Idag har jag förberett alla stamtavlor och blanketter som ska med till veterinären på måndag, då alla förberedande tester och undersökningar ska göras innan vi kan para Lisen och Jasper. Angelica följer med, vilket kommer att kännas tryggt och bra för Jasper. Är han inte vacker så säg? Nu får jag äntligen se honom i verkligheten för första gången på länge!  

På söndag ska vi ha medlemsmöte i Sällskapet sibirisk katt hos mig och då är alla medlemmar välkomna! Meddela mig om ni kommer så att jag kan planera fikat!

"Emelie, en fråga som slog mig nu är om du vet hur många av dina katter som köpts av allergiker? Antar att det är många, men troligtvis inte alla?"

Mitt svar:

Alvin, Arvid och Amanda ur A-kullen har familjer som är allergiska (3 av 5). Ur B-kullen är det bara Bonnies husse som är allergisk (1 av 4). Ur C-kullen är det Charlie, Cleo, Chilli som kommit till allergifamiljer. (Cleos matte har till och med blivit helt sensibiliserad för katter, så hon är inte allergisk mot några katter längre!) Jag är ju själv lite allergisk, så man får väl räkna mig som en allergifamilj också (Cornelia bor ju hos oss.) Claras familj är inte själva allergiska, men de har en nära släkting som är väldigt allergisk (4 av 5). Vad gäller D-kullen så är det Diva, Domino, Devin, och Daisy som har kommit till allergifamiljer (4 av 6).

"Jag sitter här med skatt och deklarationsblanketter och Businka ålade sig omedelbart in i dokumentförvararen som jag tillfälligt placerat på sängen. Utrymmet är ca 9 cm högt men hon kröp in, vände sig och lade sig att sova."

Vad tråkigt allting är när man är sjuk. Jag läser i tidningen om en massa människor som presterat saker, gjort karriär och varit duktiga. Det har lyckats bli professorer, popstjärnor eller högt betalda chefer. De har lyckats med något som jag har misslyckats med. Jag avundas dem deras status och höga löner. När jag var ung kunde jag alltid skylla på att alla jag läste om i tidningen var älde än jag. Nu är jag äldre än de flesta. De skiver så snärtiga krönikor, åker till Italien och bor på designhotell eller köper den nya trendiga garderoben från någon designer som jag inte ens vet namnet på. Och här sitter jag vid min dator och försöker spara pengar så att jag ska kunna äta Govindasmat en gång i veckan hemma hos W och hennes bebis. Det är så långt som mitt spännande liv når. Nu måste jag nog tröstäta lite glass bara för att allt känns så eländigt. Tur i alla fall att det finns god glass här i världen.   Jag har inget jobb och nästan inga pengar, är inte smal, ung, eller snygg och jag lever världens tråkigaste liv i väntan på Godot. När ska mitt riktiga liv börja egentligen? (Alltså, jag hade gärna varit utan jobb om jag hade haft en massa pengar och kunde leva lyxhustruliv. Men utan jobb och pengar blir man så begränsad.)

Fast sen lyssnar jag på Eckhart Tolles "The Pursuit of Happiness" och blir påmind, för säkert tusende gången, att det där med att ständigt sträva efter något bättre, eller efter lyckan, är det som får oss att bli distraherade från nuet, från jaget, från den lycka som faktiskt finns under allt det där andra. Vi behöver inte sträva efter mer lycka, mer hälsa, mer pengar, mer skönhet. Hela den där grejen är liksom bara så passé, fattar ni? Vi har sysslat med det i tusentals år, men har det gjort oss lyckliga? Nej, just det. Vi behöver träna oss i att gå bortom vårt "object consciousness" och i stället hitta det "space consciousness" som alltid funnits där. Materiella saker, status, hälsa eller skönhet är inte det som gör oss lyckliga. Allt det där kommer ändå att försvinna förr eller senare. Och det stämmer ju med min erfarenhet. Till exempel var jag både ung och smal en gång i världen. Jag älskar att bli påmind om det där med alltings obeständighet gång på gång och jag älskar Eckharts sätt att påminna mig.   

Ack, den glädje som varar. Nu har jag gått och blivit förkyld i alla fall, trots det kolloidala silvret som jag äter.     Visserligen hade det kanske hjälpt med en högre dos, men faktum är att jag har trillat ner i förkylningsträsket igen. Dessutom har jag gått upp de kilon som jag lyckades gå ner för ett tag sedan. *suck* Är det någon sorts omedveten konservatism i mitt system som gör att något i mig inte vill bli smalare? Jag vet inte, faktiskt. Till råga på eländet är jag luspank igen på grund av att jag fick för mig att det skulle vara bra att ha ett litet lager med ME-produkter. Men hur smart är det när jag inte ens orkar boka in några visningar? Men ingen idé att deppa. Bara på träningen igen så fort jag blir någorlunda frisk. Jag har förresten lagt in fler promenader nu för att minska risken för överträning.

"Vldigt bra och informativt inlägg för mig som funderar på att skaffa en Sibirisk katt!
Jag har en fråga, hur stor lägenhet skulle du rekommendera som minimum för att ha en Sibirisk katt?"

Mitt svar: Detta är en väldigt svår fråga att svara på. Självklart är det bättre om katten har mycket plats att leka och busa på, men det finns så mycket man kan göra för att öka det lekbara utrymmet utan att man själv därmed får mindre plats. Jag tänker till exempel på klösträd som går från golv till tak och hyllor längs väggar och tak som katten kan gå omkring på. Titta här så får du inspiration! Sedan spelar det stor roll om katten har möjlighet att vara ute. De flesta som bor i lägenhet kanske inte bor tillräckligt säkert för att kunna ha sin katt lösspringande ute, men om det går, så spelar det ingen roll om lägenheten är liten. Ytterligare en sak som spelar in är hur mycket tid du är beredd att lägga ner per dag på att gå med katten ute i koppel och att leka jaktlekar med din kisse så att han eller hon får bästa möjliga aktivering. Det hänger förstås också ihop med hur mycket du är hemma på dagarna, och jobbar man heltid så kan det faktiskt vara bra att skaffa två katter, då de aktiverar varandra. Sibiriska katter anses vara en medelaktiv ras, men det varierar mycket från individ till individ. I ditt fall skulle jag titta på kattungens föräldrars temperament och på den individuella katten: det är lämpligare med en lite lugnare katt, kanske till och med en vuxen katt, om man bor i en liten lägenhet.

Lycka till med dina kattfunderingar!

H har varit hemma tre dagar från jobbet på grund av förkylning. Jag trodde att jag också skulle bli sjuk, men jag har bara känt pyttesmå symtom. För mig är detta en revolution!   

Att träna för hårt kan leda till överträning, vilket inte är bra. De senaste dagarna har jag haft ett behov av att vila, så jag har tränat lite mer sällan än jag gjorde ett tag. Sedan läste jag en artikel om överträning och insåg att det är bäst att skynda långsamt. Promenader och annan lättare träning kan man däremot träna hur ofta som helst.

För mig funkar det inte att köra ett stenhårt program, utan jag anpassar träningen efter dagsformen, det funkar bäst. Vissa dagar behöver jag verkligen vila! Samma sak med kosten. Jag orkar inte följa någon tuff diet, utan tar små successiva steg mot bättre kost och hälsa. Det är trots allt så att jag ska fortsätta leva med detta resten av livet, det är en ny livsstil och inget tillfälligt "ryck".

Fortfarande är det ju så att det är stort för mig att överhuvudtaget gå till gymet regelbundet, och jag är jättestolt över mig själv! Det viktigaste är därför att alltid fortsätta gå till gymet regelbundet, oavsett vad som händer och oavsett hur mitt liv för övrigt ser ut. Om det sedan blir resultat av mina ansträngningar så är det förstås jättekul!