Jag är motsatsen till en vanemänniska. Varje gång jag gör en sak så är det som om jag måste uppfinna hjulet på nytt. Därför blir det lite besvärligt med alla vardagsbestyr: "Vad var det nu igen man brukar göra på kvällarna? Laga mat, ja visst ja. Men vilka maträtter finns det? Och vilka tycker jag och min familj om att äta?" osv. Varje dag. Men nu när jag är inne på diciplin med min diet så tänkte jag att jag också skulle diciplinera mig på andra områden. Matlagning är ju inte min favoritsysselsättning direkt. Men man måste äta. Och det blir så mycket onödig oro när man är som jag och inte kommer sig för. Och saken blir definitivt inte bättre av att Lilla Lo är en av världshistoriens mest kräsna unge.

Så nu har jag gjort ett veckoschema. Måndag till fredag varje vecka finns en färdig maträtt och även en färdig aktivitet för mig och Lo att göra efter skolan. (Alltså: till exempel så ska vi gå på gym varje tisdag efter skolan och sedan äta pannkakor.) För er som är vanemänniskor verkar detta kanske helt koko. Men tänk er in i min situation: jag hamnar så lätt i en sorts låt-gå-mentalitet som omfattar allt. Jag blir passiv och orkeslös. Men sedan jag började med dieten så har jag fått lite bättre självförtroende: jag kan klara av saker, även såna saker som kräver lite möda. Och det känns ju bra då och framför allt känns det jättebra efteråt. När man har varit på gymet och njuter av en skön känsla i kroppen till exempel.

Sen vet jag förstås också att det här schemat som jag har gjort inte kommer att följas alla gånger. Det skulle aldrig gå med min personlighet. Men nästa gång jag börjar tänka "vad gör man på kvällen" så kan jag titta på listan på kylskåpet, och då behöver jag inte grubbla över vad man ska äta. Just do it, typ. Och då frigör jag energi till annat och blir nöjd när det praktiska funkar.

För en annan sak som ni behöver veta om mig är att mitt första stressymptom är att mitt praktiska vardagsliv blir allt mer kaosartat. Det beror på att jag är en sån där skolflicka som tror att teoretisk kunskap är viktigare än praktisk. Jag försöker lära om, men alltid händer den någon ny förändring som sätter igång en stressreaktion och så är jag tillbaka igen. Så därför är det här med praktiska vanor ett sätt för mig att få kontakt med mig själv och vad som är viktigt i livet, tvärtom hur det kanske verkar för andra. Jag har aldrig varit slav under några vanor eller regler, mitt problem är att jag har varit alldeles för världsfrånvänd (från den praktiska verkligheten) för mitt eget bästa. Gång på gång behöver jag påminna mig själv om att laga mat, diska, äta mat som är bra för mig. Så funkar jag.

Jag har fått några underbara bilder av Beata och hennes kompis Bagheera. Tänk att den här lilla godingen bär Miss Emmi's stamnamn! Och tänk att mina katter redan bor runtomkring i Sverige och Norge i 9 olika familjer - förhoppningsvis till stor glädje för sina ägare!

Kram på dig min konstnärssjälsfrände!