Den andra boken jag läser är "Konstnärens rum" av Anja Notini. Det är en ganska gammal bok, kom ut för 12 år sedan, men jag har inte läst den förut. Boken beskriver i text och bild olika konstnärsateljéer. Det handlar alltså om kända svenska konstnärer, men ur ett lite nytt perspektiv. Hela boken är som ett konstverk i sig självt: vacker, oroande, mångbottnad och inspirerande. Både bilderna och texterna är så vackra och speciella. Det som skiljer en sådan här bok från till exempel en glassig inredningstidning är att miljöerna är inbodda, de är rum för skapande, men de är inte "perfekta", inte kliniskt rena. De är mer än en glättig yta. De är vackra, men på ett annat sätt än man kanske är van vid.

När jag läser om de olika konstnärerna så slås jag av hur otoligt olika de är till sin personlighet och sitt sätt att förhålla sig till konsten. Och bilderna eller skulpturerna som de skapar är också väldigt olika. Men ändå har de alla det gemensamt att de ägnar sig åt det visuella skapandet på något sätt. Vissa av konstnärerna har jag lite svårt att ta till mig, medan andra bara älskar jag. Tänk att konstnärer vågar satsa på det som de älskar att göra, oavsett var andra tycker eller tänker! Det avundas jag dem. Jag känner mig lite som en konstnärssjäl, men en som inte vågat ta steget fullt ut. För mig är bloggen och kattuppfödningen en möjlighet att göra något som jag älskar, att vara en skapande människa. Så här skriver författaren till exempel: "Och det liv som inte är skapande är som en fångenskap. Så fort man skapar något blir man fri".

Det får mig att tänka på exemplet som jag läste någonstans på varför det är så viktigt, enligt någon förståsigpåare, att människor inte går långtidssjukskrivna. Jo, för det fanns en sjukskriven direktör som hade börjat måla. Och nu trivdes han så bra med det att han inte ville gå tillbaka till sitt gamla arbete igen...

Då tänker jag så här: De politiker och myndighetspersoner som säger sig vilja svenska folkets bästa tänker inte alls på vad som är bäst för människorna. De tänker på vad som är bäst för samhällsekonomin, och det är en helt annan femma. Så fort man börjar tänka mer på pengar än på människor så är man väldigt illa ute, anser jag. Jag menar, i det exemplet  så anser man att det är fel att en person som är sjukskriven kan vara lycklig. "Om man inte har ett jobb så får man inte vara lycklig", säger den svenska jantelagen. Men tänk om jobben var anpassade till oss människor på ett sådant sätt att man kunde må bra när man jobbade. Så att man kunde vara lycklig trots att man hade ett jobb. Då skulle människor inte behöva vara avundsjuka på sjukskrivna och arbetslösa. Så fort man känner sig avundsjuk på någon som inte har ett jobb så tycker jag att man ska tänka så här: "Vad är det som jag önskar att jag hade i mitt liv, som jag inte har?" Och sedan se till att få mer av det. Exempelvis, om man önskar att man hade mer ledig tid så kanske det är rätt att gå ner till deltid i stället. Nu hör jag en massa protester om att det skulle inte fungera ekonomiskt. Men innerst inne vet vi nog att allt går om man vill. Frågan är bara: vill du?

Läser just nu två böcker parallellt. Dessa böcker är olika som natt och dag. Den ena är boken "Cat Vs Cat" och är en sorts instruktionsbok för hur man ska få flera katter att trivas ihop i ett enda hem. Den är väldigt detaljerad och informativ, och jag lär mig saker som jag inte har vetat om förut. Till exempel ett ingående avsnitt om kattens kroppsspråk: till och med morrhåren rör sig tydligen beroende på kattens sinnestillstånd. Sen får jag också en förklaring på saker som jag intuitivt har vetat, som till exempel hur man ska hälsa på en ny katt och varför. Så här ska man göra: Låt katten komma till dig, inte tvärtom. Håll fram din ena hand och låt katten nosa på den. Låt den sedan gnida sig mot dig. Sedan kan du klappa den. Bli inte förnärmad om katten vänder rumpan mot dig, det betyder att den litar på dig.  ;-) Förklaringen: Det är så katter hälsar på varandra. Kolla själv, så får du se! Om de bara nosar och sedan går därifrån, så är de inte så bra kompisar, men om de nosar och sedan gnider sig mot varandra och tvättar varandra och sniffar varandra i baken, ja då är de kompisar! Men boken är lite för övertydlig för min smak. Den verkar utgå från att vissa (kvinnor?) är beredda att under flera veckors eller till och med månaders tid är beredda att ägna sig på heltid åt inskolningen av en ny kattmedlem eller att förbereda sina katter på en ny partner eller bebis(!) Man ska bygga tunnlar och sätta upp katträd och smörja in sig med bebispuder och introducera den nya partnern steg för steg och jag vet inte allt...Man undrar till slut vad det är för mesiga och extremt rädda katter som hon har träffat.

Ibland längtar jag tillbaka till den tiden då vi bara hade vår kära huskatt Kajsa. Hon var så underbar, Kajsa, och grannarna älskade henne. Hon kom och lade sig i knät så fort man satte sig ner och sedan låg hon där länge och blev klappad. En stor tuff katt var hon, Kajsa. Där var det inte tal om att behöva anpassa sig till katten, utan hon anpassade sig på ett självklart sätt till oss, oavsett om vi flyttade eller fick barn eller något annat. Tänk vad allting var enkelt då, innan jag startade min kattuppfödning! (Förutom den lilla detaljen att jag var allergisk mot Kajsa, förstås.) Och nu skriver Kajsas nya ägare att hon måste omplaceras igen, för att hennes barnbarn, som bor där ibland, är allergiska. Stackars Kajsa! Ibland ångrar jag nästan att jag drog igång hela den här kattkarusellen....