Jag är en väldigt bortskämd människa. Precis som en katt, så gör jag bara det jag känner för, och inte det jag "borde". Kanske är det en reaktion på min norrländska uppfostran, vad vet jag.

Det är väldigt sällan jag städar och laga mat, för jag tycker det är så utomordentligt tråkigt. Jag söker inga jobb, utan lever på bidrag i stället. (Att jobba tar så mycket tid, och de flesta jobb är så psykiskt påfrestande.) Jag sover ända till klockan 12 på dagarna, och skäms inte ens för det. Jag gillar inte så mycket att umgås med folk som inte har samma intressen som jag, så jag är inte särskilt trevlig. 

Dessutom äter jag en massa dyr glass och hembakade kakor (som andra har bakat) trots att jag borde avstå, för att jag är så tjock. Tjockheten i sig är en ständig påminnelse om min dåliga karaktär, att jag inte är smal och vältränad som kvinnor "ska" vara nuförtiden, och när folk tittar på mig så tror jag att de ser på mig hur lat jag är och hur dålig jag är på att motstå frestelser.

Jag slösar med pengar: jag har ingen tanke på att jag borde vara sparsam och spara till semestern eller till julen eller till någon annan viktig tid på året. Jag lämnar över allt tråkigt till min man: han får deklarera, gå till återvinningen, klippa häcken och åka med bilen på besiktning. På något sätt lyckas jag oftast även undvika disken, städningen och matlagningen, och mitt liv funkar ganska bra ändå. Ibland stoppar jag in en fryspizza i ugnen, ibland ber jag min man ta med sig takeaway på väg hem från jobbet.

Alla såna där saker som man "måste" göra har jag rationaliserat bort. Jag läser ingen morgontidning och ser inte nyheterna på TV. Jag sminkar mig sällan och har aldrig på mig obekväma skor bara för att de är snygga eller "sexiga". Inga obekväma kläder eller underkläder heller för den delen.

Varje gång jag kommer hem till någon så är jag besvärlig, för jag dricker varken kaffe, te eller alkohol, och jag äter varken kött eller fisk eller skaldjur. Jag gillar inte att åka spårvagn och buss, så därför tar jag bilen vart jag än ska, trots att det är dyrare och sämre för miljön. Ja, jag är dessutom otroligt självcentrerad, och pratar jämt och ständigt om mig själv och hur synd det är om mig för att jag har så ont i magen och i själen och gud-vet-var. Jag älskar att stå i centrum så att andra inte får en chans att synas eller höras. Så otroligt självcentrerad är jag, att jag mer och mer börjar likna de husdjur som jag avgudar mest: katterna. Jag menar: varför äta halvgod mat när man kan få den godaste, varför göra det andra förväntar sig när man kan göra det man själv vill, och framför allt: varför lida när man kan njuta?