårt att fokusera på vad han säger på grund av alla tankar som snurrar, men det är okej.

 

Jag älskar den här bilden på Eckhart Tolle,

där en sköldpaddsmönstrad hona vilar på

hans axlar. Visst gillar vi människor som

gillar katter? Och visst är katter våra

andliga lärare på så många sätt?

Av Emelie - 20 september 2012 21:02

Ibland när jag pratar med andra föräldrar så får jag en känsla av att de har en ambition om att deras barn ska lyckas i livet, att deras barn ska vara duktiga och prestera bra, och att de ska bli framgångsrika. (Kanske beror det på området jag bor i: de flesta föräldrar är typiska medelklassföräldrar.) Den här målmedvetenheten avspeglas i att föräldrarna förväntar sig att barnen lägger ner mycket tid på läxläsning och olika fritidsaktiviteter. Föräldrarna verkar vilja att deras barn ska prestera så bra som möjligt inom olika områden så att det ska gå bra för dem i livet och att andra ska tycka att deras barn är duktiga. Det finns en sort ängslighet i allt detta som inte känns rätt för mig.


Varför har jag barn? För att det är kul! Jag tror att det bästa jag kan ge mitt barn är att leva mitt eget liv så väl jag kan och att följa min glädje, för barn gör inte som man säger utan som man gör. För mig är det viktigare att min dotter lär sig att lyssna på sina känslor av glädje och sin inre vägledning än att hon försöker anpassa sig efter hur andra tycker att hon ska vara. Jag vet, i vårt samhälle är det inte det lättaste att leva så här, men för mig finns det ingen annan väg än den som leder inåt.

Av Emelie - 20 september 2012 08:54

Hej!
 
Jag läser allt jag kommer över om allergivänliga kattraser på internet, och  råkade komma på din blogg. Nu vet jag inte hur man skriver kommentarer i  bloggen, så jag kontaktar dig så här i stället.
 
Jag blev jätteglad att se att du tar detta med allergivänlighet på allvar  och vill göra en god gärning genom att hjälpa allergiker. Jag tycker som du, att  ju mer allergivänliga man lyckas göra katterna, desto färre omplaceringar  behöver det bli. Medan vi väntar på att läkarvetenskapen ska lösa allergins  gåta, förstås. Det idealiska vore ju att människorna inte behövde bli  allergiska, men vi är ju tyvärr ännu långt därifrån. Under tiden måste väl den  nästbästa lösningen vara att försöka göra djuren mer allergivänliga (utan att  det går ut över djurens hälsa på något sätt). Utseendet är för mig oviktigt,  alla katter är söta. Jag hoppas bara att sibiriern får behålla sitt nuvarande  utseende, så det inte går som för den stackars persern. Jag är så gammal att jag  minns hur de såg ut på 60-70-talen, och jag är förfärad och arg över vad man har  gjort med den rasen.
 
Här i Finland, där jag bor, tycks man inte ännu ta den sibiriska kattens  allergivänliga egenskaper på så stort allvar som man gör i USA, och som jag  trodde man gjorde i Sverige också. Av vad jag läst på nätet, verkar det finnas  många uppfödare i Sverige, som själva är allergiker, och som precis som du vill  föda upp allergivänliga katter. Jag är förvånad och ledsen att läsa i din blogg,  att du känner att du inte blir tagen på allvar av dina uppfödar”kolleger”. Att  det skulle vara oseriöst eller dumt. Så tycker en del uppfödare här i Finland,  men jag trodde man hunnit längre i Sverige. Jag har faktiskt skrivit till  Sällskapet Sibirisk Katt och frågat om allergentestning, och de försäkrade att  allergivänligheten är viktig. Men när kommer man här i Norden lika långt som i  USA, där de testar kattungarna och kan sälja dem med lägsta allergenhalten till  de mest allergiska köparna? Jag förstår att det måste bli dyrt, men jag tror  ändå att många skulle välja att betala mer och få en större säkerhet. Vad säger  du?
 
Stå på dig och fortsätt på din linje! Jag önskar att jag kunde köpa en  eller två kattungar av dig en dag, men avståndet till Helsingfors i Finland är  ju ganska stort. Vi har en allergivänlig uppfödare här i södra Finland. Men om  du någon gång börjar testa avelskatterna och kattungarna, så får man ju fundera.  Då skulle jag bli väldigt frestad Ler.
 
Till saken hör dock att jag måste vänta med mina kattplaner tills mitt ena  barn, som är mycket allergisk och har astma, har flyttat hemifrån. Men man måste  ju få ha drömmar och framtidsplaner också, eller hur?
 
Lycka till med din uppfödning!
 
Hälsningar,
 
Eva Hannus
Helsingfors,  Finland
 
Mitt svar:
 
Hej Eva!

Tack så mycket för ditt mail, och vad kul att  du har läst min blogg och börjat studera den sibiriska rasen!

Tråkigt nog förekommer det mycket elakt prat bland uppfödare av  olika djurslag, men det är inget jag bryr mig om eller lägger vikt vid, utan jag  fortsätter att föda upp katter så länge jag tycker att det är roligt. Glädjande nog så finns det flera allergiker som har köpt katt av mig och kunnat leva med sin katt trots sin kattallergi, men det finns även tyvärr de som varit här och testat och känt av sin allergi på en gång.

Vad gäller vetenskaplig testning av allergivänligheten, så var jag ett tag inne på att göra det, men nu föder jag upp i så liten skala att det inte längre är aktuellt. Meningen med att testa försvinner i stort sett när man inte föder upp i större skala. Jag har redan gott om seriösa intressenter till de katter jag föder upp, och det är viktigast för mig just nu. En sak som jag har förstått med allergitestning är  att det är ganska svårt att samla en tillräcklig mängd saliv från en katt för  att det ska gå att analysera. Dessutom finns det antagligen flera gener som  avgör hur hög halten av allergener är, och det finns ännu väldigt lite forskning  på området, så frågan är om testningen verkligen är pålitlig. Ytterligare en sak som försvårar avel med hjälp av vetenskaplig testning av saliven är att mängden allergener måste testas på ett vuxet djur, så man kan alltså inte göra  selektionen redan på kattungestadiet. Ytterst få uppfödare har de de praktiska  resurserna att de kan behålla kattungar tills de blir vuxna för att sedan mäta halten av allergener och först därefter välja avelsdjur. Slutsatsen måste därför bli att det är bäst att besöka ett testhem för att testa sin allergi, enligt min  mening, men oavsett hur mycket man testar så finns det inga garantier för att det kommer att fungera när katten väl har flyttat hem.

Jag håller  fullständigt med dig om att persern inte längre är en sund ras, och det är  tråkigt när uppfödare prioriterar utseendet framför katternas hälsa. Den  sibiriska rasen är fortfarande under utveckling, och jag tror att det finns en  större medvetenhet idag om riskerna med att föda upp djur med korta nosar, men så länge som det utseendet premieras på utställningar så kommer nog många att  fortsätta att vilja avla på det utseendet, och även bland sibiriska katter så  premieras korta nosar på utställningar. Tråkigt nog finns det inom kattförbundet  SVERAK (Sveriges kattklubbars riksförbund), där min kattklubb är medlem, ingen officiell diskussion om detta, utan det verkar som att man hellre vill sopa hälsoproblemen under mattan än ta itu med dem.

Jag håller tummarna för att din  dröm om att bli kattägare en dag kommer att bli sann!

Vänliga  hälsningar

Emelie

Av Emelie - 16 september 2012 14:45

Nu har vi varit på Bra-mat-mässan och testat massor av olika sorters vegetarisk mat. Det finns så mycket nytt och spännande, och man behöver verkligen aldrig äta enformigt när man är vegetarian! Vi gick runt och provsmakade  och köpte med oss en massa godsaker hem! Mest kul tycker jag det är att det finns så många nya produkter med hög proteinhalt. Vi köpte hem biffar och bullar och pålägg och ska testa hemma. Till på köpet blir våra nytränade muskler glada när de får proteiner!   

Vem är jag?

Var med och rösta!

Hur brukar du göra med katten/katterna när du reser på semester?
 Jag tar oftast med mig katten
 Jag låter oftast en granne/vän/släkting ta hand om katten (katten bor kvar i mitt hem)
 Jag brukar oftast betala någon en skälig summa pengar för att ta hand om katten (katten bor kvar)
 Jag låter oftast en granne/vän/släkting ta hand om katten (katten bor hos kattvakten)
 Jag brukar oftast betala någon en skälig summa pengar för att ta hand om katten (katt hos kattvakt)
 Jag lämnar oftast in katten på ett kattpensionat

Kattkurser jag gått

   

        

     

Här kan du ställa frågor!

166 besvarade frågor

Emmisibirier tidigare år!

Sök något i min blogg!

Saker jag skriver om!

Bloggkalender!

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14 15 16
17
18
19
20 21 22 23
24
25 26 27
28
29
30
<<< September 2012 >>>

Mina senaste inlägg!

Tidigare inlägg!

Massor av länkar!

Antal bloggläsare!

Skriv i min gästbok!

RSS-format!

Feedit

Happy Cat Kaoani

Bloggplatsen


Skapa flashcards