Har glömt berätta att Alvinas matte Guro (uppfödare i Norge) har en ny blogg, där hon skriver och filmer och lite av varje, där kan man också se bilder på Alluring Alvina (här i nysnön) och hennes andra katt Podruga:

http://guronystuen.blogspot.com

Titta vilket underbart e-vykort jag fick! Jag som älskar röda katter....Nu börjar jag verkligen längta efter Evoras små kattungar som kommer i mars.

Jag hoppas lite att jag i framtiden någon gång ska hitta en röd hane att para mina honor med så att resultatet blir sköldpaddsfärgade ungar. En sådan honkatt skulle jag sedan vilja behålla, för hon kan få röda kattungar....

Varenda gång jag går till gymet och tränar så är jag den tjockaste personen där. Jag är stor på alla sätt: både lång och tjock och med stora fötter. Framför allt är jag framtung. Men man ska väl se saker ur ett positivt perspektiv: De andra på gymet kan känna sig smala jämfört med mig.  :-) Lilla Lo brukar följa med och träna hon med. Inte alla gym tillåter detta, men vårt närmaste gym går med på det, tack och lov. :-)  Bra för henne att se att det är naturligt att träna. Men när jag ska börja känna mig smalare? Nu har jag ätit den här dieten en hel vecka, och det fungerar ganska bra nu, förutom att jag måste äta lite extra på kvällarna för att kunna somna. Men jämfört med tidigare så äter jag mycket mer hälsosamt. Jag känner definitivt att det händer något i kroppen, men den som vill gå ner i vikt måste ha disciplin. Jag ska börja bli mer disciplinerad överhuvudtaget nu, när det gäller allt i mitt liv. Mår helt enkelt bättre då.

Idag fick jag en fin bild på Arvid! Visst är han ett charmtroll! Ett matvrak också, enligt matte, och det var han redan hemma hos oss. Han älskar att rulla sig i snön!

Apropå Aristocats (en gammal Disneyfilm), så läste jag en gammal Aristocatbok för Lo i går kväll som vi hade kvar sedan jag var liten. Ett citat från den boken: "Duchess och hennes ungar hade det mycket bra, för de visste att de betydde mest av allt för madame. Och det tyckte Duchess var som det skulle vara, för om det finns något betydelsefullare i världen än en katt, så är det förstås en kattunge. Och Duchess hade tre."

Jag är motsatsen till en vanemänniska. Varje gång jag gör en sak så är det som om jag måste uppfinna hjulet på nytt. Därför blir det lite besvärligt med alla vardagsbestyr: "Vad var det nu igen man brukar göra på kvällarna? Laga mat, ja visst ja. Men vilka maträtter finns det? Och vilka tycker jag och min familj om att äta?" osv. Varje dag. Men nu när jag är inne på diciplin med min diet så tänkte jag att jag också skulle diciplinera mig på andra områden. Matlagning är ju inte min favoritsysselsättning direkt. Men man måste äta. Och det blir så mycket onödig oro när man är som jag och inte kommer sig för. Och saken blir definitivt inte bättre av att Lilla Lo är en av världshistoriens mest kräsna unge.

Så nu har jag gjort ett veckoschema. Måndag till fredag varje vecka finns en färdig maträtt och även en färdig aktivitet för mig och Lo att göra efter skolan. (Alltså: till exempel så ska vi gå på gym varje tisdag efter skolan och sedan äta pannkakor.) För er som är vanemänniskor verkar detta kanske helt koko. Men tänk er in i min situation: jag hamnar så lätt i en sorts låt-gå-mentalitet som omfattar allt. Jag blir passiv och orkeslös. Men sedan jag började med dieten så har jag fått lite bättre självförtroende: jag kan klara av saker, även såna saker som kräver lite möda. Och det känns ju bra då och framför allt känns det jättebra efteråt. När man har varit på gymet och njuter av en skön känsla i kroppen till exempel.

Sen vet jag förstås också att det här schemat som jag har gjort inte kommer att följas alla gånger. Det skulle aldrig gå med min personlighet. Men nästa gång jag börjar tänka "vad gör man på kvällen" så kan jag titta på listan på kylskåpet, och då behöver jag inte grubbla över vad man ska äta. Just do it, typ. Och då frigör jag energi till annat och blir nöjd när det praktiska funkar.

För en annan sak som ni behöver veta om mig är att mitt första stressymptom är att mitt praktiska vardagsliv blir allt mer kaosartat. Det beror på att jag är en sån där skolflicka som tror att teoretisk kunskap är viktigare än praktisk. Jag försöker lära om, men alltid händer den någon ny förändring som sätter igång en stressreaktion och så är jag tillbaka igen. Så därför är det här med praktiska vanor ett sätt för mig att få kontakt med mig själv och vad som är viktigt i livet, tvärtom hur det kanske verkar för andra. Jag har aldrig varit slav under några vanor eller regler, mitt problem är att jag har varit alldeles för världsfrånvänd (från den praktiska verkligheten) för mitt eget bästa. Gång på gång behöver jag påminna mig själv om att laga mat, diska, äta mat som är bra för mig. Så funkar jag.

Jag har fått några underbara bilder av Beata och hennes kompis Bagheera. Tänk att den här lilla godingen bär Miss Emmi's stamnamn! Och tänk att mina katter redan bor runtomkring i Sverige och Norge i 9 olika familjer - förhoppningsvis till stor glädje för sina ägare!

Kram på dig min konstnärssjälsfrände!

Den andra boken jag läser är "Konstnärens rum" av Anja Notini. Det är en ganska gammal bok, kom ut för 12 år sedan, men jag har inte läst den förut. Boken beskriver i text och bild olika konstnärsateljéer. Det handlar alltså om kända svenska konstnärer, men ur ett lite nytt perspektiv. Hela boken är som ett konstverk i sig självt: vacker, oroande, mångbottnad och inspirerande. Både bilderna och texterna är så vackra och speciella. Det som skiljer en sådan här bok från till exempel en glassig inredningstidning är att miljöerna är inbodda, de är rum för skapande, men de är inte "perfekta", inte kliniskt rena. De är mer än en glättig yta. De är vackra, men på ett annat sätt än man kanske är van vid.

När jag läser om de olika konstnärerna så slås jag av hur otoligt olika de är till sin personlighet och sitt sätt att förhålla sig till konsten. Och bilderna eller skulpturerna som de skapar är också väldigt olika. Men ändå har de alla det gemensamt att de ägnar sig åt det visuella skapandet på något sätt. Vissa av konstnärerna har jag lite svårt att ta till mig, medan andra bara älskar jag. Tänk att konstnärer vågar satsa på det som de älskar att göra, oavsett var andra tycker eller tänker! Det avundas jag dem. Jag känner mig lite som en konstnärssjäl, men en som inte vågat ta steget fullt ut. För mig är bloggen och kattuppfödningen en möjlighet att göra något som jag älskar, att vara en skapande människa. Så här skriver författaren till exempel: "Och det liv som inte är skapande är som en fångenskap. Så fort man skapar något blir man fri".

Det får mig att tänka på exemplet som jag läste någonstans på varför det är så viktigt, enligt någon förståsigpåare, att människor inte går långtidssjukskrivna. Jo, för det fanns en sjukskriven direktör som hade börjat måla. Och nu trivdes han så bra med det att han inte ville gå tillbaka till sitt gamla arbete igen...

Då tänker jag så här: De politiker och myndighetspersoner som säger sig vilja svenska folkets bästa tänker inte alls på vad som är bäst för människorna. De tänker på vad som är bäst för samhällsekonomin, och det är en helt annan femma. Så fort man börjar tänka mer på pengar än på människor så är man väldigt illa ute, anser jag. Jag menar, i det exemplet  så anser man att det är fel att en person som är sjukskriven kan vara lycklig. "Om man inte har ett jobb så får man inte vara lycklig", säger den svenska jantelagen. Men tänk om jobben var anpassade till oss människor på ett sådant sätt att man kunde må bra när man jobbade. Så att man kunde vara lycklig trots att man hade ett jobb. Då skulle människor inte behöva vara avundsjuka på sjukskrivna och arbetslösa. Så fort man känner sig avundsjuk på någon som inte har ett jobb så tycker jag att man ska tänka så här: "Vad är det som jag önskar att jag hade i mitt liv, som jag inte har?" Och sedan se till att få mer av det. Exempelvis, om man önskar att man hade mer ledig tid så kanske det är rätt att gå ner till deltid i stället. Nu hör jag en massa protester om att det skulle inte fungera ekonomiskt. Men innerst inne vet vi nog att allt går om man vill. Frågan är bara: vill du?