Eh, oj då. Skrev fel dag. Utställningen är nu på LÖRDAG i Mölndals kulturhus!

"Hej!
Fick reda på att vi kom med på utställningen i Mölndal på lördag... Det får bli Dylans sista (tror jag)... Hans päls är katastrof, massor av tovor. Kammar ut 3 hittar 7 nya... men jag får göra det bästa av situationen... Han fräser och jag drar i tovorna LOL..

Hoppas att du kommer dit och hejar på din store pojke ;)

Kram Katarina"

Självklart kommer jag dit!

Autentiskt telefonsamtal:

Jag: Jag skulle vilja boka om tiden för kastrering av min honkatt Lava idag, för hon löper.

Chefsveterinär hos Länsveterinärerna: Katter löper ju konstant ända tills de blir parade eller kastrerade, så det är inget vi brukar ta hänsyn till och då får du vänta väldigt länge, he, he, he.

Jag: Inte alla katter löper konstant, och dessutom ökar blödningsrisken om man opererar under löpet.

Chefsveterinär: Jag ska fråga veterinären som ska operera.......paus....Det har du i och för sig rätt i att det finns en viss ökad blödningsrisk, så om du vill så kan du boka om tiden.

Den här är de faktorer som jag tar med i beräkningen när jag väljer avelsdjur :

1. Det viktigaste måste alltid vara hälsan och välbefinnandet. Så resonerar jag. Och då inte bara HCM-risk, utan även hälsomässiga saker som kan vara negativt för en avelskatt, som exempelvis hur lätt hon har för att bli dräktig och föda sina ungar, om hon löper så tätt att hon går ner sig i kondition osv. För en katt i naturen så kan en svår förlossning leda till döden, så det har absolut med hälsan att göra tycker jag. Även en sån sak som en tendens att få livmoderinflammation eller vissa virusinfektioner kan vara ärftligt betingade, och får därför tas med i beräkningen när man utvärderar vilken katt som ska gå i avel.

Här är avelsrådet inom Säsk en ovärderlig källa till information, då man kan se mycket av vad släktingar bakåt har haft för sjukdomar och defekter. (De sjukdomar och defekter som inte är ärftliga behöver man förstås inte räkna med.)

Det har hänt att jag valt bort att avla på en katt på grund av att en nära släkting fått HCM. Jag kände att jag inte vågade ta risken att mina kattungeköpare ringde och var ledsna för att deras katt hade blivit sjuk. Jag håller alltså en högre säkerhetsgräns än hälsoprogrammet, som säger att man kan ta kull på en riskkatt om den är över 3 år och fritestad. Det har även hänt att jag tagit en katt ur aveln som hade blodgrupp B. Det senare är visserligen ingen sjukdom, men det är svårt att hitta en passande hane med samma blodgrupp. Alternativt så måste kattungarna gå miste om de första timmarnas viktiga råmjölk. I naturen skulle flera av den kattens ungar ha dött under de första dygnen. Att avla på B-blodskatter tillför inget positivt till rasen, som jag ser det.

Vad gäller inavelsgrad så har jag satt en gräns för mig själv att alltid ligga under 2,5% på 5 generationer. Då ska det enligt en expert inte finnas någon inavelsrisk (nu menade han i och för sig den genomsnittliga inavelsgraden på alla kullar, men det känns ändå som en bra riktlinje för mig). Den gränsen är "strängare" än den som avelsrådet rekommenderar.

HCM-risken är svår att veta om katten själv eller dess släktingar är importerade. Då har katterna i stamtavlan inte blivit testade ihom hälsoprogrammet och då vet man ingenting om släktingarna. Man har bara uppfödarens utsaga att gå efter. Samtidigt innebär den katten ofta ett viktigt tillskott till genpoolen för katterna i Sverige, så därför kan man välja att avla på den som ett sätt att bevara hälsan hos våra svenska sibiriska katter. Det finns inga katter som är helt "riskfria" för HCM, utan man får alltid kalkylera med en viss risk när man avlar på sin katt. Om man sedan väljer "säkra kort" eller vågar ta lite större risker är upp till varje enskild uppfödare. Min riskbenägenhet på det området har minskat ju längre jag har hållit på med uppfödning, antagligen för att jag nu har erfarenhet av hur det är när en katt man fött upp får diagnosen HCM.

Generellt sett så vet man alltid mer om en katt som man fött upp själv än en katt som man köpt från en annan uppfödare. Den informationen är guld värd, och därför finns det stora fördelar med att avla vidare på sina "egna linjer". Tråkigt nog har jag inte haft den möjligheten den senaste tiden, då jag nyligen valt att kastrera två katter.

2. Den näst viktigaste egenskapen för mig är temperamentet. Jag vill att mina katter ska passa bra som sällskapkatter: De ska vara gosiga och sällskapliga och kunna umgås med olika människor. De ska vilja ligga i knät eller på bröstet och gosa. Inte vara överdrivet rädda i nya situationer som exempelvis utställningar, utan hanterbara och trygga. De ska även gå bra ihop med andra katter. De ska vara sociala men inte klängiga eller efterhängsna eller för pratiga. Jag väljer bort rädda katter som avelskatter. Om min hona är lite räddare än jag skulle önska så väljer jag en lugn och trygg hane till henne. Temperamentet kan vara lite lurigt, för om man har köpt en katt från annan uppfödare så vet man inte hur mycket som beror på arvet och hur mycket som beror på miljön.

3. Slutligen kommer vi till "finliret". Där kommer praktiska saker in, som hur lättskött pälsen är, hur allergivänlig dess släktingar har visat sig vara och hur mycket jag gillar kattens utseende. Om katten urinmarkerar som fertil hamnar det förstås på minuskontot. En annan nackdel kan vara om väldigt många av kattens släktingar har gått i avel. Om katten däremot har flera katter jag känner till och gillar i sin stamtavla så är det förstås en fördel. Över- eller undervikt är också en sak att tänka på. Har katten redan som fertil en tendens till övervikt, så kommer dess avkommor troligen att bli överviktiga som kastrater, vilket kan vara ett stort hälsoproblem. Om en fertil katt är smal som ett streck, så kan hon få hälsoproblem om hon ska vara fertil länge.

Ofta blir det bara så att jag "faller" för en viss katt för att jag tycker att den är vacker och rastypisk. Självklart finns det även vissa färger och mönster jag tycker särskilt mycket om. Det är viktigt för mig att jag gillar kattens utseende av flera anledningar. Den största anledningen är helt enkelt att jag kommer att leva med katten och att jag mår bra av att titta på en katt som jag tycker är vacker. Helst vill jag förstås att alla ovannämnda saker ska stämma för att jag ska tycka att jag hittat den perfekta avelskatten. Men för att en katt ska vara TILLRÄCKLIGT bra att avla på enligt min åsikt så räcker det med att den inte har någon egenskap som helt diskvalificerar den från att avla på enligt punkt 1 och 2.

Bellinka's Chanel är min enda avelskatt för tillfället. Det var tur att jag köpte henne, för annars hade jag inte haft någon avelskatt alls nu. (Jag valde nyligen att kastrera två katter på grund av HCM-risk.)

Jag ringde just till Lotis och Leons matte Sirkka, och allt har gått jättebra där också. De blir behandlade som små bebisar och får smaka godsaker som kokt lax, kyckling och leverpastej.   Dessutom har de en speciell plats i fönstret där de kan sitta och titta på småfåglarna som äter. Sirkka berättade att de till och med sitter och väntar på henne utanför toadörren när hon har varit på toaletten.   Ja, vad ska man säga? Alla fyra kattungarna i gräddkullen har fått de bästa nya hem man kan tänka sig, och jag känner mig så stolt över att ha fått vara deras stödhem under några veckor.

Just nu finns det massor av fina avelshanar i Göteborgsområdet, men jag har ju ingen hona att para med...   Chanel är redan parad, och jag har redan planerat vem hon ska få nästa kull med (Bolo Bolo, Eltons son). Den enda fertila honan just nu är Lava, och hon är ingen sibirisk katt! (Men hon löper redan för andra gången.)

Precis tvärtom var det de första åren när jag började som uppfödare. Man fick leta efter hanar med ljus och lykta, och sen fick man ofta nej när man frågade. Som tur var hittade jag Yakov, som visade sig vara en avelshane med otroligt fina egenskaper, så han fick bli pappa till mina tre första kullar. Sedan hittade jag ytterligare en snygg hane, Botvinnik, som blev pappa till D-kullen, och sedan skaffade jag en egen hane, Jasper, som blev far till E-kullen och F-kullen. Min egenuppfödda hane Elton blev min andra, och troligen sista, avelshane, men han blev inte pappa till någon av mina egna kullar. Han fanns tillgänglig som avelshane och fick tre fina kullar hos andra uppfödare. Han är pappa till Bolo Bolo, som förhoppningsvis blir pappa till Chanels kull nummer 2 (Miss Emmi's H-kull).

Hädanefter kommer jag bara att ha fertila honkatter och kastrater, och det blir nog inte fler än en kull om året ungefär. Jag hoppas att den goda tillgången på fina avelshanar håller i sig!

Fina killen Elton från tiden som fertil.

Det är något speciellt med ett stort gäng med katter som äter samtidigt tycker jag. Det ser så mysigt ut! Får passa på att njuta av de små godingarna nu innan de flyttar.