Jag läste Dagens Nyheter idag. Den handlade om människor som det gått bra för i livet. Där fanns succébloggare och författare som fått priser, partiledare och någon som fyllde år. Hon hade skrivit böcker om Afrika och jobbat som journalist. Det är fint att vara journalist. Det är fint att skriva om Afrika. När man är journalist så skriver man om viktiga människor som har fått författarpriser och blivit partiledare. Människor som gjort viktiga saker. Och andra människor som det är synd om. Såna som dött i Tsunamin eller som bor i Afrika. Dem är det synd om, liksom dem som blir skjutna i huvudet eller våldtagna. I Dagens Nyheter finns det vinnare och offer. Det finns dem som duger och dem som det är synd om. Själv är jag varken viktig eller offer. Jag är den där grå massan som aldrig hamnar i tidningen. Den där ointressanta medelmåttan i medelåldern med sina återkommande medelklassneuroser. Jag kommer inte att bli journalist och jag kommer inte med i DN. Det är inte synd om mig och jag är inte framstående. Snart kommer jag att dö. (Ingen vet när.)