Nu känner jag att jag behöver få klaga lite. Vem det är jag ska klaga på är lite oklart, för det handlar om min hälsa. Så här är det: Jag är förkyld 90% av tiden. Så fort en förkylning har börjat gå över så kommer det en ny. Och är jag inte förkyld så har jag ont i magen och har jag inte ont i magen så är det nåt annat som är knasigt med min kropp. Detta leder till att jag blir väldigt orkeslös och har svårt att orka med sånt som jag skulle vilja göra.

Sen har vi skuldfrågan. Det är lite oklart om jag ska klaga på Gud och känna mig som ett offer, eller om jag ska klaga på mig själv och känna mig misslyckad för att mitt hälsotillstånd är kasst. Oavsett vilken av dessa två livshållningar man föredrar så blir det ingen bra känsla i kroppen i slutändan....Det tredje alternativet är att bara acceptera sin kropp som den är, med alla sina sjukdomar och felaktigheter, precis som Byron Katie och Eckhart Tolle förespråkar. Fast det sista alternativet är det svåraste, för jag kan inte förstå vad meningen och nyttan med att vara sjuk skulle kunna vara. En del av mig vill inte acceptera det. Jag vägrar att tro att allt som händer bara skulle vara slumpvisa vågrörelser på ett opersonligt hav, samtidigt som jag bara inte fattar hur jag ska bete mig för att bli frisk, om det nu ligger i mina händer att åstadkomma det. En djupt existensiell fråga för mig, alltså, hela det här förkylningsköret.....*puh* nu har jag i alla fall fått det ur mig....