På söndag åker jag iväg på en speciell djurresa. Första stoppet blir Mölndal, där jag ska hämta de två omplaceringskatter som jag skrivit om tidigare här i bloggen. Det är en hona och en hane som jag ser fram emot att träffa! Eftersom honan är okastrerad och hanen kastrerad så gissar jag att hanen är den tjockaste av de två.   Efter det ska katterna åka ner till jourhemmet utanför Halmstad, där de ska få bo tills man hittar ett permanent hem åt dem.

Efter det åker jag vidare på min resa i husdjurens tecken till Katthemmet Kattfoten i Halmstad. På söndagskvällar har katthemmet öppet hus då alla som vill får komma och titta på katterna. Jag tycker det ska bli kul att träffa både människorna och katterna på katthemmet! Till Halmstad ska jag även ta med mig vår hamster Rosalina.

Då jag har bestämt mig för att lägga ner hamsteruppfödningen så har jag avtalat med Carina på Kronoskogens hamsteruppfödning om att komma och möta mig i Halmstad. Carina ska köpa Rosalina av mig och sätta ihop henne med en hane som heter Cladius för att det förhoppningsvis ska födas små söta sapphirefärgade hamsterbebisar med supertemperament i framtiden. Det känns bättre för Rosalina att hon får bo ihop med en annan hamster, än att som nu bo ensam, och så tycker jag att det är bra för de vintervita hamstrarna att så många individer som möjligt används i avel. Jag vet att Rosalina får det bra hos Carina och hennes dotter som båda älskar att ta hand om sina hamstrar. Carina skriver på sin blogg att hon älskar att städa hamsterburar, och det måste jag ju erkänna att jag inte gör.   Lilla Lo har sagt att det är okej att omplacera Rosalina så länge hon får behålla Yoshi och Peach, och självklart får hon det.

Nu när jag går utbildningen i Norge och när jag läser böcker av Franz Ruppert, framför allt hans senaste bok "Symbiose och Autonomi", så blir jag mer och mer klar över att om eller när jag börjar jobba som konstellatör så kommer jag att arbeta med intentionskonstellationer enligt de traumateorier som Ruppert har varit med om att utveckla. Jag inser nu att mycket av det som jag tidigare tagit för givet i arbetet med konstellationer inte nödvändigtvis behöver vara sant. Jag inser också att alla konstellationer inte hjälper klienten, samt att det krävs väldigt mycket av en konstellatör: att han eller hon ska ha den personliga mognad och den kunskap och erfarenhet som behövs för att hjälpa klienten till en större grad av autonomi. Kanske kommer jag en vacker dag att känna att jag har det som krävs för att bli konstellatör, kanske inte.

I fortsättningen kommer jag att läsa utbildningen i Norge på halvfart, detta för att jag ska ha möjlighet att spara ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna betala utbildningen. Planen är att jag ska åka till Oslo nästa gång i augusti. Jag känner att arbetet vi gör på konstellationsutbildningen hjälper mig mycket att bli mer av den jag egentligen är, och en stor del av tiden befinner jag mig "i process", dvs. min kropp och min själ håller på att bearbeta den senaste konstellationen, vilket kan ta sig både fysiska och psykiska uttryck.

Det känns som att jag äntligen har hittat ett verktyg som fungerar och som inte bara är ett önsketänkande, även om processerna man går igenom ibland kan vara smärtsamma, och även om utbildningen tar mycket tid och pengar i anspråk. Jag är övertygad om att det här sättet att arbeta med sitt inre kommer att få allt större spridning, av den enkla anledningen att det ger en trovärdig förklaring till hur vårt psyke fungerar och att det är en metod som verkligen hjälper människor att må bättre.

Jämfört med metoder och terapier som bygger på det talade språket så kan konstellationer gå mycket djupare, ända ner till fosterstadiet och till barndomen innan vi lärde oss tala. Det kan även gå bakåt i generationerna och låta oss titta på trauman som genom den symbiotiska bindningen till modern kan påverka oss, trots att händelsen drabbade våra förfäder och inte oss själva. Det är därför jag har fastnat för konstellationerna och för Franz Rupperts och Marta Thorsheims arbetssätt med intention och traumaperspektiv, och jag vill varmt rekommendera alla som har intresse att vara med på de workshops som arrangeras av Hellingerinstituet i Norge.

Dexters ägare skriver:

"Det är med stor sorg jag beslutat mig för att sälja min fina sibiriska katt Dexter. Jag är allergisk mot katter och även om det fungerade bra med just den här rasen i början har min allergi utvecklats och blivit värre. Vi har provat allt, men nu går det inte längre och det finns ingen anledning att vänta - särskilt inte för Dexters skull. Han är fortfarande ung, bara 9 månader, och har alla chanser i världen att anpassa sig till ett nytt hem.

Dexter är en katt med mycket integritet, han är försiktig av sig och rusar inte in i det okända med huvudet före, men till slut tar nyfikenheten överhand. Får han bara lära känna saker i sin egen takt (med lite hjälp på traven ibland) blir han snart trygg och bekväm i situationen. Dexter är en riktigt pratglad och meddelsam herre och är han tyst kan man börja fundera på om han somnat eller om det har hänt något. Dexter får sina ryck, som alla katter, men är överlag väldigt lugn. Han river sällan ner saker och han vet vad ordet "nej" betyder. Han kan också apportera när han är på det humöret och sitter på kommando (även det när han känner för det, det kan bli en viljornas kamp när det ska serveras mjukmat eller godis). Dexter är en gosig katt som vill mysa på sina egna villkor och det är när han kommer själv - då ska det gosas mycket och länge. Han är en väldigt snäll katt som tillåter det mesta även om kloklippning inte är någon större favorit. Han äter sitt torrfoder och dricker vatten ur skålen. Mjukmat går ner, men är inget han kräver. Jag tror Dexter skulle trivas bäst hos vuxna kattvana personer, han är lite reserverad mot nya människor och yngre barn är nog för oförutsägbara för Dexter som kan bli rädd vid plötsliga ljud och rörelser. Han funkar bra med andra katter och är inte aggressiv på något sätt, vare sig mot människor eller katter. Han tycker om sällskap, men klarar utan problem att vara ensam hemma. Dexter skulle funka bra som innekatt, men har nog inget emot att gå ut om det finns möjlighet. Han har nyligen börjat få gå ut lite på egen hand eftersom vi bor på landet. Det är läskigt, men spännande och han utforskar sakta men säkert sina utomhusdomäner.

Dexter är kastrerad och säljs därmed som sällskapskatt. Med sig kommer han att ha sin stamtavla (med veterinärintyg) samt alla sina saker som t.ex matskålar, toalåda, klösmöbler, leksaker och transportväska. Dexter är försäkrad i Folksam och denna försäkring kan överlåtas till den nya ägaren om så önskas."

Kontakt: hippievagnen [snabel-a] gmail.com

Det känns bra i hjärtat att tänka miljömedvetet, och jag har nyss kommit på en grej, som jag tycker är ganska smart: Cornelia har nu kommit in i en period där hon fäller mycket hår. Jag brukar borsta henne med en karda, och sedan lägger jag pälsen i hamstrarnas bur, att bygga bo av!  

Andra saker jag gör för miljön är förstås att ge hamstrar och katter matrester från vårt eget bord. Hamstrar kan fakstiskt äta det mesta som vi äter, men särskilt grönsaker och sojabiffar/sojakorvar brukar det bli. Katter brukar ofta vara rätt kräsna, så de äter inte vad som helst, men nu när Chanel är dräktig så äter hon både våfflor och pizza i små smakportioner. Vi är ju vegetarianer, så det brukar inte bli så ofta att katterna äter av vår mat, men Cornelia gillar att norpa åt sig både gurka och paprika. 

När vi byter spån och sand i hamsterburarna så lägger vi det i komposten. Jag plockar grenar och ogäs i trädgården och ger till hamstrarna. Känns bra, tycker jag.

Nyss hemkommen från Norge sitter jag nu framför datorn och känner mig pånyttfödd. Utanför fönstret ser jag en röd katt som jag aldrig har sett förut. Solen skiner. Jag känner en sån otrolig tacksamhet för att jag får vara en del av den kärleksfulla process som kallas Utdannelse till certifisert konstellatör i Oslo. Det är så vackert och så kraftfullt och så meningsfullt. Till mina norska vänner vill jag säga: Jag älskar er. Jag älskar att göra konstellationer med er. TACK för att jag får vara med i det här obeskrivliga tillsammans med er! Till er kära vänner vill jag tillägna den här sången: