I går såg jag dokumentärfilmen "Ett rasrent helvete" om hunduppfödning (rekommenderas!) och blev ännu mer övertygad om att det jag känt i mitt hjärta sedan jag började med uppfödning är sant.

Det stämmer helt enkelt inte att för att vara en bra uppfödare så måste man gå på utsällningar ofta. Eller att det ens är bra att gå på utställningar regelbundet för att "hålla sig uppdaterad". Eller att det bara är oseriösa uppfödare som inte ställer ut.

Det finns ingen hejd på hur långt en människa kan gå för att vinna en tävling, det vet vi ju, och därför är jag egentligen emot tävlingar i allmänhet, därför att det bara är en som kan vinna. Alla andra blir ju per definition förlorare. Och det är inte sant, det förstår jag nu. Men jag har gått på myten att för att vara kattuppfödare så måste man ställa ut. Och ju fler utställningar och finare titel, desto bättre. Bara för att "alla andra" gör det. (Och för er som tror att jag känner så här för att jag egentligen är avundsjuk, så kan jag säga att Evora hör till de väldigt rastypiska sibbarna, så det handlar inte om det.)

Jag tror snarare att det är tvärtom: om man ofta går på utställningar så börjar man till slut tro på det som domarna säger: att det är kattens rastypiskhet (hur snygg den är) som är det viktigaste. Domare kan vara ganska rättframma i sina omdömen, och det är lätt att känna sig kritiserad och sårad för att ens katt inte uppfyller alla "krav" till punkt och pricka. Och det kan lätt leda till:

• Att man prioriterar att föda upp katter som är utställningsvinnare, och därför väljer katter till avel mest utifrån utseendet.
• Att man därför tar mindre hänsyn till faktorer som hälsa och temperament och undvikande av inavel. Hunden som blev Best in Show i dokumentären kunde nästan inte andas eller gå och fick bokstavligen ligga på is för att inte bli överhettad (!)
• Att man bara använder de mest populära och rastypiska hanarna till avel, vilket leder till att den genetiska variationen utarmas, vilket leder till fler sjukdomar och defekter inom rasen, ett sämre immunförsvar och i förlängningen sämre fertilitet. Och har man väl kommit så långt att en hel ras är inavlad, då är det nästan omöjligt att vända tillbaka. Då måste man helt enkelt börja para in så kallade "byrackor" eller huskatter, som generellt sett är de friskaste hundarna/katterna, eftersom de oftast inte är så inavlade. Vilket än en gång bevisar att "sund avel" ännu inte är något som vi människor sysslar med, däremot kan man fortfarande se exempel på det i naturen.

Så här står det i SVERAKs häfte Att ha katt: "På utställningen premieras de katter som är goda representanter för rasen, såväl exteriört som mentalt. Detta fungerar som vägledning till ägaren beträffande kattens möjligheter att användas i avel." Så katter som inte får bra bedömning på utställningar ska inte användas i avel? I don´t think so! Man får helt enkelt bestämma sig för vad som är viktigast, långsiktig hälsa eller utställningsmeriter. Och trots att det första alternativet inte ger lika många kortsiktiga kickar och fina pokaler så är det hälsan som behöver styra om vi ska kunna syssla med den här hobbyn med gott samvete.

Därför har jag kommit på att jag nog ska vänta med att ställa ut småkissarna tills de blir lite större. Visst hade det varit en ego-boost att alla besökare kommer till ens utställningsbur och beundrar ens fina kattungar, men det är inte säkert att kattungarna mår bäst av det, och kanske inte jag heller, om jag ska vara ärlig.

Och därför är det inte heller fel av mig att välja avelshanar som bor nära mig, därför att om alla gör det så blir det en mycket större genetisk variation än om alla bara skulle välja de mest rastypiska hanarna.  ;-) (Självklart behöver man också importera katter från andra länder och köpa katter från andra delar av landet, och detta görs redan i stor skala i Sverige.)

Jag har tidigare varit självkritisk och tänkt att jag "borde" ställa ut mina katter i Norge, och att jag "borde" kunna resa långt för att para mina katter. Men när jag såg dokumenären, som visar hur extremt det har blivit inom hundaveln, där de har kommit "längre" än oss, så fick jag bekräftat det jag tidigare känt: Att vara ambitiös och vilja vinna behöver inte vara bra i det långa loppet.

Sist men inte minst: En eloge till Sällskapet sibirisk katt, som har tagit dessa erfarenheter på allvar och har:

• Upprättat ett defektregister, dit uppfödare rapporterar in defekter och sjukdomar.
• Bestämt sig för att stå bakom Maine Coon-kattens hälsoprogram för att kartlägga hjärtsjukdomen HCM, vilket i sin tur har lett till att de flesta uppfödare i Sverige idag testar sina katter innan parning och att alla resultat offentliggörs.
• Sett till att det finns ett avelsråd, dit uppfödare kan vända sig med frågor om olika parningar, och därmed också avråda från riskkombinationer.
• Kommit fram till en rekommenderad inavelsgrad på max. 3,12%, helst mycket läge.

 

Margita

31 mars 2009 11:12

Vilket bra inlägg, Emelie!!! I nästan alla böcker jag läst om kattavel så står det just det att katter som gör bra ifrån sig på utställningar behöver inte alls betyda att aveln från dessa katter är bra. Så därför måste man ju inte visa upp sig! Jag tycker att det absolut viktigaste i avel är hälsa och temperament. Utseendet får komma i andra hand. Vem vill ha en vacker katt som är ilsk???

http://mareli.bloggagratis.se

 

vivi

1 april 2009 09:05

Underbart inlägg! Jätte bra att en uppfödare tog upp detta som ett problem. Jag har själv varit på en utställning och hade inte mycket trevliga minnen därifrån tyvärr. Det är säkert olika beroende på vilken utställning man är på men jag hade inbillat mig att det skulle kännas mer familjärt.
Sedan verkar det ju dessutom var olika med vad domarna anser vara rastypiskt!
Det är underbart att det finns uppfödare som du som ser till det viktiga!
MVH
Viveca

http://www.missvivis.bloggagratis.se

 

Guro

2 april 2009 13:33

Veldig bra innlegg med fine tanker :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har Filip och Felicia flyttat och allt är som vanligt igen här hemma. Elton och Cornelia tycker nog det är rätt skönt att vara ensamma katter igen, men för mig känns det lite tomt och jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske skulle vilja bli...

Ett av de största djurskyddsproblemen i Sverige är det stora antalet hemlösa katter som fryser och svälter, en situation som är helt ovärdig ett civiliserat samhälle. Vi har alltså för många katter och för få människor som vill ta hand om democh ge d...

Felicia och Filip får nu vara tillsammans med våra egna katter i lägenheten, vilken funkar riktigt bra. Felicia har gjort jättestora framsteg och man märker att hon mår mycket bättre än innan, för hon har börjat leka lite med Filip och de sover ofta ...

Idag har sötnosarna Freddi och Frei flyttat hem till A och W, och jag önskar den stort lycka till båda två! Det är alltid sorgligt när katter flyttar, men det känns tryggt att de kommer att få det bra i sitt nya hem. ...

Nu har vi varit hos veterinären och det har visat sig under operationen att stackars Felicia har en inflammation i tarmen, så hon måste äta dietfoder. Vi vet ännu inte hur stor chansen är att hon blir helt återställd. Först misstänkte veterinären sju...