Fick reda på att Felicia dog igår, nästan 15 och ett halvt år gammal med en stor tumör i bröstet. Så här såg hon ut på sin ålders höst. Hon hade en fin varm färgton i pälsen som jag gillar jättemycket.

Felicias mamma var en vacker rödbrun abessinier som vunnit Best in Show, men sprungit ut på första löpet och parat sig med första bästa fertila hankatt (han var antagligen av svart grundfärg med vitfläcksanlag). När jag försökte klappa mamman vid besöket hos uppfödaren så puttade hon förnärmat bort min hand med tassen. Felicia hade det tickade mönstret som är typiskt för abessinier (det ärvs dominant). Hon var en otroligt vild katt som unge, och jag har svårt att förstå dem som kan hålla sina abessinier som innekatter. Hon pratade mycket och apporterade bollar. En gång satt hon och lurpassade under vår bordsduk och rev en besökare rejält när hon skulle dra bordet till sig. Efter det blev hon kallad "egyptisk mördarkatt".

Felicia och jag hade en speciell relation, men när jag och min exsambo S separerade så flyttade hon till honom. De få gånger som jag var och hälsade på under åren så kände Felicia alltid igen mig och kom fram och ville gosa.

Tänk att det nu är 15 år sedan som jag flyttade till Göteborg och blev sambo med S och skaffade katt för första gången sedan jag blev vuxen. Vi bodde i en liten tvårummare på Hisingen. Alla våra möbler var gamla containerfynd. När Felicia fortfarande var liten tog vi oss an en kull med kattungar, som hade förlorat sin mamma. Det var min första erfarenhet av "kattuppfödning". Kullen bestod av fyra ungar, varav en hane. Alla var tigrerade utom en, som var svartsköldpaddsfärgad (solid). Två av ungarna hamnade hos en indisk familj i Mariestad, kommer jag ihåg.

Bisarrt nog så har den här praktikplatsen fått mig att börja längta tillbaka till läraryrket. Det jag mest av allt längtar efter är att börja tjäna mer pengar. Hittade mitt "drömjobb" i platsbanken i Bromölla idag: Tänk att få jobba på en liten ort och en liten skola med vuxna elever!!!! Vilken lyx! Om jag bara kunde lära mig att ta lite mindre ansvar för saker som inte är mitt ansvar, så tror jag att det skulle kunna funka bra. Och så skulle jag få högre A-kassa sen. ;-)

Nej, jag vet ingen som har gjort bioresonansterapi, men jag har tänkt testa själv, för att veta om jag kan rekommendera det till mina kattungeköpare.

Och Lärarnas A-kassa bara: "Vi har nu telefonkö och kan inte ta emot ditt samtal. Vi ber dig därför att återkomma senare." Jaha, men om telefontiden är slut senare då? Vad gör man då? Jag ringer var femte minut och det är samma svar hela tiden.

Vänta lite nu. Är inte själva poängen med telefonkö att man ska kunna vänta i kön tills det är ens egen tur? Jag kan förstå att inte hur många människor som helst kan stå på banken och köa, men om det är elektroniskt så borde väl den som är mest angelägen kunna vänta hur länge som helst. Eller? Jag minns när jag var med i SIFs a-kassa. Då var det nästan omöjligt att komma fram på telefon. Jag bestämde mig därför att åka dit i stället. Det var i Stockholm och SIFs a-kassa låg i ett stort pampigt hus. Jag hade väntat mig att alla skulle vara helt överbelamrade med arbete och springa omkring som skållade råttor. Men nej. De satt i lugn och ro på sina fina små rum och pysslade medan vi arbetslösa desperat försökte ringa och ringa och ringa. De hade väl stängt av telefonerna, antar jag. Det var då jag insåg att de som har jobb och de som inte har jobb lever i totalt skilda världar. Vissa har tjänstepension och arbetrum och arbetskamrater och får en liten present av sin arbetsgivare varje jul. Andra har bara....ja, vad har vi? Tid, tänkte jag skriva, men nu när jag gör praktik så har jag inte så mycket av den varan heller.   :-N

Vad är annars syftet med en kö? Förr i tiden fanns det en bostadskö här i Göteborg. Den tog de senare bort, så nu är det bara de med de rätta kontakterna och den högsta inkomsten som kan få en hyreslägenhet. För att få tag på en bostadrätt behöver man "bara" ha mycket pengar. Sånt stör jag mig på, för det är så totalt odemokratiskt. Alla människor har verkligen inte samma chans att få en bostad.

:-( 

En stor del av mitt vuxna liv har gått åt till att flytta runt mellan olika lägenheter och jobb, varvat med a-kassa och det ska gudarna veta att det var inget lugnt och tryggt liv.

I hörlurarna lyssnar jag på ett mantra på Onenessforalls hemsida för att lugna mig själv: "Om sat chit ananda parabrahma purushotama paramatma shri bagavati sameta shri bagavate namaha."