Det är sent och jag sitter som vanligt framför datorn. Idag har lilla Lo haft födelsedagskalas och det var rätt mycket förberedelser innan. Jag och H blev väldigt nöjda med själva kalaset, alla verkar ha haft det bra, fast Lilla Lo själv var inte riktigt nöjd. Det är något sorts prepubertalt missnöje som återspeglas i många saker i hennes liv just nu (hon fyller 10 år). Själv brottades jag med min gamla vanliga känsla av otillräcklighet som mamma, hustru och människa, tar inte lätt på saker så som många andra verkar göra. Sånt som kan verka så lätt för andra kan vara nästan oöverstigligt för mig. Att förbereda ett kalas kan göra mig väldigt stressad för, precis som i många andra situationer, så är min ambitionsnivå högre än min prestationsförmåga.

Nu i kväll har jag läst Geneen Roths bok "Women, food and God", och reflekterat över hur svårt det kan vara att bara äta när man är hungrig och när man sitter ner utan distraktionsmoment. Inser att jag ofta inte känner när jag är hungrig eller mätt och att jag har svårt att låta bli att äta framför TVn eller datorn. Just nu äter jag till exempel Proviva Blåbär med muesli medan jag skriver det här. I magen har jag i kväll mest känt någon sort kramp eller illamående, vilket inte alls är ovanligt för mig. Olika typer av magsmärtor har varit mer regel än undantag sedan jag flyttade hemfrån vid 18 års ålder. På konstellationsutbildningen i Norge har vi lärt oss att trauman ofta sätter sig i magen. Kanske är det så, vad vet jag? Jag ska inte fortsätta på den utbildningen, i alla fall inte inom den närmaste tiden, eftersom vi inte har råd.

Känner en sorts frustration för att jag inte har något jobb, utan bara ett maillöfte om ett jobb som "troligen ska börja i augusti". Längtar efter att ha ett jobb att gå till, efter att vara "som de flesta andra", träffa människor på dagarna och veta att jag har en uppgift. Är less på att stå utanför, vara annorlunda, inte passa in. På något sätt tycker jag att jag har gjort allt jag kan för att få ett jobb: utbildat mig till gymnasiekonom, journalist och gymnasielärare, sökt hundratals jobb och varit på massor av intervjuer, men på något sätt hamnar jag alltid i arbetslöshet ändå. Har funderat mycket på det som kommit fram i konstellationer och förstår att jag har haft många mönster som hållit mig tillbaka och gjort att jag har svårt att leva ut min fulla potential. Men så vill jag inte ha det längre! Och samtidigt vet jag att för att komma framåt så behöver man acceptera sin nuvarande situation fullt ut. Och min nuvarande situation innebär att jag är lite halvkrasslig, halvgammal, halvfet och halvtråkig. I alla fall är det så jag ser på mig själv. Och det känns inte så kul. Dessutom har jag, som alltid, en stark ensamhetskänsla.  

Tidigare i kväll tittade jag på en hemsida med en uppfödare som fått en goldenkattunge och det väckte mitt habegär. Började drömma om att föda upp goldenkatter! Men samtidigt ser jag att den där starka längtan jag har efter nya katter antagligen står för något annat, något mycket djupare. Nästan en existensiell längtan. Skulle vilja jobba vidare med detta i konstellationer, samtidigt vet jag att det inte är realistiskt för mig att åka till utbildningen i Norge den närmaste tiden. Kanske är det därför jag börjar längta efter olika substitut? En ny katt kanske kan fylla tomrummet, eller?   

Nej, det hjälper inte att försöka fly från sina obehagliga känslor, bättre då att träna sig i medveten närvaro. När jag känner som jag gör nu så brukar jag lyssna på Eckhart Tolle. Fast i kväll hade jag extremt svårt att koncentrera mig på vad han sa. Började tänka på allt möjligt annat samtidigt som jag kände den där oron eller krampen i magen. Men det hjälper ändå att ha honom i hörlurarna. Även om jag inte hör ett ord av vad han säger.