Jag har haft det lite tufft ett tag: kände mig uppgiven och sjuk, men nu har jag kommit igång med att träna på gymet igen och det är en stor seger för mig. Idag tränade jag Body Pump, vilket är ett ganska krävande pass för en otränad person som jag. Jag hade en period för ungefär 8 år sedan (innan jag fick barn) då jag tränade Body Pump regelbundet, och det var verkligen effektivt, men idag fick jag använda de lättaste vikterna och ändå var det jobbigt.   Jag har tänkt peppa mig själv genom att köpa lite nya träningskläder och testa olika pass varje dag så att jag verkligen kommer igång. På gymet finns även en massagestol som man får använda hur mycket man vill!   

...om att det finns en lag i Sverige om att alla katter ska vara registrerade.

Jag har en dröm om att alla kattägare har så mycket kunskap, visdom och medkänsla att de kastrerar, vaccinerar och chipmärker sina katter så tidigt som möjligt i livet.

Jag har en dröm om att alla tamkatter i hela världen har ett kärleksfullt ställe att komma hem till.

Jag har en dröm om att människor på vår jord börjar förstå vilken värdefull varelse en katt är, och börjar behandla katter därefter.

(Nu har jag börjat fatta det där med att skriva om det man vill ha, eller hur?)  

Här är en bild på ljuvliga blåtigrerade kattungen Jasmine, som söker ett nytt hem. Hon bor för tillfället i Borås. Läs mer här.

Har insett att det där med "personal empowerment" (jag vet inte hur man ska översätta det till svenska?) är det som jag behöver lära mig att behärska för att kunna känna att jag kan skapa det jag vill i mitt liv och känna att jag inte är ett offer för omständigheterna (och att inspirera andra att göra samma sak).

På det området  är Abraham-Hicks en guldgruva att ösa ur. En annan viktig inspirationskälla är Gunnar, min coach. Han lever faktiskt det som jag skulle vilja leva: han jobbar för att det är kul. Egentligen är han pensionerad och behöver inte jobba, men man märker att han trivs med det han gör, och han sa till mig idag att när jag visualiserar ett jobb så ska jag utgå ifrån att det är ett jobb jag trivs med och tycker är roligt. Det var en aha-upplevelse för mig. Då insåg jag plötsligt att jag alltid har utgått ifrån att alla jobb är lika jobbiga och outhärdliga som de jobb jag har haft innan, bara för att jag är så van vid att få negativa associationer till allt som är jobbrelaterat. Så nu har jag skrivit en önskelista, där allt som jag vill ha i ett jobb finns med.

Abraham pratar alltid om att den viktigaste uppgiften vi har är att leva i samklang med våra drömmar, både i tanken och i känslan: helt enkelt att må så bra som vi skulle ha gjort om vi hade allt det där som vi vill ha. Då finns det ingenting som kan hindra oss från att få det vi vill ha. Men så fort vi fokuserar på det vi inte vill ha, ja då drar vi bara till oss mer av detta som vi försöker hålla ifrån oss. Tänk att det ska vara så svårt att lära sig! Jag trillar dit hela tiden och då får jag påminna mig själv gång på gång. En annan av mina svagheter är att jag fokuserar för mycket på vad andra tycker och deras negativitet, men genom att lyssna på Abraham-Hicks varje dag, så hoppas jag att jag så småningom ska börja lära mig hur man gör. För det är det som "self-empowerment" går ut på, och utan det så funkar ingenting. Inte för mig i alla fall. 

....när Dylan var så här liten?   

Nu är Lisen i löp och jag blir sugen på kattungar. Men på grund av att jag är en sådan ansvarsfull uppfödare så ska jag inte para Lisen ännu.   Det handlar om HCM-risken förstås. Ju längre man väntar med att para första gången, desto senare kan man HCM-testa och desto mindre är risken för att avelskatterna kommer att utveckla HCM. Det är bäst att vänta tills Jasper har fyllt ett år, vilket han gör i maj. Med honkatter väntar man gärna ännu längre innan man parar första gången. 

När Lisen löper så blir hon extra gosig, och det är med mig hon vill gosa. Hon kommer upp i knät och vill bli klappad, och ibland står hon på mitt bröst och trampar frenetiskt med tassarna. Inte bara framtassarna, utan även baktassarna. Ibland "sparkar" hon med baktassarna, det ser rätt roligt ut. En annan egenhet är att hon brukar spreta med sina bakben rakt ut när man lyfter upp henne, det ser också lite komiskt ut. Hon rullar sig också intensivt och länge på golvet. Lucida tittar förundrat på: hon har aldrig sett Lisen bete sig så förut.

Den stora fördelen är i alla fall att Lisen inte jamar så högt och mycket när hon löper, vilket gör att vi aldrig har behövt ge henne p-piller. Bilden ovan är från när Lisen var dräktig med D-kullen.

Guro frågar: "Er det gratis å spille på king.com?"

Mitt svar: Ja, man kan spela helt gratis, men då får man vänta en tid mellan varje spel. Om man betalar en engångsavgift (jag tror det är 100 eller 200 kr) så får man spela obegränsat efter det och slipper väntetider. Det finns bland annat ett spel som heter  "Catcorner" som är rätt kul. I det spelet finns det snygga katter och jazzmusik. Ett annat spel heter "Pet rescue", men det är lite jobbigt, för om man inte hinner rädda djuren så dör de. Det finns massor av spel, alla är ganska enkla att lära sig, alltså passar de mig bra!

Nu var det länge sedan jag bloggade. (Länge för att vara mig i alla fall.) Har kommit på att jag ska lägga karriärfunderingarna på hyllan ett tag och bara göra sånt som jag gillar och mår bra av! Blir bara förvirrad av att försöka planera min framtid för närvarande, både när det gäller jobb och när det gäller min kattuppfödning. Därför ägnar jag mig numera åt:

• TV-tittande.
• Dataspelande på king.com.
• Läsning av "ockulta läror" skrivna av författaren Drunvalo Melchizedek.
• Korresponderande med en kvinna i England som håller kurser baserade på Drunvalos böcker. Kan hon komma till Sverige och hålla kurs?
• Familjekonstellationer. Var på gratis föredrag igår och det var super!
• Läser och lyssnar på Youtubeclips med Abraham-Hicks.
• Hämtande av Loflickan på skolan och läsning av läsläxan.
• Middagsfixande (efter bästa förmåga).  
• Uppsättande av rivlappar för Kattkommando Syd på olika ställen där jag för tillfället befinner mig.

Apropå min inre konflikt om huruvida jag verkligen ska föda upp katter så har jag insett följande: Min tidigare utgångspunkt var att universum är begränsat på så sätt att det finns ett begränsat antal goda hem åt katter och om jag föder upp en katt så tar den katten en plats för någon bättre behövande hemlös katt.

Men tänk om det inte funkar så? Tänk om allting är något vi skapar med våra tankar? Tänk om det inte finns någon gräns för hur många bra kärleksfulla hem det kan finnas åt katter? Tänk om jag, när jag föder upp katter och älskar varje sekund, bidrar till att människors positiva erfarenheter av katter ökar, och att allt fler katter får det bra? Tänk om jag bara skapar mer lidande för katter om jag mår dåligt över att någon katt får lida eller tänker att det finns katter som det är synd om etc. Om jag också börjar må dåligt för att jag tänker så, då blir det ju bara mer lidande på jorden! Jag tror i stället att det bästa sättet att hjälpa hemlösa katter är att ha en positiv inställning och fokusera på det som är bra: många katter kommer till bra hem, vi människor har blivit allt bättre på att se till kattens behov, allt fler människor vill lära sig mer om kattskötsel och kattbeteende, allt fler människor förstår värdet av att ta ansvar för sina djur, fler och fler människor vill satsa pengar på att köpa en raskatt osv, katthemmen omplacerar tusentals katter varje år till goda hem.

Det finns ett katthem i Halmstad som heter Kattfoten. Det ska erkännas: Jag blir illa berörd när jag läser deras sida upp och sida ner med hemlösa katter. Inte för att katterna bor på katthemmet, men för att katthem överhuvudtaget behövs, och att det inte verkar finnas någon gräns för hur många hemlösa katter det finns runtom i landet. Just på det här katthemmet finns det för tillfället jättemånga leveransklara kattungar. Och återigen ställer jag mig själv frågan om det överhuvudtaget är rätt att föda upp katter när katthemmen svämmar över. "Till och med" raskatter hamnar ibland på katthem. Exempelvis så har Kattluckan i Stockholm för tillfället två renrasiga somalikatter på sitt katthem. Kanske borde jag skaffa en annan hobby?

Samtidigt blir jag glad över att de som jobbar på katthemmen frivilligt gör ett sånt fantastiskt arbete. Tydligen får de in så många katter att det inte finns plats på katthemmet, och det finns inte heller tillräckligt många jourhem. Jag önskar verkligen att alla katter kunde få det bättre!

Titta här på dessa två ljuvliga helvita systrar, Alaska och Alabama, som bor i stödhem: